Pater THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för Sjätte Påsksöndagen
2023-05-14
Årgång A: Apg 8:5-8, 14-17; Ps 66; 1 Pet 3:15-18; Joh 14:15-21
S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (högmässan)
Kära systrar och bröder i Kristus,
Har ni också hört att det blivit ”inne” på tidningarnas kultursidor att vara kristen? Förvisso säger ett gammalt ordspråk att en viss potentat blir religiös när han blir gammal, men flera skribenter vittnar uppriktigt om sökande efter mening och hur kristna ritualer berikar, tvärtemot vad de tidigare har trott.
Det som kallas för kulturell kristendom, viljan att slå vakt om traditioner som just traditioner, ger förstås en bättre grund för utvecklandet av en personlig Kristusrelation än motsatsen. Och viljan att söka Gud gör det förstås möjligt att finna Gud. Därför är det betydelsefullt med en kollektiv kunskap om vår civilisations kristna rötter, även om de på flera områden tycks svårupptäckta. Förstås finns ett samband mellan medvetenheten om dessa rötter och en egen vändning till dem.
Samtidigt är det inte av kulturella skäl vi tror på Jesus Kristus. Det sökande och den öppenhet som ofta betonas har ett mål: nämligen svaret. När trons bidrag bara sägs vara ”perspektiv” och ”mening” rent allmänt, reduceras den lätt till ett slags andligt ”top-up” av ett i övrigt oförändrat liv. I förlängningen väntar en kristendom urvattnad på sanningen, anpassad till det vi tycker oss kunna verifiera på egen hand. Jesus blir en ”förebild” som bara ”har uppstått i våra hjärtan”. Sanningen, världen, jag själv och slutligen Gud blir individuella konstruktioner. Sökandet leder tillbaka till jaget, och till en dyrkan av det jaget kan uppfatta och spontant sympatisera med.
Men i dagens andra läsning ger Aposteln Petrus, själv ögonvittne till den fysiska uppståndelsen, miraklernas mirakel, en motbild när han sammanfattar den kristna trons nödvändiga kärna: Att Jesus från Nasaret, sann Gud och sann människa, med sin offerdöd och uppståndelse, är den väg till Gud som inte erbjuds av någon annan religion, något annat trossystem, och inte heller i naturen, våra materiella och sociala ”framsteg”, eller i vårt skådande in i oss själva. Det ödmjuka och respektfulla utgörs av de kristnas medvetenhet om att de omfamnar och förkunnar Guds sak, inte något de själva uppfunnit och kan manipulera.
I evangeliet hör vi Jesus själv beskriva hur han kommer helt utifrån och in i världen och tiden och rummet: ”jag är i min fader”. Han är kärlekens och sanningens ansikte som blir synligt för oss och som därför vill att vi allt bättre håller hans ”bud”. Han både ställer krav och vill hjälpa oss uppfylla dem, och därmed nå det eviga livet, genom att be Fadern ”ge … en annan hjälpare … sanningens ande”.
För att understryka det utifrån kommande, hör vi att ”[v]ärlden inte [kan] ta emot” Anden, och därmed inte heller erkänna Jesus själv. ”Världen” står här för människans skadade natur ”som är böjd att göra det onda”, som Katolska kyrkans katekes beskriver det: resultatet av arvsynden från de första människornas nej till Gud vilket finns i var och en av oss, och därför också i våra normsystem, uttalat eller outtalat.
Vi kan inte ändra det här genom lite skärpning; att klippa oss och skaffa ett jobb, bädda vår säng, demonstrera för en bättre värld eller hur uppmaningarna nu lyder. De behöver inte vara fel i sig, men de kan inte åstadkomma det Jesus har fötts, levt, lidit, dött och uppstått för: att förhindra att vår andliga skada får avgöra vår eviga destination.
När den Helige Ande, kärleksbandet mellan Fadern och Sonen i den treenige Guden, tack vare Kristus, strömmar in i världen, kan Sonens frälsargärning, utförd vid en historisk tidpunkt, få evig verkan, bli till ett alltid möjligt nu. Kyrkan är mystiskt född ur Jesus öppna sida på korset. Hon är porten för flödet av Andens liv in i världen, fast förankrad i sin segrande del med helgonen i himlen, och med oss i hennes kämpande del här, med uppgift att hålla porten öppen. Utifrån vår första läsning ur Apostlagärningarna, där den förste påven och en av de första biskoparna förmedlade de första konfirmationerna, förstår vi hur dopet och övriga sex sakrament i alla tider manifesterar detta flöde, denna tillförsel, av gudomlig kärlek.
Alla är välkomna att ta del av det. Men inte på sina egna villkor, utan för att samarbeta för den egna frälsningen, dvs den egna förändringen som sedan ges vidare, och vars villkor sätts av Gud som i tålmodig dialog med oss vill få oss förstå och omfamna vår omvandling. När Jesus i evangeliet gör en tydlig koppling mellan kärlek och bud, förstår vi hur den gudomliga kärleken inte handlar om någon känsla utan är en akt av viljan av den andras bästa för hans eller hennes egen skull som just ”andre” eller ”andra”; aldrig för vad han eller hon ”ger” mig.
Att Gud är kärlek betyder inte att allt vi kallar eller upplever som kärlek är gudomligt. För att förstå vad som verkligen ärgudomlig kärlek i handling, och vad som inte är det, ibland tvärtemot vad vi först tror och känner, har vi fått Guds bud som den Katolska kyrkans oföränderliga lära på Kristus uppdrag förkunnar och förklarar. Där beskrivs villkoren för hur Andens liv fäster och växer i oss, trots ”världens” motstånd, inom och utanför oss, som Jesus förutser och vill hjälpa oss övervinna. Buden skyddar kärleken.
De nordiska biskoparna skrev den gångna Fastetiden ett mycket viktigt och läsvärt brev om den mänskliga sexualiteten – det går att hämta på stiftets hemsida – utifrån kritiken mot Katolska kyrkan för att hon inte kan välsigna det som ”världen” just nu dyrkar som religion. Där uttrycker biskoparna att poängen ”med Kyrkans lära inte [är] att inskränka kärleken utan att möjliggöra den” eftersom ”varje handling av fullkomlig kristen dygd”, dvs så som Kyrkan och all traditionell-biblisk kristen tro beskriver, ”inte har något annat ursprung än Kärleken och inte något annat mål än Kärleken”, en ”kärlek i sanningen”. Detta gäller förstås på livets alla områden; kärleken som viljan av det bästa, som aldrig kan vara något annat än det eviga livet i gemenskap med Gud, i, av och för Guds vilja.
Vår längtan efter himlen får aldrig bli dagdrömmeri utan förpliktar oss att leva våra liv här på jorden på ett himmelskt sätt. Medvetna om paradoxen att vi får Guds nåd bara i den utsträckning som vi gör oss av med den genom självuppoffrande gärningar; ger oss själva till Gud och därmed i tjänst till allt och alla som Gud har älskat till existens, i den form som passar vars och ens gåvor. Det himmelska sättet syns i alla våra konkreta gärningar, stora och små, i alla relationer, nära och fjärran, med Gud, nästan och oss själva. Att ha Gud i sitt liv betyder att vara som Gud, att ge av sig själv av kärlek, i sanning. Så förstår vi hur buden och plikterna ger den kristna friheten och den sanna glädjen.
Vi höjer vårt jubel till Gud, som vi sjöng i responsoriepsalmen, för hur Kristus upprättar vår mänskliga natur och bereder den för den kroppsliga uppståndelsen en dag. Den uppståndelse som nog aldrig kommer att bli ”inne” på kultursidor, men som alltid kommer vara sann. Den som vi nu först muntligt ska bekänna vår tro på, och möta närvarande på altaret och, om vi är rätt förberedda, i handling ta in som andligt stärkande näring. Inte för vårt ”feelgood”, utan för vår ofta kortsiktigt mödosamma omvandling i helighet, av Gud, för himlen. Amen.
