Pater THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för Pingstdagen
2022-06-05
Apg 2:1-11; Ps 104; Rom 8:8-17; Joh 14:15-16, 23-26
S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (högmässan)
Kära systrar och bröder i Kristus,
Med sin himmelsfärd har den uppståndne Jesus gått ur det synliga, och fört den skapade materian in i Faderns osynliga realitet. Det utlöser ett slags andlig kedjereaktion genom vilken den Helige Ande erbjuds den synliga, skapade materian. Den Helige Ande är kärleksbandet mellan Fadern och Sonen i Guds Treenighet. Ett band så starkt att det i sig är en aktör, vilken, som Jesus beskrev i evangeliet, får den Kristustroende att leva sin tro; ”hålla mina bud … bevar[a] mitt ord”. Eller som Aposteln Paulus utvecklade i andra läsningen ur Romarbrevet: Anden ”dödar kroppens gärningar” och gör oss till ”Guds arvingar”.
Vi ska nu inte sluta göra gärningar med våra kroppar, men om vi vill dela Guds eviga liv som börjar redan här, så vill vi försöka göra Guds vilja, uppenbarad av Kristus. Då är Anden vår hjälpare som med Jesus egna ord, ”påminner … om allt som [han] har sagt”. Dvs om de gärningar som samtidigt både stärker och uttrycker gemenskapen med Gud.
Från Jesus uppståndelse fram till Pingsten tar apostlarna, de första biskoparna, emot den Helige Ande i flera olika steg, för att han nu på ett särskilt sätt ska verka i och genom Kyrkan. Utifrån detta kan den Katolska kyrkan lära att Andens närvaro i henne gör henne helig, trots alla oss syndare där, och gör Kyrkans förkunnelse om tro och moral ofelbar, när den är i linje med apostlarnas tro och lära.
Den Helige Ande visar sambandet mellan kärlek och sanning. Idag ses de tyvärr ofta som motsatser. Men kärlek är viljan av den andras bästa för hans eller hennes egen skull. Gudomligt inspirerad kärlek, från den Helige Ande, är att ge, offra, helt av sig själv för det. Sanning finns när ett begrepp om något motsvarar vad något verkligen är. Gud är, för att tala med den Helige Thomas av Aquino, den ”högsta och första” sanningen. Det vi menar med Gud, existensen själv, i vilken allt annat som finns är delaktigt, stämmer alltså överens med hur Gud uppenbarar sig: från den som ”är” i den brinnande busken, till den som har all makt, t o m över döden, i Jesus Kristus.
Det bästa, det som kärleken vill, för en annan, är ofta motsatsen till det kortsiktiga tillfredsställandet av varje behov och begär. Det bästa är alltid det eviga livet med Gud. Något bättre, eller mer sant, finns inte. Att hålla tillbaka sanningen – t ex att någon behöver vända om från synd – för att inte såra känslor, är därför kärlekslöst. Det döljer ju vägen till det högsta och långsiktigt goda, frälsningen, till förmån för något kortsiktigt.
Vi lever idag i ett kulturellt klimat där sådant som inte bör sägas på vissa sätt och i vissa situationer, har blivit till något som inte får sägas överhuvudtaget. Vetenskapliga sanningar som t ex att det bara finns två kön, stämplas som ”hatiska”. Just nu reduceras språket snabbt, med början på universitet och i media, från en beskrivning av sanna förhållanden, till en manifestation av antingen ”strukturella” maktkamper, eller olika befrielser från sådana. Ord byter plötsligt betydelse, som ”äktenskap” eller ”hat”. Nya dyker bara upp, som ”hen” eller ”heteronormativ”. Pressen är stark på anpassning, ytterst till den allt annat än kristna världsåskådningen bakom. Resultatet blir förvirring, strid och polarisering. Samma ord betecknar inte samma sak. Vi kan inte kommunicera.
Precis detta beskrivs i berättelsen om Babels torn i Första Moseboken, vars poäng inte är tornet, utan konsekvensen av arvsynden; läggningen, sedan de första människornas syndafall, i alla människor, att själva definiera gott och ont, dvs att ta Guds plats i sitt och andras liv. Denna läggning, som vi lever ut i våra konkreta synder, fördunklar vår syn för sanningen, och splittrar; med Babels torn manifesterat i olika språk. Vi förstår inte varandra. Vi kan inte kommunicera.
Men med den första Pingsten, som vi hörde om i första läsningen ur Apostlagärningarna, har vi fått botemedlet. Den Helige Ande, konkret i Kyrkan, vill förena människor av olika bakgrund och språk i och för sanningen. Den underliggande meningen, den yttersta verkligheten, byggd på ”Guds stora gärningar”, Guds vilja med allt, blir nu känd och tillgänglig att omfamna för alla; en ny världsåskådning, i vår responsoriepsalm beskriven med att Guds ande ”förnyar jordens ansikte”.
Andens förening av sanning och kärlek visar att valet mellan att vara vänlig eller att ha rätt, inte är relevant på ett djupare plan. Det blir som när hustrun frågar mannen efter 30 års äktenskap, hur hon ser ut just innan de ska på en middag en fredagskväll. Den rent materiella sanningen kanske är trött eller gammal, t o m att hon ser rund eller blek ut i valda kläder och färger. Självklart ska det inte sägas. När mannen istället svarar att hon är vacker, kan det ytligt se ut som att han offrar sanningen för kärleken. Men han talar faktiskt en mer grundläggande och betydelsefull sanning: att hennes skönhet inte begränsas till det ytliga, utan finns i hela hennes person, och hur hennes själ uttrycks fysiskt på ett sätt som han, genom kärlekens lins, ser bättre än andra – visdomen i hennes ögon, humorn och vänligheten, kroppen som vittne om deras gemensamma liv.
Förmedlingen av en sådan djupare verklighet, ett helt nytt synsätt på allt, är vad Kyrkan, med den Helige Ande i sig, ska erbjuda. Så att vi kan se människan skapad till Guds avbild – också i den minsta och mest oansenliga, den jobbigaste, den skröpligaste eller den mest främmande – där ytan ser den som inte är nyttig eller passar. Så att vi kan se våra och andras handlingar, inte som isolerade fenomen utan som uttryck för vad som förverkligar, eller motverkar, Guds plan. Så att vi kan se allt annat skapat, andra människor och naturen, inte som instrument för våra syften eller som något att erövra, utan som kallelse att vördnadsfullt kultivera, hjälpa till växt.
Från Kyrkan flödar Anden in i våra liv. I de sju sakramenten förmedlas delaktigheten i det osynliga, gudomliga livet med synlig, fysisk materia. Genom dopet har alla kristna en personlig tillgång till den Helige Ande. Andens tal till mig kan förstås inte motsäga det han redan säger genom Kyrkan. Däremot förbättrar han min sikt, och stärker min vilja till uppoffringar på helighetens väg; min förmåga att leva buden inifrån, inte för att de är bud utan av kärlek, och ordna alltmer av mitt liv efter Guds vilja som alltings, också mitt, ursprung och mål. I helgonen ger Anden oss förebilder och förebedjare. Anden ger också tröst med det verkliga hoppet, bortom allt lidande och alla våra begränsningar, och som Kristus fysiska uppståndelse erbjuder, och just Anden omvandlar från en händelse i historien, till en realitet som alltid är ”nu”.
För den som vill säga sitt ja, och leva med den Helige Ande, i sanningen, kärleken och hoppet, är det därför Pingst varje dag. Amen.
