Predikningar

Följ bara de herdar som lever och förkunnar det Kyrkan alltid har lärt (Fjärde Påsksöndagen, Årgång B, 2024-04-21)

Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för Fjärde Påsksöndagen

2024-04-21

Årgång B: Apg 4:8-12; Ps 118; 1 Joh 3:1-2; Joh 10:11-18

S:ta Ragnhild katolska kapell, Bromma (högmässan)

 

Kära systrar och bröder i Kristus,

I dagens evangelium talade Jesus om sig själv som den Gode herden, och i första läsningen ur Apostlagärningarna hörde vi Aposteln Petrus förklara vad den Gode herden ytterst kommer med: frälsningens fullhet. Allt inramat av andra läsningen från Johannes första brev, som påminde om hur detta är en uppenbarelse av Guds kärlek som väsensskild från det världen kan ge, och som går in i världen, inte för att bekräfta den och oss där vi är nu, utan tvärtom för att omvandla oss och därmed världen till Guds likhet. Om vi bara vill ta emot och samarbeta med den kärleken.

Israels profetiska tradition förutsåg att Messias, Guds utvalde räddare, skulle framträda i den yttersta tiden som en herde för att samla inte bara Israels skingrade stammar utan alla folk och nationer under Jahve, Israels Gud, den ende Guden. Förebilden är kung David, själv en gång herde, som kallade Herren sin herde i den trösterika Psalm 23 i Bibeln. Profeterna har också förutsagt att Messias skulle vara en ättling till David med uppgiften att upprätta ett evigt kungarike.

Vad Jesus lägger till denna förståelse av, eller slutligen uppenbarar om, Messias Herden, är att det är Gud själv. Vi hörde hur Jesus beskriver sin mission att ta sina får, dvs det judiska folket, och förena dem med ”andra får, som inte hör till den här fållan”, dvs alla icke-judar till ”en hjord” med ”en herde”. Så beskriver han Kyrkan genom vilken han förblir närvarande i världen i alla tider; hans flock av Guds adopterade barn genom dopet, Guds största gåva efter gåvan av livet självt.

Av Jesus Kristus som den Högste herden får andra herdar sin andliga auktoritet. Herdar som han viger i Kyrkan, genom sin Ande. Bara i Johannesevangeliet får vi flera exempel på hur Jesus av Petrus och de övriga apostlarna skapar vad vi idag kallar ämbetstradition – fottvagningen vid den sista nattvarden, förmedlingen av Helig Ande efter uppståndelsen för att förlåta synder och uppmaningen till Petrus att föra fåren på bete – och med denna tradition, vilket förstås inkluderar den tro den bär, behöver herdar i alla tider stå i obruten kontakt för att sakramenten ska vara giltiga och förkunnelsen autentisk.

Diakoner, präster, biskopar, kardinaler och t o m påvar har inte del av herdeämbetet genom personlig förträfflighet. De är utvalda trots sina brister och om de håller sig nära Jesus kommer han ge dem vad de behöver för att utföra sin tjänst. Vi ska som troende bara följa dem när de förkunnar, dvs lever och talar, den tro som Kyrkan alltid har haft. Skulle de lägga till eller dra ifrån något sker det aldrig på basis av någon ämbetsauktoritet utan bara på eget tyckande. Då är det heller inte Jesus röst som talar.

Flocken följer inte Petrus, hans efterträdare eller deras medhjälpare för deras personliga trevlighet. Flocken följer Jesussom, genom det vigda ämbetets trohet, i obruten tradition och tro från Petrus och övriga apostlar, är den som leder flocken.

Denna ledning får sin kraft av, ja, har hela sitt centrum i, det vittnesbörd som Petrus gav i första läsningen om att Jesus Kristus är den ende frälsaren; hans namn det enda ”som kan rädda oss”. Att detta inte stämmer överens med alla nutida rop på ”inkludering” och att vara ”icke-dömande”, dvs tron att allt är lika bra, är det helt i sin ordning, precis som det aldrig stämde överens med Romarrikens religionsmångfald. Jesus är inte en i raden av vishetslärare, mystiker eller fredsprofeter som man kan lyssna till om man gillar. Han är istället Guds inkarnerade Son, den som talar och agerar i Guds egen person, dvs inte bara på gudomligt uppdrag utan i gudomlig natur.

Detta är vad Jesus säger om sig själv, som t ex i dagens evangelium. Detta är det kristna sanningsanspråket. Det utesluter inte att element och korn av sanning kan existera i andra religioner eller livsåskådningar. Andra Vatikankonciliet säger också att en icke-troende som följer sitt samvete i dess sökande av den yttersta, objektiva sanningen, kan bli frälst. Och notera ordet, ”kan bli”, inte ”kommer att bli”. Det är helt upp till Gud. Gud har genom Kristus gett oss instrumenten – tron, Kyrkan, sakramenten – och vi kan, ska, inget annat än att hålla oss till dem. Att Gud sedan inte är bunden vid de ordningar han gett oss är inget konstaterande som påverkar vår dagliga kallelse.

För Petrus vittnesbörd är allmängiltigt: Det finns ingen frälsning annat genom Kristus. Vi får absolut tro och hoppas att ett enskilt hjärtas slutliga bekännelse av detta kan ske på flera för Gud klara, men för oss okända, sätt. Absolut. Men återigen är vår kallelse att agera på vad vi vet, det som är Petrus och därmed hela Kyrkans vittnesbörd.

Religionsdialog är viktig för att främja fredlig samexistens mellan olika sanningsanspråk i ett och samma samhälle. Vi kan förstå olikheter bättre, och gemensamt överlåta åt Gud att i livet bortom detta visa vem som hade rätt, så att säga. Men religionsdialog får aldrig ersätta mission. Jesus ger oss innan sin himmelsfärd tydligt befallningen inte att sitta i dialogmöten utan att förkunna honom till andra. Missionen och evangelisationen handlar alltså om frälsningen, det eviga livet.

Om detta får oss att känna oss obekväma, kan det vara ett budskap om att vi bör göra mer, utifrån våra olika förutsättningar, för att förkunna sanningen för världen eller be mer för personer i vilka vi ser att sanningen behöver slå rot.

Bönen uttrycker tilliten till att Gud som Skördens Herre, en dag när det är rätt läge för Gud, ska låta frön som vi hjälpt till att så, bära frukt. Även om vi själva inte kommer att kunna se det. Här ligger förstås hoppet för föräldrar och far- och morföräldrar som ser sina barn och barnbarn fjärma sig från tron. Jag brukar här ta Guds arbete med mig som tröstande exempel. Jag levde många år borta från den kristna tro jag hade fått som barn. Min mamma, en mycket troende frikyrklig kvinna, var bekymrad som mammor i denna situation kan vara, och bad dagligen för mig. Och man kan väl säga att hon fick bönesvar över alla bräddar – mer än hon trott och kanske först önskat – när hennes son inte bara återvände till en aktiv tro utan också blev katolik, och sedan jesuit och präst! Så upphör inte att be för de frön ni kan ha sått för länge sedan. Inget som har med att ge Kristus vidare till andra är någonsin förgäves i Guds ögon. Och det är slutligen Gud som har kontroll.

Vad den tidiga Kyrkan, Apostlagärningarnas Kyrka, lär oss troende är detta: Vi ska, med respekt för varje persons frihet, också den given av Gud, att svara ja eller nej, i en kombination av ord och handling och på det sätt som passar var och en av oss bäst, men utan kompromiss eller tvekan, erbjuda sanningens fullhet till världen: Jesus Kristus, den Gode herden, som dog och uppstod för att genom tro erbjuda oss delaktighet i Guds eviga liv. Allt med början här och nu, när han strax frivilligt och övernaturligt ger sig själv till oss i den Heliga Eukaristin, och tar oss så nära Gud vi överhuvudtaget kan komma här i vår fysiska, begränsade värld. Amen.

donate-online
Donate to parish
 kr. 
Personlig Information

Kreditskortsinformation
Detta är en säker SSL-krypterad betalning.

Faktureringsuppgifter

Donationstotal: 100 kr.