Vi som har samlats här denna natt förenas kanske av en och samma längtan:
vi vill möta Gud.
Vi har insett att endast han kan fylla människans djupaste längtan.
Men hur når vi dit?Ett svar kunde vara: genom att lyfta oss upp till Gud –
som på en stege genom bön och meditation, kontemplation och liturgi.
Och visst finns det något sant i det.
Men om vi tänker att vårt uppstigande är det första och viktigaste,
då har vi missat det avgörande –
det som skiljer kristendomen från alla andra religioner.
Det är inte vi som först stiger upp till Gud.
Det är Gud som stiger ned till oss.
Och detta nedstigande är ingen triumfprocession.
Gud kommer inte på en bred och smyckad väg.
Nej, han utblottar sig själv, avstår från sin gudomliga härlighet
och antar en tjänares gestalt.
Gud stiger ned i Sonens människoblivande.
Han stiger ned i en värld märkt av synd.
Ned i ett ockuperat land.
Ned i ett fattigt stall.
Ned i en enkel familj.
Han stiger ned i de dolda åren i Nasaret,
där människan Jesus lär sig tala, arbeta och leva som vi.
Han stiger ned i Jordans vatten –
den syndlöse i solidaritet med syndarna.
Han stiger ned i frestelser, i motstånd, i oförståelse och fiendskap,
ned i människans kroppsliga och andliga nöd.
Han stiger ned i nattvardssalen,
böjer sig ned till lärjungarnas fötter
och utför en slavtjänst.
Han stiger ned i bröd och vin
för att ge sig själv åt de sina.
Han vill inte födas –
han vill själv bli de troendes föda.
Han stiger ned i övergivenheten på Olivberget,
i orättvisa domar, i folkets hån, i lärjungarnas svek.
Han stiger ned i lidandet
och i en våldsam död på korset.
Och till sist:
han stiger ned i döden.
Där var vi med honom i dag.
Vad sker i denna rörelse nedåt?
Ställt på sin spets skulle vi kunna säga:
i honom fjärmar sig Gud alltmer från Gud.
Avståndet mellan Gud Fadern och Gud Sonen växer, gapet blir djupare.
Nej – inte så att Fadern och Sonen inte längre har förbindelse med varandra.
Men avståndet växer med det mörker som Jesus stiger ned i.
Bandet mellan Fadern och Sonen tänjs till bristningsgränsen.
Detta avstånd når sin höjdpunkt i Jesu sista ord på korset:
“Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”
Ett vrål av förtvivlan –
och ändå en förtvivlan riktad till Fadern.
Sedan överlämnar Jesus sin ande.
Han är död. Verkligen död.
Han sover inte – han är död, så som vi människor dör.
Påskafton är den döde Jesu dag.
Den är tyst.
Ingenting kan längre göras eller sägas.
Gravens mörker råder.
Och graven har uppslukat honom helt och fullt.
Varför är det så viktigt att beskriva Jesu rörelse nedåt så utförligt?
Dels för att förstå att det är Gud som tar initiativet att närma sig oss,
innan vi ens har tänkt att stiga upp till honom.
Men det finns ett djupare skäl.
I Jesu längst tänkbara avstånd från Fadern
blir syndarens avstånd från Gud synligt.
Vad innebär det?
Synden är i grunden avstånd från Gud. Människan vänder sig bort från Gud,
springer ifrån honom;
hon förnekar sin grundläggande orientering mot honom,
och i stället försöker bli sin egen gud
eller fylla sin oändliga längtan med något skapat.
Det är inte så att Jesus själv har syndat.
Men “Gud gjorde honom – som Paulus säger – till synd” (2 Kor 5:21).
Han bär synden – inte som egen handling,
utan som verklighet, syndens följder.
Han upplever psykiskt och andligt syndarens avstånd från Gud.
Och han går till den yttersta punkten – längst bort från Fadern.
Därför kan vi säga:
i detta avstånd mellan Fadern och Sonen
har allt mänskligt avstånd till Gud fått rum.
Förnekelse, flykt, gudsförgätenhet,
Allt är inneslutet där.
Och just där möter Sonen syndaren.
Nu kan syndaren, till och med i den djupaste natten av gudsförgätenhet,
möta Guds kärlek i Kristus.
Nu kan inte ens det största avståndet skilja människan från Gud.
Där syndaren lider av sin självvalda ensamhet
är Gudssonen närvarande i denna ensamhet.
Kärleken gör inget annat än att erbjuda sig
och säger: jag är med dig.
Men evangeliet slutar inte där.
När sabbaten är över går kvinnorna till graven i gryningen.
Inte i triumf, utan i sorg.
Inte i visshet, utan i kärlekens trofasthet.
Och där, i denna rörelse genom mörkret, möter dem budskapet:
“Han är inte här. Han har uppstått.”
Uppståndelsen sker inte som resultatet av människans uppstigande,
utan mitt i hennes sökande, mitt i hennes brustenhet –
som Guds fria handlande.
Gud har stigit ned till det djupaste –
och därifrån öppnar han en väg upp.
Därför är nedstigandet inte slutet.
Det är vägen.
Fadern låter inte döden behålla sin Son.
Han uppväcker honom.
Han visar att han är livets Gud.
Och därför finns det nu ingen plats –
inte ens den djupaste gudsförgätenheten –
där människan inte kan möta Kristus.
Ni som i denna natt ska döpas:
ni börjar inte med att stiga upp till Gud.
Ni sänks ned i dopets vatten –
ned i Kristi död.
Och därifrån lyfts ni upp med honom
till ett nytt liv.
Ni som tas upp i kyrkans fulla gemenskap
får del av samma mysterium:
Kristi liv, hans död och hans uppståndelse – förkroppsligade i eukaristins gåvor.
Därför gäller Paulus uppmaning oss alla:
“Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus.”
Vi är kallade att stiga ned med honom –
in i vår värld, in i vår svaghet, in i vår synd.
Men aldrig ensamma.
Och just därför kan vi också stiga upp med honom.
Detta är påskens mysterium:
inte vår väg till Gud,
utan Guds väg till oss.
Inte vår ansträngning,
utan hans nåd.
Inte vårt initiativ,
utan hans tilltal –
som vi får svara på.
Dominik Terstriep S.J.
