Pater THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för Palmsöndagen
2021-03-28
Årgång B: Mark 11:1-10 (Palmprocessionen); Jes 50:4-7; Ps 22; Fil 2:6-11; Mark 14:1-15:47
Katolska stiftsgården Marielunds kyrka
Kära systrar och bröder i Kristus,
För oss katoliker har denna söndag två namn. Vi talar både om ”Palmsöndagen”, manifesterad av välsignelsen av palmkvistarna, och om ”Passionssöndagen”, manifesterad av evangeliet om Kristus passion som vi nyss hörde S:t Markus version av. Som inledning till Stilla veckan erkänner vi på detta sätt hur Kristus kungliga triumf är förenad med, ja, förutsätter, hans lidande och död.
Jesus kommer till Jerusalem, förmodligen för tredje gången under sitt offentliga liv, för att som många pilgrimer där fira den judiska Påsken till minne av Guds befrielse av Israels folk från slaveriet under farao i Egypten. I slutet av veckan kommer en samling av människans allra värsta synder att ha sköljt över Jesus – konspirationer, blind makthunger, förräderi, lögner, feghet i att stå för sanningen, perverterad rättvisa, sadistisk aggression, våld och mord – så att Påsken förs till dess fulländning, vad den hela tiden var tänkt att bli: minnet av Guds befrielse av alla människor som vill tro på Kristus, från slaveriet under synden och dess yttersta konsekvens döden som en evig Gudsfrånvaro.
Gud behöver gå i närkamp med, för att besegra, synden och döden; spränga den inifrån om man så vill, som just den segrande kungliga fältherren människorna i Jerusalem ropar på med uttrycket ”Hosianna”; uppmaningen till en kung att rädda oss. Men bara en människa kan fysiskt möta synden och döden och göra allt skapat, all materia, alla människor som vill tro, delaktiga i vägen ut ur och bortom synden och döden. Därför måste den kungliga fältherren vara både Gud och människa och kan bara segra genom att själv lida och dö under all synd.
Hela Jesus liv, undervisning och förkunnelse utgår från sanningen att allt inte står rätt till med oss, att vi behöver förnyas, ja, renoveras, i vad vi strävar efter, våra hållningar och beteenden. Att vi skiljer oss från gemenskapen med Gud, och därmed från att kunna bli dem vi är tänkta att vara, genom personlig synd.
I alla tider har den mänskliga samhällskulturen, så också i våra dagar, hävdat motsatsen. ”I’m OK, you’re OK, we’re OK”, som det hette på 1960-talet. Självfallet gläds ingen av att anklagas för synd. Men särskilt idag verkar det t o m långt in i kristenheten finnas en allergi mot att erkänna att det finns personliga synder. Förrförre påven, den Helige Johannes Paulus II, utpekade denna bristande personliga syndamedvetenhet som det största hotet mot frälsningen.
Frälsningen som möjliggörs genom Kristus offer på korset, dvs räddningen till evig gemenskap med Gud genom förlåtelse för och försoning av våra synder, saknar helt poäng om allt i grunden står rätt till med oss, om allt vi behöver är lite andlig uppiffning genom tron som hobby eller bekräftelse av våra ideologiska föreställningar.
Helgonens liv, om vi verkligen tar oss tid att studera och reflektera över dem, levandegör ständigt den fruktansvärda, bibliska uppenbarelsen att synd inte bara är en abstraktion, något som gäller andra eller ”strukturell”, dvs utan aktör, men en makt och kraft som lurar och arbetar i människan. Och för att det är så, pekar hela Jesus liv mot hans död. Han uppenbarar nämligen en Gud som inte stämmer överens med vår fallna och syndiga naturs önskemål om Gud. För den Gud som Kristus visar, välsignar inte det människan vill ha välsignat, och pekar på allt som människan måste låta Gud förändra och omvandla i sig, genom förlåtelse och försoning, för att nå verklig och evigt levande gemenskap med Gud. I avrättningen av Jesus ligger människans val av egna gudsbilder, uppbyggda av vårt eget individuella tänkande, framför den som Gud är och Jesus gör helt synlig.
Också för oss känns det många gånger lättare att nära våra bilder av Gud, snarare än att näras av Gud själv, så som han uppenbarat sig i Jesus Kristus och sedan gett Katolska kyrkan, som Kristus själv grundat med hennes apostoliska ordning, sju sakrament och läroämbete, i uppgift att förkunna och förklara i alla tider. Om vi är ärliga kan vi se vår egen roll i förändringen från Hosianna-ropen idag till ropen på korsfästelse på fredag; den oberäkneliga naturen hos den allmänna opinionen och våra enskilda känsloliv som bygger upp den. Också vi, precis som människorna i hans samtid, tvekar i eller viker av från vårt stöd till Jesus när det väl gäller, till förmån för våra egna gudsbilder som slutligen bara är kopior av oss själva med alla våra fel och brister.
Vår enda, men å andra sidan oändligt stora, tröst är att Jesus, just genom den han är, också dör för denna vår tröghet och ovilja, och därför ständigt, genom sin uppståndelse och seger över döden, inbjuder oss att få förlåtelse och bli försonade med Gud genom honom. Konkret i försoningens sakrament. Så ofta vi bara inser och bekänner vårt behov av det. Jesus vädjan om förlåtelse för dem som spikar upp honom på korset, för att de inte bryr sig om vem han verkligen är, förblir en hoppfull inbjudan till bekännelse av, och så förlåtelse för, den personliga synden. En inbjudan som ljuder genom tiderna, ända fram till oss idag. Amen.
