Femte söndagen i fastan (år A)
Joh 11:1–45
Evangeliet om Lasaros är ett av de mest gåtfulla och samtidigt mest avslöjande i hela Johannesevangeliet. Här möter vi döden – och vi möter Gud inför döden.
Lasaros är en märklig gestalt. Han talar inte, han handlar inte, han leder inte familjen. I en kultur där mannen förväntades vara familjens huvud framträder han inte som det. I stället är det Marta som handlar, Maria som älskar – och Lasaros som tar emot. Kanske kan man förstå honom som en person med funktionsnedsättning. Hur han skildras, och hur Jesus älskar honom, kan tala för det.
Och just där finns ett evangelium, ett gott buskap:
den som världen inte räknar med, den som inte talar, den som inte presterar, är älskad av Kristus. Evangelisten säger uttryckligen: “Jesus älskade Marta och hennes syster och Lasaros.” Kärleken bestäms inte av funktion, nytta eller styrka – utan av personen.
Men så kommer det som skaver. Jesus får budet att hans vän är sjuk – och stannar ändå kvar i två dagar. Varför skyndar han inte till Lasaros? Varför denna till synes kyliga fördröjning?
Jesus säger:
“Den sjukdomen leder inte till döden utan skall visa Guds härlighet.”
Det betyder inte att Lasaros inte ska dö – utan att döden inte får sista ordet. I Johannesevangeliet blir döden inte slutet, utan platsen där Guds härlighet uppenbaras.
Frågan om Jesus visste vad han skulle göra är avgörande. Augustinus menar att Kristus handlar med full vetskap: han låter Lasaros dö för att uppenbara något större än ett botande – nämligen att han själv är uppståndelsen och livet. Det är inte bara en gärning han utför – det är sin egen identitet han uppenbarar.
Och ändå – när Jesus kommer fram – gråter han. Och mer än så: han skakas i sitt innersta. Varför? Över Lasaros död – eller över människornas skepsis och otro? Kanske över bådadera. Han sörjer döden som sådan – denna fiende som bryter relationer och förmörkar livet. Men han sörjer också den blindhet som gör att människor ännu inte ser vem han är.
Så står han inför graven. Lasaros har redan legat där i fyra dagar. Allt hopp är ute. Förruttnelsen har börjat. Och där talar han:
“Lasaros, kom ut!” – Och den döde kom ut.
Hur ska vi förstå detta?
Här kan C.S. Lewis hjälpa oss. I sin bok om mirakler skriver han att mirakler inte är ett brott mot naturen, utan att naturens Herre handlar i sin skapelse. Gud är inte en del av världen; han är dess upphov och uppehållare. Om Gud har skapat liv ur intet, är det inte svårare för honom att återge liv till en död kropp. För oss är det omöjligt – men vi är inte skapare.
Frågan är därför inte främst intellektuell, utan existentiell:
vill vi tro att verkligheten är öppen för Gud?
Lasaros uppväckelse är inte bara en demonstration av makt. Det är ett tecken. Och tecknet pekar framåt – mot något ännu större: Jesu egen död och uppståndelse.
Lasaros uppväcks – men han ska dö igen.
Kristus uppstår – för att aldrig mer dö.
Vad betyder detta för oss i fastan? Vi bär alla på erfarenheter av “fyra dagar i graven”: situationer som verkar bortom hopp, relationer som brutits, delar av oss själva som känns döda.
Evangeliet säger: det är just där Kristus handlar.
Inte alltid när vi vill.
Men alltid i kärlek.
Och när han ropar – ropar han inte bara till Lasaros, utan till var och en av oss:
Kom ut.
Ut ur det som binder.
Ut ur det som kväver livet.
Ut ur det som redan luktar död.
Och sedan säger han till de andra:
“Gör honom fri.”
Vi är inte bara kallade att höra Kristi röst –
utan också att medverka i hans befriande handlande.
Denna söndag ställer oss inför ett val:
att se döden som slutet –
eller som platsen där Gud uppenbarar sin härlighet.
att se Lasaros som ett undantag –
eller som ett tecken på vad Gud vill göra med hela skapelsen.
att höra Jesu röst som något som en gång var –
eller som en levande kallelse, här och nu.
Dominik Terstriep S.J.
