1:a söndagen i advent A-2025
Jes 2:1-5, Rom 13:11-14a, Matt 24:37-44
Är vår tid värre än andra tider? Ibland kan man få intrycket av det om man bara ser tillbaka på de två senaste, åren med blodiga krig som inte slutar, med tragiska olyckor som skördar hundratals människoliv, med den pågående miljöförstöringen som liksom ett menetekel målat på vår vägg utan att det får oss att handla.
Är vår tid värre än andra tider? Förmodligen inte. Det är ”bara” så att det är vi som lever nu och upplever alltihop. Slår vi upp historieböckerna blir vi genast uppläxade om fasansfulla tider och händelser som lätt kan ”mäta” sig med det vi ser hända idag.
Det kan kännas lite märkligt att adventstiden i katolska kyrkan inleds med apokalyptiska texter som så svårt rimmar med folks stämning och förväntningar inför advents- eller – som de flesta felaktigt brukar säga – jultiden. Vad handlar Bibelns apokalyptiska texter om? Definitivt inte om att sprida rädsla. Vi behöver ingen upplysning om de hemska saker som människor gör mot varandra; det har vi riklig erfarenhet av. De apokalyptiska texterna är inte heller avsedda för att förebebåda ett exakt framtida händelseförlopp. Snarare uppfyller de två syften:
- De beskriver hur det är fatt idag. Alla vedermödor och katastrofer de skildrar handlar inte först och främst om framtiden, utan om det fasansfulla människor upplever i sin tid.
- Det andra syftet är att inge de drabbade och lidande hopp, eftersom historiens slut är redan avgjort. Och detta slut skulle kunna sammanfattas så här: Ingenting, verkligen ingenting kan skilja oss från Guds kärlek som uppenbarats i Kristus. Ingen katastrof, ingen våldsverkare, inte ens vi själva. Gud har redan tagit hand om och fortsätter ta hand om sin älskade skapelse med allt som lever i den.
Vad ska vi göra av detta besked? Lyfta blicken mot detta löfte och på något sätt ta ut det redan nu. Mer konkret: leva som om detta löfte redan hade infriats och är i högsta grad verkligt. Det visar Bibelns historia och dagens läsningar.
När israeliterna var trälar i Egypten firade de för första gången påsken och med det befrielsen från slaveriet. De var ännu inte fria, men de firade som om de redan var fria. När Jesus låg till bords med apostlarna och firade den sista nattvarden, tog han i förskott ut det som skulle hända: hans fullkomliga gåva av sig själv på korset och därmed frälsningen. Israeliterna och Jesus med apostlarna firade Guds räddning innan den hade kommit. Och omständigheterna var nog så oroväckande när de gjorde så. Det var inte läge att fira, och just därför måste de fira.
Första adventssöndagens läsningar är inne på samma spår. Profeten Jesaja förebådar: ”Och det skall ske i kommande dagar …”, dagar där templet ska stå fast grundat, medan alla folk strömmar dit. Alla vill ta emot undervisningen om Herrens vägar. Rätt ska skipas, vapen omvandlas till redskap som är till nytta för människorna, som inte längre bidrar till ödeläggelse utan till uppbyggnad – svärd till plogbillar. Det som profeten upplevde i sin samtid var raka motsatsen. Men han förankrade sig i Herrens löfte och tog ut dess uppfyllelse i förskott. Folket ska vandra i ljuset av detta löfte som om det redan hade infriats.
Aposteln Paulus skriver till församlingen i Rom: ”Nu är vår räddning närmare än när vi kom till tro. Natten går mot sitt slut och dagen är nära.” Men räddningen är ännu inte här, och natten råder fortfarande – fast med en ljusstrimma vid horisonten. I detta ljus ska vi leva nu som om det redan funnes. ”Låt oss då lägga av oss mörkrets gärningar och ta på oss ljusets rustning.”
Det som profeten och aposteln skrev då, gäller också för våra dagar. Vi firar som om löftena redan infriats. Vi firar för att vi kan slutet på historien. Historiens utgång är inte obestämd. Det kan få oss att lyfta huvudet mot ljuset i stället för att låta oss uppslukas av mörkret omkring oss. Och det handlar inte bara om framtiden, ty Gud kommer inte bara att komma till oss, nej, han har redan kommit till oss i Jesus Kristus. Han kommer till oss var gång vi firar eukaristin. Han är verkligt närvarande.
Därför kan vi stämma in i psalmen som på detta sköra med samtidigt kraftfulla sätt kan sjunga: ”Gläd dig, du Kristi brud, och möt din Herre Gud!” Han är redan här. Gå honom till mötes!
P. Dominik Terstriep S.J.
