”Hur har jag inte längtat efter att äta denna påskmåltid med er innan mitt lidande börjar” (Luk 22:15).
Jesus uttrycker här en djup längtan. Och i denna längtan uppenbaras Guds egen längtan: han längtar efter vår kärlek, efter vårt ja. Det är därför Guds Son har blivit människa – för att möta oss och visa oss sin kärlek, för att handla med oss och i oss, så att vi blir människor i ordets fulla mening.
Han kommer oss till mötes, därför att han vill dela denna påskmåltid med oss.
Vi tänker kanske spontant på den historiska sista måltiden. Men Jesu påskmåltid är inte en engångshändelse. Varje firande av eukaristin är delaktighet i det enda stora påskmysteriet – Kristi död och uppståndelse, närvarande här och nu.
Samtidigt är det inte bara vi som söker honom. Kristus längtar efter oss. Han längtar efter vårt svar, efter vår kärlek, efter gemenskap med oss.
Därför har Gud lagt denna längtan i våra hjärtan. Vi bär inom oss en längtan efter det oändliga – efter en kärlek och en glädje utan gräns. Som skapade till Guds avbild är vi riktade mot honom. Det är därför vi kan gå utöver oss själva.
Men denna längtan kan ta fel riktning. All synd, alla våra förvanskade begär, är i grunden uttryck för denna längtan – men riktad bort från sitt sanna mål. Ändå finns den kvar: den outsläckliga längtan efter Gud och hans kärlek.
I denna kväll träder Jesus fram mitt i denna vår längtan.
Han gör sig själv till tjänare och böjer sig ner för att tvätta sina lärjungars fötter.
Han ger sig själv i brödet och vinet – sin kropp och sitt blod.
Han vill väcka vår längtan till liv på nytt.
Han vill rena den, fördjupa den, rikta den rätt.
”Hur har jag inte längtat efter att äta denna påskmåltid med er.”
Vad är då denna måltid?
Kristus ger sig själv som föda. Vi lever av jordens bröd, av skapelsens gåvor – men vi lever också av Guds ord och Ande. Kristus själv är det sanna brödet, den föda som ger evigt liv. Vi tar emot honom, liksom Israels folk åt påskalammet. Men detta är ingen vanlig måltid. Det är ett mysterium: ett kärleksmöte.
Kyrkofadern Augustinus berättar i Bekännelser om en röst som sade till honom:
”Jag är himlens bröd – väx till och ät av mig. Du skall inte förvandla mig till dig, som din lekamliga föda, utan du skall förvandlas i mig” (VII:10,16).
I den vanliga födan tar vi något av världen in i oss, och det blir en del av oss.
Men i eukaristin sker det motsatta: vi dras ut ur oss själva och in i Kristus.
Vi förvandlas i honom.
Och denna måltid bär i sig korset – självutgivelsen, kärleken som ger sig helt.
Därför kallas vi att träda ut ur oss själva och låta oss formas av Kristi liv.
Det är detta som fottvagningen visar oss i handling.
Den som tar emot Kristus kallas att bli som han: att tjäna, att böja sig ner, att älska utan gräns.
Så kan vi be med påven Benedictus XVI:
Dra mig ut ur mig själv,
hjälp mig att inte förbli fängslad i mig själv,
utan att bli förvandlad i dig.
Så blir jag förenad med dig,
förvandlad i mitt innersta
och indragen i skeendet av kors och uppståndelse.
Så blir mottagandet av eukaristin
början på delaktigheten i korset och i uppståndelsen.
Tack, Herre, för denna gåva.
Hjälp oss att vara värdiga din närvaro –
förvandla oss i dig.
