4:e söndagen A
Kan man uppfylla bergspredikan?
När man hör saligprisningarna är det lätt att tänka: för mycket, för brant, helt orealistiskt. Går det verkligen att leva enligt bergspredikan? I fornkyrkan ställdes frågan sällan i dessa termer. Från och med högmedeltiden kom man däremot att betrakta några av saligprisningarna som riktade främst till präster, munkar och nunnor. De placerades bland de så kallade evangeliska råden (consilia evangelica), till exempel fattigdomen. Men vem kan leva så som affärsman, politiker eller militär?
I stället för att tolka saligprisningarna praktiskt uppfattades de alltmer som en sammanfattning av det kristna sinnelaget: så här ser Guds vilja egentligen ut – men så är det inte i verkligheten. De kunde fungera som en sorts biktspegel, som gjorde den egna synden synlig. Många menade därför att saligprisningarna inte går att uppfylla om de tolkas bokstavligt.
Det ligger kanske något i detta. Men ser vi närmare på vem bergspredikan är riktad till, måste vi ändå konstatera att den inte är avsedd för en liten elit. Visserligen står lärjungarna närmast Jesus uppe på berget, men folkmassan hör också undervisningen. Deras reaktion visar detta tydligt: Folket var överväldigat av hans undervisning (Matt 7:28). Bergspredikan riktar sig alltså inte bara till den innersta kretsen, utan till hela världen.
Samtidigt lyfter Jesus fram lärjungarna, eftersom de är de första som ska leva enligt denna undervisning. De ska gå före, leva som ett exempel och genom sina handlingar förkunna Kristi budskap. Bergspredikan är därför kyrkans rättesnöre: något hon själv ska försöka leva efter och samtidigt förkunna för alla människor.
Ett dilemma – och en nyckel
Går den inte att uppfylla, och är den ändå tänkt för alla? Hur kan detta dilemma lösas? Kanske inte till fullo. Men vi kan närma oss ett svar genom att betrakta en av saligprisningarna närmare: Saliga är de renhjärtade, de skall se Gud (Matt 5:8). Kyrkofäderna ansåg ofta denna saligprisning vara en nyckel till de andra – ja, till hela det kristna livet.
Vad är ett rent hjärta?
För kyrkofäderna är hjärtat inte i första hand känslan, utan människans inre centrum: förstånd, vilja, begär och intentioner. Dessa ska vara rena, odelade och rätt orienterade. Augustinus betonar att det rena hjärtat är det som inte söker något annat än Gud. Renhet handlar alltså inte främst om moralisk felfrihet, utan om befrielse från dubbelhet – att inte vilja Gud och världen samtidigt.
Att se Gud – människans mål
Att se Gud är i den kristna traditionen människans yttersta mål. Kyrkan talar om det saliggörande skådandet, visio beatifica. Att se Gud sådan han är, är människans högsta lycka och salighet, eftersom Gud är det vackraste som finns – ja, han är själva skönheten. Och vem har inte upplevt glädjen i att se något djupt vackert? Vi kan knappt slita oss från en hissnande soluppgång. Hur måste det då inte vara att se den skönhet som soluppgången bara pekar mot: Gud själv?
Den rena, ogrumlade blicken söker inte något eller någon för egen vinning, utan ser saken och personen för dess egen skull. Här finns inga beräkningar av nytta eller fördel. Redan nu anar vi saligheten när vi ibland kan glömma oss själva och inte uppslukas av våra ambitioner och bekymmer. Den rena blicken gör oss lika Gud, eftersom Gud inte vill något för sin egen skull. När vi övar oss i denna blick, blir vi mottagliga för att se Gud.
Renhet och urskiljning
Det rena hjärtat är också en förutsättning för andlig urskiljning. Det gör det möjligt att se saker och ting sådana de är, att låta dem tala till oss och uppenbara sin sanning. Kyrkofäderna menar därför att renhet leder till genuin andlig kunskap – och i förlängningen kanske till all sann kunskap.
En väg för alla
Saliga är de renhjärtade, de skall se Gud formar vårt inre och bereder oss för de andra saligprisningarna: att vara fattiga i anden, att hungra efter rättfärdighet, att stifta fred. Det är inte lätt, men det är något man kan öva sig i – oavsett livssituation och uppgift.
I en tid där maktanspråk och vinningslystnad ofta drivs igenom skoningslöst och ohämmat, behöver världen människor som med Guds nåd vill bli renhjärtade. Så kan de – med sina liv – förkunna Kristi budskap.
Kyrkans tradition påminner oss om att denna väg inte bärs av egen ansträngning ensam. I dopet får vi ett nytt hjärta, i boten renas dess riktning på nytt, och i eukaristin lär vi oss den självutgivande blick som ser Kristus i allt och alla. Saligprisningen om de renhjärtade är därför inte ett ouppnåeligt ideal, utan ett löfte: Gud själv vill rena vårt hjärta för att låta oss se honom.
Dominik Terstriep S.J.
