2:a söndagen i Advent A-2025
Jes 11:1–10
Det låter helt orealistiskt: vargar bor med lamm, pantrar ligger bredvid killingar, och kalvar och unga lejon lever tillsammans; ännu konstigare: ett litet barn leder dem. Vi har hört om kor och björnar som betar sida vid sida, lejon som äter halm som oxar, små barn som leker vid huggormens hål utan rädsla. Vad är det profeten Jesaja säger? Något som hör sagornas värld till? I alla fall något som verkar strida mot vett och förnuft. Något ingen någonsin har sett. Så här funkar ju inte naturen.
Vad menar Jesaja med denna vision om allomfattande fred och harmoni, där ingen längre lever på bekostnad av den andre? Där ingen behöver vara rädd för någon? Profeten vill i alla fall inte undervisa oss i zoologi. Det han beskriver är inte ett kommande naturtillstånd eller en park där djuren slutar jaga och äta upp varandra. Nej, det är profetiska bilder, starka poetiska teologiska metaforer som vill beröra något djupt inne i vår själ. Det profeten vill säga är: När Messias kommer upphävs de gamla motsättningarna, fiendskapen, rädslan och våldet. Och det är nog det som de flesta människor innerst inne längtar efter. Jesajas metaforer handlar inte om biologi utan om frälsningshistoria, eftersom Gud i Kristus kommer vår längtan till mötes.
Kyrkofäderna har med sitt allegoriska sätt att tolka Bibeln inget problem med denna vision. De utgår alltid ifrån att ett bibelstycke har en djupare mening än den bokstavliga. För dem står vargen för vår vrede, vår aggressivitet och våra destruktiva impulser. Lammet däremot talar om mildhet, renhet och oskuld. När Messias kommer, säger fäderna, ska vargen i människan lära sig att leva med lammet i människan. Min destruktivitet och hårdhändhet förvandlas av min godhet. Genom Guds nåd lär jag mig att kanalisera aggressivitetens kraft och använda den till något gott.
Lejonet symboliserar mod men också högmod, dominans och översitteri, medan kalven står för ödmjukhet och tjänande. När lejon och kalvar samsas ihop har något oväntat inträffat. Kristus har förvandlat vårt mod så att det tjänar hans syften och inte vårt högmod. I stället för att hävda oss själva, ärar vi Gud och vittnar om hans rättfärdighet och barmhärtighet.
Kyrkofäderna tolkar ormen som djävulen, ondskan, frestelsen och giftet i vår moral. Att ett dibarn leker vid ormens hål och ”ett avvant barn skall sträcka ut sin hand efter giftormens öga” visar att något oerhört har hänt. I Kristi rike är ondskans makt bruten och kan inte ens skada de minsta och mest utsatta: ofödda och födda barn.
En liten gosse ska valla alla rovdjur, säger Jesaja. Här ställer profeten allt på sin spets. I forntiden – och kanske inte bara då – var små barn den svagaste gruppen i samhället. Men hos Jesaja är det just barnet som leder de mäktigaste och farligaste. Fäderna såg i detta Kristus själv, honom som kom till världen som ett värnlöst barn; honom som spikats fast vid korset utan att kunna göra något förutom att lida. Tvärt emot världens logik kommer Guds rike inte med hot och våld, utan genom mildhet. Inte genom vapenskrammel, utan genom sårbarhet. Inte genom att underkuva, utan genom att tjäna. Barnet i Jesajas vision pekar på Guds lidande tjänare, och båda mot den korsfäste.
Det är ett nog så kontraintuitivt budskap som går emot det vi dagligdags upplever eller iakttar. Ändå svarar det på en inre fråga ”Skulle det ändå inte kunna vara så här?” Visionen berör människans innersta längtan, den inbyggda längtan efter det förlorade paradiset. Visst finns det vargar i vår värld – krig, våld och hat. Visst finns det giftormar – människor och system som sprider förakt, rädsla och lögn, som inte vill annat än vår undergång. Men det finns också lamm och barn – de sårbara och utsatta som berör vårt hjärta och väcker de bästa krafterna i oss till liv.
Jesajas vision är inte bara ett framtidsscenario, utan har förverkligats i vår värld, i Jesus Kristus och alla dem som i trohet mot honom lever sina liv, i alla martyrer, kända och okända, som givit sitt liv för hans budskap och inte låtit sig kuvas av världens makter. Guds rike är redan här. Det har redan börjat och fortsätter att växa. Guds rike kan också börja i mig när jag ger Kristus större plats i mitt hjärta. Då kan min inre varg mjukna, mitt lejon lära sig ödmjukhet. Min oro kan lugnas. Min ilska kan bli till mod i kärlekens tjänst. Mina rädslor kan släppa sitt grepp, eftersom jag inte behöver vara rädd längre.
Under adventstiden manas vi till att bereda plats för Kristus i vårt eget inre. Vårt hopp stärks av det tilltagande ljuset var gång vi tänder ännu ett adventsljus. Vargar och lamm kommer inte nödvändigtvis att bo tillsammans i naturen. Men i ett hjärta som formats av Kristus kan vrede och mildhet samsas, styrka och ödmjukhet finna balans, och ondskans gift förlora sin verkan. Det handlar inte om zoologi utan om frälsning. Såsom vi sjungit i ingångspsalmen:
Kristus kommer – Davids son,
konung utan like.
Ondskans välde, mörkrets makt
bävar för hans rike.
Kristus kommer – världens ljus.
Dödens udd han bryter.
In i denna dunkla värld
livets källa flyter.
Inte i någon obestämd framtid, utan redan här och nu.
Dominik Terstriep S.J.
