Kristi kropps och blods högtid
5 Mos 8:2–3, 14b–16a
Joh 6:51–58
”Gör detta till min åminnelse!” – Så hör vi det i varje helig mässa vid konsekrationens ord. Kristus själv har uppmanat oss att ständigt komma ihåg honom. Komma ihåg det han har gjort för oss. Hans lidande. Och hans uppståndelse.
Redan i det forna Israel var åminnelsen en viktig del av den religiösa kulten. I den första läsningen hörde vi Mose uppmaning: ”Glöm inte Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret, som ledde dig genom den stora och fruktansvärda öknen med giftormar och skorpioner, ett förbränt land utan vatten, som lät vatten flöda ur den flinthårda klippan och lät dig äta manna i öknen.”
Vad folket skulle komma ihåg var att Herren bokstavligen räddade dem från att svälta och törsta ihjäl i öknen. Men det handlade inte bara om att folket skulle överleva fysiskt. Det handlade om att alla skulle erkänna Gud som källan till allt liv: ”Herren, din Gud, ville lära dig att människan inte lever bara av bröd utan av alla ord som utgår från Herren.”
De ord som utgår från Herren var under många århundraden de ord som profeterna talade på Guds uppdrag. Att följa dem var avgörande för överlevnaden. Folket skulle ständigt minnas dem för att överleva.
Och ändå var dessa ord relativt svaga. De kunde upprätthålla hoppet, men de innehöll ännu inte livets fullhet. Liksom mannat, som räckte precis en dag i taget. Och Israels fäder, de som åt mannat, dog senare, trots att de har ätit mannat. Om uppståndelsen från de döda och ett evigt liv tänkte man ännu inte då. Senare blev det en fråga som diskuterades bland de skriftlärda. För många var det största hoppet att leva vidare genom sina barn. Visst, folket kommer att överleva. Men den enskilde människan?
Även om Guds ord, som profeterna förmedlade till folket, var relativt svaga, tror vi kristna att de redan innehöll en hänvisning till det enda, det eviga Guds Ord. Ordet som blev kött i Jesus Kristus. Guds Son, som kom till jorden för att vi ska ha livet och ha det i överflöd.
Jesus själv tog upp profeten Moses ord genom att jämföra sig själv med mannat: ”Jag är det levande brödet, som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet. Brödet jag skall ge är mitt kött, jag ger det för att världen skall leva.”
Det levande brödet från himlen är mycket starkare än mannat. Jesu lidande och död på korset innebär inte bara folkets överlevnad utan också evigt liv för var och en av oss.
Precis som israeliterna skulle minnas folkets räddning under vandringen genom öknen, så ska vi alltid minnas vår räddning genom Kristi lidande. Detta minne är livsviktigt för oss. Formen för minnet av Kristi lidande instiftades av Kristus själv: Han gav oss eukaristins sakrament: ”TAG OCH ÄT HÄRAV ALLA, TY DETTA ÄR MIN KROPP – TAG OCH DRICK HÄRAV ALLA, TY DETTA ÄR MITT BLOD. – GÖR DETTA TILL MIN ÅMINNELSE.”
När vi under den heliga mässan minns Kristi lidande, är det inte bara ett minne av en förgången välgärning. Nej, det är verkligen Kristi sanna kropp och sanna blod som blir närvarande här. Vår frälsning skedde då på korset, men den blir återigen närvarande och verksam här och nu.
Eukaristin är för oss den föda som ger evigt liv. Att vi är frälsta genom Kristi kropp och blod är en central katolsk troslära. Men vi firar inte Kristi kropps och blods mysterier bara för att minnas denna abstrakta troslära. Högtiden ger oss tillfälle att fira Kristi kropps och blods mysterier med sådan vördnad, att vi, med Guds nåd, redan nu, i våra liv, får uppleva frukterna av vår återlösning. Minnet av vår frälsning ska påverka vårt sätt att leva. Det ska fylla oss med tro, kärlek och hopp.
Låt oss be en gång till dagens högtids kollektbön:
Jesus Kristus, vår Herre och Gud, i detta underbara sakrament har du lämnat oss en åminnelse av ditt lidande. Låt oss med sådan vördnad fira din kropps och ditt blods mysterier, att vi ständigt får erfara din återlösnings frukter i vårt liv. Du som med Fadern och den helige Ande lever och råder från evighet till evighet. Amen.
