Femte Söndagen i Fastan
Joh 11:1-45
Det är ett av de svåraste sår man kan drabbas av i livet när en älskad person dör. Smärtan går djupare än vid något fysiskt sår. För vissa människor stannar hjärtat bokstavligen: de dör av ett brustet hjärta. Hos dem som överlever kvarstår ett sår som inte kommer att läka under resten av deras liv. Detta sår är priset vi måste betala när vi älskar någon.
Den tyske expressionistiske poeten Gottfried Benn hade som läkare upplevt första världskrigets grymheter. Han blev känd för att skriva om de mest fruktansvärda saker på ett till synes känslolöst och sakligt sätt. I hans kvarlåtenskap hittades dikten ”Mutter” (moder):
Ich trage dich wie eine Wunde
auf meiner Stirn, die sich nicht schließt.
Sie schmerzt nicht immer. Und es fließt
das Herz sich nicht draus tot.
Nur manchmal plötzlich bin ich blind und spüre
Blut im Munde.
På Svenska:
Jag bär dig som ett sår på min panna, som inte läker.
Det gör inte alltid ont.
Och hjärtat rinner inte ihjäl ur det.
Bara ibland blir jag plötsligt blind och känner blod i munnen.
Den smärta som den nihilistiske poeten försökte uthärda under hela sitt liv kan även få troende människor att sluta lita på Gud. Eller att tro att Gud är kall och grym. Eller att den allsmäktige Skaparen inte bryr sig om oss. Att vi är likgiltiga för honom. Har Gud överhuvudtaget någon aning om den smärta som vi människor måste gå igenom?
Dagens evangelium lär oss att Gud känner till denna smärta. Av egen erfarenhet. Evangelisten Johannes visar oss konsekvent Jesus som Guds Son som blivit sann människa. Som sann människa hade Jesus vänner som stod honom särskilt nära: ”Jesus var mycket fäst vid Marta och hennes syster och Lasaros”, hörde vi. Han besökte ofta de tre syskonen. Nu hade Lasaros dött. Och Jesus grät. Hans väns död skakade honom djupt.
I Jesus har Gud blivit människa. En sann människa med ett mänskligt hjärta som kan lida. Varje smärta som vi kan uppleva har också han upplevt. Så även smärtan över en älskad människas död. Jesu hjärta lider, precis som våra hjärtan lider. Gud känner till vår smärta. Han vet precis hur vi mår.
Men hjälper det oss verkligen? Visst, vi är inte längre ensamma i vår smärta och vår sorg. Den Allsmäktige sörjer med oss, förmedlat genom Jesu mänskliga hjärta. Det ligger nog en viss tröst i det. Men det står ändå fast: Lasaros är död.
Om Guds inkarnation som enda följd skulle innebära att inte bara vi människor lider, utan dessutom även Gud, har vi då kommit mycket längre? Har det inte till och med blivit ännu värre? Vem ska då trösta och rädda oss, om till och med Gud själv lider? Vem hjälper en svag Gud? Guds medlidande tar ju inte bort smaken av blod i munnen, som Gottfried Benn beskriver.
Marta och Maria sörjde sin älskade bror Lasaros. Att deras vän Jesus sörjde med dem tröstade dem säkert något. Men båda hälsade honom med samma mening: ”Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött.” Även några av de judar som hade kommit för att trösta Marta och Maria sa: ”Kunde inte han som öppnade ögonen på den blinde ha gjort så att Lasaros inte behövt dö?” Man kan höra besvikelsen i dessa ord. Att Jesus sörjer och lider med dem räcker inte.
Det var Marta som förlitade sig mer på Jesus och sade till honom: ”Men jag vet ändå att Gud skall ge dig vad du än ber honom om.” Visst, hon vågade inte heller be Jesus rakt ut om något. Men hon var djupt övertygad om att Guds kärlek är starkare än döden. Och hon visste att Jesus har direkt tillgång till Faderns kärlek.
Jesus sade till henne: ”Din bror kommer att uppstå.” Det är det enda som verkligen kan trösta oss när en älskad människa har dött: hoppet om uppståndelsen. Att Jesus sade detta med sådan bestämdhet visar hans gudomliga auktoritet. Det blir helt klart när Jesus tillägger: ”Jag är uppståndelsen och livet.” Han själv är herre över liv och död. Detta bekräftade han sedan med ett mäktigt tecken genom att uppväcka Lasaros. I en och samma händelse ser vi samtidigt Jesu mänskliga svaghet och gudomliga makt. Bara en av dessa båda räcker inte. Först när båda förenas förlorar döden sin makt.
Det faktum att Gud i Jesus har ett mänskligt hjärta innebär inte bara att Gud kan lida och att han faktiskt lider med oss, eftersom han älskar oss människor. Det innebär också att Gud Fadern, genom sin Sons mänskliga hjärta, kan förmedla sin gudomliga kärlek till oss. Och denna kärlek är allt annat än svag. Den övervinner till och med döden.
När Kristus dog på korset och lansen öppnade hans mänskliga hjärta, strömmade blod och vatten ur det. Kyrkans sakrament, som blev livets källa för oss. Den sårbarhet som Gud tog på sig genom sin Sons människoblivande hade inte bara solidaritet och medkänsla med oss lidande människor som mål. Guds sårbarhet är det egentliga medlet för vår frälsning. Ty ur Jesu hjärtas sår strömmar det gudomliga livet till oss.
Gottfried Benn beskrev sorgen över sin mors död med känslan av blod i munnen. Blod som rann ut ur det sår som moderns död hade tillfogat honom. Döden av älskade människor slår djupa sår hos oss. Sår som inte kommer att läka under hela livet. Men den som tror på Kristus och som troget tar emot sakramenten, i dennes mun blandas blodet från de egna såren med Kristi livgivande blod.
Kristus stannade inte kvar i graven efter sin död på korset. Han har uppstått. Om vi älskar honom, det vill säga om vi tror på honom, och om vi genom kyrkans sakrament förblir förenade med honom, så kommer även vi att uppstå, precis som alla våra kära avlidna som har trott på honom.
Jesus riktar de ord han sade till Marta även till oss. Och han ställer oss samma fråga. Tröstande ord. Och en avgörande fråga:
”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?”
