4:e söndagen i Advent A-2025
Matt 1:18-25
Fjärde advent leder oss mycket nära julens mysterium. Evangeliet enligt Matteus låter oss stå inför Jesu tillblivelse – men på ett sätt som ofta förbises. Där Lukas låter oss följa Maria, hennes kallelse, hennes ”ja” och hennes lovsång, låter Matteus oss se allt genom Josefs blick. Det är hans kamp, hans rättfärdighet och hans lydnad som står i centrum.
Detta är redan i sig ett budskap.
Josef säger inte ett enda ord i hela evangeliet. Inte ett. Ändå är han inte passiv. Tvärtom: han lyssnar, han urskiljer, och han handlar. Josef är den som tar emot Guds vilja inte genom dialog, utan genom drömmen; inte genom argument, utan genom förtröstan.
Matteus kallar honom en rättfärdig man. I biblisk mening betyder det inte främst lagisk stränghet, utan att leva i rätt relation till Gud. När Josef upptäcker att Maria väntar barn ställs han inför ett till synes olösligt dilemma: lagen, hedern, smärtan – allt talar för att dra sig undan. Och ändå väljer han den barmhärtighetens väg. Han vill inte utsätta Maria för skam.
Men Gud nöjer sig inte med Josefs egen lösning. I drömmen talar ängeln: ”Var inte rädd.” Det är alltid så när Gud kallar oss djupare än vi själva tänkt. Josef kallas att göra något mer än att undvika orätt – han kallas att ta emot ett mysterium.
Och han gör det. Utan ord. Utan villkor. Han gör som ängeln säger.
Ängeln ger barnet två namn, och båda är teologiskt laddade.
Det första är Jesus – Jeshua – ”Herren frälser”. Detta namn pekar på barnets uppdrag: ”Han skall frälsa sitt folk från deras synder.” Inte från politiskt förtryck i första hand, utan från den djupaste fångenskapen: syndens makt, brustenheten i människans relation till Gud.
Det andra namnet är Immanuel – ”Gud med oss”. Här fördjupas perspektivet. Frälsningen sker inte på distans. Gud sänder inte bara hjälp, undervisning eller budskap. Han kommer själv. Han delar vår mänskliga tillvaro, vår sårbarhet, vårt mörker.
Jesus är den som frälser.
Immanuel är hur han gör det: genom att vara med oss.
I barnet som Josef tar emot i sitt hem förenas båda dessa namn. Frälsning och närvaro. Uppdrag och gemenskap.
Josef är kanske särskilt viktig för oss i vår tid. Vi lever i en kultur som värderar det högljudda, det synliga och det snabba. Josef påminner oss om något annat: lydnadens stilla kraft.
Han lär oss att:
• Guds vilja ofta uppenbaras i det lågmälda.
• Tro inte alltid uttrycks i ord, utan i handling.
• Det är möjligt att tjäna Guds plan utan att stå i centrum.
För oss som katoliker är detta djupt konkret. Varje gång vi firar eukaristin gör vi något liknande som Josef: vi tar emot Kristus, inte därför att vi fullt ut förstår, utan därför att vi litar på Guds löfte. Vi låter Gud vara Gud med oss.
Fjärde advent inbjuder oss därför att fråga:
• Var behöver jag, likt Josef, lyssna mer än jag talar?
• Var kallar Gud mig att ta emot något som jag inte själv valt?
• Var kan jag låta Kristus födas – inte bara i ord, utan i mitt livs konkreta ansvar?
När Josef tar Maria till sig och ger barnet namnet Jesus, öppnar han sitt liv för Guds handlande. Han blir väktare av ett mysterium som är större än han själv.
Må också vi, i denna sista adventsvecka, be om nåden att vara lyhörda. Att våga lita på Guds ord. Och att, tillsammans med Josef, ge Kristus en plats i våra liv – så att han verkligen får vara Immanuel: Gud med oss.
Dominik Terstriep S.J.
