Predikningar

”En fattig kyrka visar oss vår uppgift” (Tredje Påsksöndagen, Årgång B, 2024-04-14)

Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för Tredje Påsksöndagen

2024-04-14

Årgång B: Apg 3:13-15, 17-19; Ps 4; 1 Joh 2:1-5; Luk 24:35-48

S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (högmässan)

Kära systrar och bröder i Kristus,

En av mina många laster är att som avkoppling titta på actionfilmer. Deras logik är bekant: Någon utsätts för en orättvisa, ofta någon form av våld. Hjälten dyker upp, eller tar sig samman, och efter en del bakslag och många explosioner återupprättas den ordning som förstörts av våld genom hjältens rättfärdiga utövande av ett ännu mer effektivt våld. Utan att försvara ett inte särskilt uppbyggligt nöje, går det här att se en tidlös mänsklig logik. Den med mest våld vinner, men det är inte alltid klart ens vem som är hjälten.

När den uppståndne Jesus i dagens evangelium hälsar ”frid” till sina rädda lärjungar kanske de var fast i ”actionfilmslogiken”. Han som föll offer för våld medan de svek och flydde, är nu tillbaka, och vill kanske, med rätta, straffa dem för deras feghet.

Men Jesus uttrycker en helt annan logik: Den övernaturliga, gudomliga ordningens, som varken mänskligt våld eller döden själv kan besegra, och som med hans uppståndelse vill förena sig med den naturliga ordningen. Inte för att ursäkta men omvandla den. Precis som Jesus kropp är omvandlad; en fysisk, mänsklig kropp som kan vidröras och äta stekt fisk, men som nu är helt förankrad i den himmelska verkligheten.

Med fridshälsningen bekräftar Jesus att hans, Guds egen sons, död på korset inte besvaras med våldsam hämnd, utan med erbjudandet om försoning och förlåtelse. Ett erbjudande för oss att ta ställning till och aktivt bejaka, så som Aposteln Petrus manade i första läsningen ur Apostlagärningarna; inte bara något som kommer, oavsett vårt agerande.

Alla läsningar idag beskrev kristendomens absoluta kärna, solen runt vilken allt annat kristet kretsar och får ljus och värme från: Att Jesus från Nasaret, som gjorde anspråk på att tala, inte för Gud utan i Guds egen person, har uppstått från döden, som bevis för hans självanspråk och för att den här världen inte är allt som finns. Därmed heller inte den här världens ”lagar”, inklusive den mest skrämmande – döden.

Gud har öppnat dörren till en ny himmel och en ny jord inifrån vår värld. Litar vi verkligen på ögonvittnena till Jesus uppståndelse, och Kyrkans bekännelse av den genom tiderna, behöver vi inte leva som om döden behärskade oss. Vi kan istället börja se vår begränsade tid här som en tid för tillväxt in i och mognad till någonting högre, mer permanent, mer magnifikt. Där vägledningen ges av Jesus liv, undervisning och offer, så som den Kyrka, den Katolska, som vårdat en obruten länk från apostlarnas tro, oföränderligt förkunnar. Där dopet och övriga sex sakrament, alla instiftade av Herren själv som hjälp, inte som något vi ska manipulera, förmedlar och stärker det uppståndna livets gåva. Där tron synlig i vad vi gör, bekräftar vår vilja att försöka leva i och av uppståndelsen.

I andra läsningen ur hans första brev, talade Aposteln Johannes klartext på ett sätt som knappast skulle göra honom till en bejublad predikant i många kyrkor idag. Och klartexten rörde sambandet mellan att känna Kristus och att försöka leva efter hans, och därmed konkret hans Kyrkas, bud. Ju mer Apostelns, och i hans efterföljd Kyrkans, tydlighet stör, desto mer är den en kärleksfull hjälp. För det är Kristus frid, inte vår egen eller världens, som vi behöver, och faktiskt är oroliga tills vi får, vad vi sedan än må intala oss själva och varandra.

Att hålla Kristus bud, som Johannes beskriver som uttrycket för ett liv i och av uppståndelsen, är att omfamna och försöka leva efter den katolska läran på alla områden, eftersom den kommer ur den bevarade traditionen från apostlarna och Bibelns uppenbarelse, dvs de två källorna till kunskap om Gud, enligt Andra Vatikankonciliet. Att försöka vara trogen Kyrkans lära är att lita mer på Gud än på t ex kritiska kollegor, Aftonbladet, regeringen eller TikTok. Och vår bästa hjälp när vi missriktat tilliten finns i närmaste biktstol.

Den typ av ro som är bunden till den här världens värderingar, sprungna ur de första människornas syndafall, är i bästa fall kortsiktig och går dessutom förr eller senare under med allt annat som är förgängligt. Den frid som Kristus, och bara han, kan ge beskrevs däremot av dagens responsoriepsalm med att Herren” låter mig bo i trygghet.”

När vi inte längre behöver frukta den fysiska döden som något slutgiltigt; när vi förstår att lidande och smärta här är något vi är kallade att motverka och lindra, men som aldrig kan definiera oss; när vi inser att mycket av det man ”ska” tycka eller göra i någon ”allmän opinions” uppfattning ofta är fel eller oväsentligt – ja, då kan vi som och med Jesus ge allt av oss själva för sanningen och kärleken, utan att oroa oss över kostnader i relation till ”världen”, det som syns. Och då blir friden till bärare av ett hopp som vill delas med andra. Dvs det vittnesbörd Jesus gav som uppgift i dagens evangelium.

Jag har tillbringat det senaste halvåret i Sydafrika och med egna ögon sett och även levt mitt i en materiell och social fattigdom som fyller en med förtvivlan över hur människor tvingas ha det. Mycket som konsekvens av politiska ordningar och beslut, historiskt, förstås, men tyvärr också idag. På många sätt helt hopplöst.

Samtidigt har jag just där fått se vad människor drivna av trons vilja att dela uppståndelsens nya liv, handgripligen uträttar för att föra in något av ljus i ett annars ganska kompakt mörker.

Katolska kyrkan i Sydafrika är fattig. Församlingarna har sällan råd att t ex täta tak eller skaffa reservbatterier till de dagliga strömavbrotten. Men präster och lekfolk kämpar på. Och tron är orubblig. Jag har sällan sett så många konkreta vittnesbörd om hur tron på den uppståndne Kristus ger styrka, inte för flykt från världens svårigheter, men för att bära dem, och inspirera till att göra något för att ändra något, där det går.

De troende kommer inte till Kyrkan med krav på att hon borde anpassas till världen utanför, utan precis av motsattanledning: för att Kyrkan ger något som allt runt omkring inte kan ge. De troende söker inte prästen för att han är trevlig och bekräftar dem, utan för att han genom sin vigda tjänst förmedlar Guds nåd, vilket ju är enda skälet till att vi har präster.

Mötet med verklig nöd ger också ett sunt perspektiv på många av våra nordeuropeiska ”problem”. Sådant som t ex ”klimatångest” eller könsbyten är inte direkt dagliga frågor, för att uttrycka sig milt. Det är däremot det som rör livets grundvillkor och vad det betyder att i det lilla värna mänsklig värdighet. Och här visar den kristna tron på svaret. I hopp som blir handling.

Kära systrar och bröder, påven Franciskus beskrev en gång sin vision av Kyrkan som ”en fattig kyrka, för de fattiga”. Jag tror att vi möter henne mycket konkret och förebildligt i länder som Sydafrika. Det är en kyrka som ser som sin endauppgift, gemensamt och enskilt för varje troende, att till världen erbjuda uppståndelsens frid – kärleken och sanningen, och därmed, naturligt, i opposition mot, som alternativ till, världens logik av jagcentrering, makt och våld.

En sådan kyrka har sin enda näring, för varje troende enskilt och därmed också gemensamt, i Jesus Kristus, Herren som fysiskt har uppstått från de döda och ständigt erbjuder det uppståndna, eviga livet redan här i Eukaristin, som vi nu strax ska fira. Amen.

donate-online
Donate to parish
 kr. 
Personlig Information

Kreditskortsinformation
Detta är en säker SSL-krypterad betalning.

Faktureringsuppgifter

Donationstotal: 100 kr.