Marielund
Luk 24: 35-48
14 april 2024
P. Klaus Dietz
När man läser en bra roman hålls man i spänning fram till slutet. Läser man boken en gång till finns inte längre spänningen, men man förstår texten mycket bättre och njuter av många detaljer som man inte hade uppmärksammat vid första läsningen. Man vet ju hur det hela slutar. – Så är det också när vi läser evangeliet. Kristi uppståndelse beskrivs kort i de sista kapitlen. Men det är en händelse som genomlyser allt som står innan dess i evangelierna.
Så viktigt detta slut är, berättelserna om hur den Uppståndne visar sig, så problematiskt är det. Hur kan vi föreställa oss Jesus Kristus i dessa påskberättelser? Säkert framträdde han inte som en person som efter en s.k. nära-döden-upplevelse har kallats tillbaka till det vanliga livet. Då skulle lär¬jungarna ha känt igen honom med detsamma, visat stor glädje och omfamnat honom. Men så var det inte. De var förskräckta, de trodde att det var ett spöke, de kände inte igen honom, de tvivlade. Jesus fick tala till dem intensivt: ”Se på mig, känn på mig, ge mig något att äta!” Så konkret mötte han dem – men de både gladdes och tvivlade. Ett ja och ett nej samtidigt. De uppfattade Herren som verklig men som annorlunda. Den jordiske Jesus Kristus hade ju evig¬hetens dimension, han var bortom vår begrepps- och föreställningsvärld.
Detta är ju i viss mån också vår reaktion. Redan i Goethes drama Faust säger huvudpersonen när påskklockorna ringer: ”Die Botschaft hör ich wohl, allein mir fehlt der Glaube.” Så hör många människor budskapet om Kristi uppståndelse, men de tror inte på det. Också vi kan ibland drabbas av osäkerhet och tvivel. Det är inte lätt att vara troende i vår tid och i vårt samhälle.
På mitt rum hänger en tavla av Miró. Den ser kanske ut som om ett förskolebarn har ritat en streckgubbe, men bilden är faktiskt en kopia av ett konstverk. Det heter ”Sol-ätaren” (Mangeur de Soleil). Jag tolkar den som en bild av vår tids troende. Människan är liksom bakom ett galler, instängd i ett inre fängelse. Den mörkblåa färgen av sorg dominerar, både i kroppen och i ansiktet. Men så finns det en röd fläck: den liknar ett brinnande hjärta eller en glödande sol.
Och solen strålar genom det ena ögat. På axeln spirar en blomma eller en stjärna och så finns där en rolig grön prick. Är det inte så för oss kristna: att vi ser så mycket elände i världen, i vår familj, i det egna livet – men att vi samtidigt djupt nere i själen har glädje, kärlek, Kristi frid? Var medvetna om den inre solen och låt dess påskglädje stråla ut genom era ögon!
Mirós Sol-ätare är för mig också en bild av ett helgon (så långt från 1800-talets sentimentala kitsch!). Varför det? Jo, ett helgon är en realist som ser och berörs av tidens problem, samtidigt som ett helgon hämtar ur sitt inre det ljus som omgivningen längtar efter och helgonet sprider det.
Jag talade i början om någon spännande roman. Vårt liv är en sådan roman, ibland tråkig, ibland rolig, men ofta spännande. Redan nu vet vi hur berättelsen slutar – inte om vi dör på sjukhuset, i en trafikolycka eller på annat sätt. Men vi vet vad som står på sista sidan av vårt livs roman. Där är skrivet: Uppståndelse! Happy End! Ja, det sista av vårt liv är gemenskap med Jesus Kristus den uppståndne, delaktighet i hans salighet, en lycka och härlighet utan ände.
