I gårdagens evangelium hörde vi fariséerna ställa en direkt fråga till Jesus: ”Vem är du?” I dag, på högtiden för Marie bebådelse, möter vi en annan direkt fråga, denna gång ställd av Maria. När ängeln förkunnar att hon ska föda Guds Son, svarar Maria på ett djupt mänskligt sätt: ”Hur ska detta ske?” Maria säger inte blankt nej på ängelns begäran – vilket också hade varit en realistisk möjlighet. I stället frågar hon mer öppet: ”Hur ska detta ske?”
Det är en fråga som ekar genom hela Skriften. När Jesus stod med sina lärjungar inför en hungrig folkmassa i öknen, frågade också de: ”Hur ska vi kunna ge alla dessa människor att äta här i ödemarken?” Och varje gång vi själva ställs inför något som överstiger vår egen kraft eller vårt förstånd, märker vi att samma fråga väcks inom oss: Hur ska detta vara möjligt? Hur ska jag klara detta? Hur kan detta ske?
Men det avgörande i dagens evangelium är inte bara frågan – utan svaret.
Ängeln Gabriels svar leder varsamt Marias uppmärksamhet bort från hennes egna begränsningar och mot Guds kraft: ”Helig Ande ska komma över dig, och den Högstes kraft ska vila över dig.” Maria inbjuds att bli delaktig i något utomordentligt, något som kommer att omforma hela hennes liv – och vårt. Ändå ombeds hon inte att förlita sig enbart på sin egen styrka. Guds nåd ska bära henne.
Och i denna tillit ger Maria sitt svar: ”Må det ske med mig som du har sagt.”
Här sker något avgörande – inte bara i Marias liv, utan i hela världens historia. För i detta ögonblick blir Gud människa. Inte synligt, inte med makt och härlighet, utan dolt – i Marias kropp, i hennes sköte. Och ändå: allt är redan där. Hela den som ska födas i Betlehem, leva i Nasaret, vandra genom Galileen, dö och uppstå – hela Jesus Kristus är redan närvarande. Guds människoblivande är inte något som gradvis uppstår; det är en verklighet från första stund.
Detta är inkarnationens mysterium: att Gud inte bara verkar på avstånd, utan träder in i vår historia, i vår kroppslighet, i vår sårbarhet.
Och just därför har denna dag i kyrkans tradition ibland setts som ett slags verkligt nyår. Genom historien har man räknat årets början på olika sätt. Men i vissa kristna traditioner började året med Marie bebådelse. Därför att det är här det nya verkligen börjar. Inte bara en ny cykel i tiden, utan en ny tid i sig. En ny relation mellan Gud och människa. En ny skapelse som tar sin början mitt i den gamla.
Det som börjar i Marias ja är inget mindre än världens frälsning.
Och det är därför kyrkan ser Maria som den fullkomliga lärjungen, som kyrkans urbild: inte därför att hon förstår allt, inte därför att hon är stark i sig själv, utan därför att hon lyder och litar på att Gud kan verka genom mänsklig svaghet.
Hennes fråga – ”Hur ska detta ske?” – blir inte ett hinder. Den blir en öppning. Och kanske är det just här denna högtid också möter oss.
För vi bär alla på situationer där vi ställer samma fråga. Inför det okända, det svåra, det som överstiger oss. Och vi frestas att tro att svaret måste ligga i vår egen förmåga, vår egen kontroll.
Men bebådelsen visar något annat.
Den visar att Guds verk inte börjar med vår styrka, utan med vår öppenhet. Att det nya inte föds ur vår säkerhet, utan ur vår tillit.
Frågan ”Hur ska detta ske?” behöver därför inte förlama oss. Den kan, liksom för Maria, bli den plats där Guds Ande börjar verka.
Och kanske är det just där, i det som ännu är dolt, som Kristus redan tar gestalt i oss – och väntar på att få födas till världen genom våra liv.
p. Dominik Terstriep S.J.
