Diakon Anders Wickström
S:ta Eugenia katolska församling
HERREN VARE MED ER
LÄSNING UR DET HELIGA EVANGELIET ENLIGT MARKUS
SÅ LYDER HERRENS EVANGELIUM
- Kära bröder och systrar i Kristus
”OMVÄND ER. HIMMELRIKET ÄR NÄRA” (Matt 4:17, Mark 1:15), hör vi Jesus säga i dagens evangelium.
Jesus förkunnar att Himmelriket ”är nära”. Himmelriket är nära, därför att Han, Jesus Kristus, det Människoblivna Ordet, har kommit oss nära. Frälsningen är här därför att Frälsaren är här. Och om en stund skall vi ta emot Honom i den Heliga Eukaristin.
”Omvänd er och tro på budskapet”, säger Jesus.
Om vi ser till Jesu eget liv kan vi konstatera att kristen tro först och främst är ett sätt att leva. Den kristna tron är inte en teori eller en filosofi, än mindre en morallära; inte ett resultat av ett etiskt val, utan av ett möte med personen Jesus Kristus.
Vår tro har därmed som sin grund det Människoblivna Ordets tro, d.v.s. Jesu egen tro; som kristna är vi kallade till att tro på Jesus och som Jesus. Som kristna tror vi ju inte på ”gud” sådär i största allmänhet, utan på den Gud som uppenbarat sig i Jesus Kristus (1 Joh 4:2-3).
Kyrkans tro på Jesus har därmed som sitt fundament Jesu egen tro. Han som är trons upphovsman och fullkomnare (Heb 12:2).
Jesus stod i sin mänsklighet inför livets alla Mysterier precis som du och jag. Och Han omfamnande detta Mysterium i tro, hopp och kärlek. Och det är också vad vi är kallade till att göra.
Tron, hoppet och kärleken förenas på något sätt i en enda handling. Nämligen i överlåtelsen. Överlåtelsen till Guds försyn. Överlåtelse betyder att vi lägger våra liv i den treenige Gudens händer.
Vad ger oss då överlåtelsen? Det korta svaret är: egentligen ingenting! Avgörande är istället vad Jesu Kristi Gud och Fader vill ge till oss (Ef 1:3; 2 Kor 1:3). Minns bönerna i Fader vår: ”Ske Din vilja”, ”Tillkomme ditt Rike”.
Även Jesus levde ut dessa ord, i sitt eget liv. ”Sonen kan inte göra något av sig själv”, säger Han, ”utan bara det han ser Fadern göra. Vad Fadern gör, det gör också Sonen” (Joh 5:19).
Kristus lever inom dig och mig och därför är Himmelriket är nära! Kristus har befriat oss för att vi skall leva i frihet (Gal 5:1, Jak 1:25, Jak 2:12 ). Inte för att underkasta oss ett religiöst regelsystem. Om vi kunde få ett levande förhållande till Gud genom att följa alla regler, då dog Kristus helt enkelt förgäves.
Vi spelar inte huvudrollen. Befrielsen är helt och hållet Hans idé. Helt och hållet Hans verk. Allt är en gåva från den Levande Guden.
Och därför säger Jesus till var och en av oss idag:
”TIDEN ÄR INNE, GUDS RIKE ÄR NÄRA. OMVÄND ER OCH TRO PÅ BUDSKAPET.”
AMEN
- Kära bröder och systrar i Kristus
I dagens evangelietext blir alla förvånade! Ingen förväntade sig att möta Människosonen förklädd i en hjälplös medmänniska. Jesus identifierar sig med var och en av oss på ett djupt personligt sätt. Och Han gör samtidigt kärleken till våra medmänniskor till ett villkor för att komma in i hans rike (KKK 544).
Kärlek är, vad kärlek gör! Så skulle man kanske sammanfatta dagens evangelium. Att leva ett liv i Kristi efterföljd handlar inte bara om att undvika synd. Avgörande är också att handla.
Ingen döms i dagens evangelium för fel de gjort, utan bara för det goda de inte gjort. Att bara undvika det onda eller att avhålla sig från att skada någon, är inte detsamma som att hjälpa.
Vi lovprisar inte Gud enbart genom gudstjänst och bön, eller genom att följa vissa etiska regler. Kriteriet för hur våra liv verkligen kommer att bedömas, hänger intimt samman med hur vi har handlat mot andra.
Thomas av Aquino ställde en gång frågan, vilka av våra handlingar som är de största. Vilka yttre gärningar visar bäst vår kärlek till Gud? Och hans svar var: barmhärtighetsgärningarna mot vår nästa, mer än gudstjänsthandlingarna (ST II-II q. 30, a. 4, ad 1).
Mässan slutar ju inte med eukaristin, utan med UTSÄNDNINGEN.
Gå i frid, och ära Herren med ert liv.
Gud behöver inte våra offer. Det offer som behagar Honom mest är barmhärtigheten; att man avhjälper andras brist. Barmhärtigheten, säger påve Franciskus, ”är nyckeln till himlen”. Vilket också säger oss något om var denna ’himmel’ står att finna.
Människosonens dom i Matteusevangeliet läses kanske bäst i ljuset av 1:a Johannesbrevet. Gud är kärlek (1 Joh 4:8), slår Johannes fast. Den som säger sig älska Gud, visar detta genom att älska sin nästa (1 Joh 4:21).
Om vi vill förbli i Honom måste vi också leva som Han själv levde (1 Joh 2:6). Inte heller Människosonen har kommit för att bli tjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många (Matt 20:28).
Jesus hindrar ingen från att komma in i Hans Rike. De är snarare våra egna handlingar som hindrar oss. Det är vår egen blindhet som är det stora hindret. Vår egen oförmåga, eller kanske bättre, vår egen ovilja, att se Jesus i de fattiga och sjuka.
Utifrån detta perspektiv är det kanske viktigt att fråga oss: vad hindrar oss att se Jesus förklädd i våra medmänniskor som vi möter i vardagen? Vad kan jag göra för dem? Många gånger räcker det bara med ett vänligt ord eller ett leende utan ord! Men även sådana till synes betydelselösa handlingar kan många gånger rädda liv.
Låt oss be om nåden att kunna se Jesus förklädd i vår nästa, så att även vi får höra Jesu ord riktade till var och en av oss personligen:
”Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta (som är mina bröder), det har ni gjort för mig.”
AMEN
- Kära bröder och systrar i Kristus
Jesus undervisar i Nasarets synagoga. Det är hans första predikan. Och den sker i Hans egen hemstad. Alla är där. Hans barndomsvänner, hans grannar och bekanta. Till en början prisar de honom. Men deras entusiasm slår snabbt över i tvivel för att sedan övergå till öppen fientlighet. Helt plötsligt vill alla de som stått honom nära ta livet av honom!
Vad är det som utlöser detta hat?
Troende hedningar svarar bättre på Guds kallelse än Israels eget folk, säger Jesus.
Änkan i Sarefat delade med sig av sin sista mat till en främling, profeten Elia. Och profeten Elisha botade Naaman, den arameiske kungens överbefälhavare – en hedning. Detta är ett genomgående tema i Jesus undervisning. Hedningar framställs många gånger som föredömen i tron. Allt detta väckte mycket starka känslor hos folket.
Det är som om att Jesus skulle säga till oss alla som samlats här idag: ni tillhör ”den sanna kyrkan”, ”ni har alla nådemedlen” – men vad hjälper det er om ni saknar sann ödmjukhet?
Det är högmodet, en ”vi-är-bäst-mentalitet”, som Jesus fördömer i dagens evangelium. Att vi har något som andra inte har. ”Vi har Abraham till fader”, säger fariseerna och saddukeerna till Jesus. Men Han låter sig inte imponeras: ”Gud kan uppväcka barn åt Abraham ur dessa stenar”, blir hans svar (Matt 3:9)!
Dagens läsning handlar om ödmjukhet. Den ödmjukhet vi behöver för att kunna helas från våra andliga sjukdomar.
Den ignatianska spiritualiteten har en gång sammanfattats med orden:
”Att inte inneslutas av det största men ändå innehållas i det minsta, det är gudomligt”.
Och kanske säger oss dessa ord också något om vad ödmjukhet egentligen är. Ödmjukhet är en storsinthet och frikostighet gentemot vår Skapare och Herre (AÖ nr. 5); en beslutsamhet som inte väjer för stora prövningar och utmaningar. Men som samtidigt inser sin egen begränsning och utsatthet, och i djupet av sin existens vet att allt sist och slutligen är Guds verk.
Den mänskliga naturens fiende, säger Ignatius, försöker förleda oss med rikedomar och ära. Ett slutande plan som utmynnar i en högmodig självupphöjelse, en kärlek till sig själv som går så långt att den föraktar Gud (KKK 1850). Allt i ett försök att bli ”som Gud” (1 Mos 3:5).
Kristus däremot kallar oss till fattigdom och vanära. Och till ödmjukhet. Den ödmjukhet som Jesus talar om i saligprisningarna. Och som samtidigt utgör en bild av Hans eget ansikte.
Låt oss be om ödmjukhetens gåva så att vi kan följa Honom som i dagens evangelium…
” gick rakt igenom folkhopen och fortsatte sin väg.”
