Kristi lekamen A-2026
Vi människor har en märklig förmåga:
vi vänjer oss vid det största.
Det som en gång fyllde oss med tacksamhet blir med tiden något självklart.
Friheten vi har. Tron vi kan utöva. Kyrkan som bara finns. Sakramenten vi har tillgång till.
Till och med Kristi närvaro kan bli något vi nästan tar för givet.
Det är som med hälsan.
Så länge vi är friska tänker vi inte på den.
Men när den sviktar, inser vi plötsligt vad vi har levt av.
Så kan det också vara med Guds gåvor.
Många av våra bröder och systrar i världen vet detta mycket konkret – de som inte fritt kan fira mässa, de som riskerar något för sin tro. För dem är inget självklart.
Därför är Moses uppmaning till folket också viktig för oss:
“Du ska komma ihåg.”
Kom ihåg vägen.
Kom ihåg hur Gud har lett dig.
Kom ihåg att allt är gåva.
Detta är inte bara en uppmaning att tänka tillbaka,
utan att leva i ett medvetet minne av Guds trofasthet.
Och det gäller också oss.
Eukaristin är just detta levande minne:
inte bara en påminnelse, utan ett mysterium där Kristi offer blir närvarande här och nu.
När vi firar mässan förs vi inte bara tillbaka i tanken till det som skett – vi dras in i det.
Kristi ord: “Detta är min kropp … detta är mitt blod” gör hans gåva verkligt närvarande för oss.
Därför är eukaristin också tacksägelse.
Och den som tackar – minns.
I dag firar vi den gåva som övergår allt annat:
Kristus själv, som ger sig till oss i brödets och vinets gestalt.
Detta är inte bara något från Gud.
Det är Gud själv.
“Det levande brödet” ger oss inte bara kraft för livet – det ger oss del i Guds eget liv.
Kommunion betyder gemenskap:
“Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom.”
Och Kristus är trofast.
Hans närvaro beror inte på våra känslor eller vår trosstyrka.
Det är han som genom Anden gör sig närvarande.
När bröd och vin blir hans kropp och blod, förblir han där.
Det är detta kyrkan menar med väsensförvandling.
Han är verkligen här.
Därför har vi tabernaklet.
Därför tillber vi.
Därför bär vi honom i procession.
Men just därför behöver vi höra uppmaningen igen:
Ta det inte för givet.
Förundras.
Stanna upp.
Se att mitt i vår stad finns en plats där Kristus bor.
Han vill dra människor till sig.
Han vill välsigna.
Han vill ge sitt liv.
Kanske är frälsningen i sin kärna just detta:
att ta emot.
Att ta emot hans närvaro, hans liv, hans gåva.
Och den som tar emot en sådan gåva kan inte behålla den för sig själv.
Han vill själv bli en gåva.
Han vill i ord och handling bli ett vittne.
När vi i dag bär Kristus genom våra gator, bekänner vi:
Han är vårt liv. Han är sannerligen här!
Så:
Kom ihåg.
Glöm inte den Gud som i ödmjukhet blivit närvarande i brödets gestalt.
Han är med oss.
Alla dagar.
Till tidens slut.
P. Dominik Terstriep S.J.
