4:e söndagen i fastan (årgång A)
1 Sam 16:1b, 6–7, 10–13; Joh 9:1–41
”Rabbi, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?”
Frågan lärjungarna ställer är inte bara deras egen. Den uttrycker en av människans djupaste frågor: sambandet mellan skuld och lidande.
När lidandet bryter in i våra liv söker vi nästan ofrånkomligen efter en orsak. Finns det en mening? Finns det en skuld? Är detta ett straff?
Jesu svar bryter denna logik: ”Varken han eller hans föräldrar har syndat.”
Med dessa ord avvisar Jesus inte bara en enskild förklaring. Han bryter en hel religiös tankefigur: föreställningen att människans olycka direkt kan avläsas som ett moraliskt bokslut inför Gud.
Istället säger Jesus: ”Guds gärningar skall uppenbaras på honom.”
Detta betyder inte att lidandet i sig är gott eller att Gud skulle vilja det. Men det betyder att lidandet inte är slutpunkten för Guds handlande. Där människans möjligheter tar slut, kan Guds handlande träda fram.
Den djupare blindheten
Evangeliet är samtidigt en berättelse om två slags blindhet.
Den blindfödde mannen saknar fysisk syn.
Men fariséerna saknar något djupare: förmågan att känna igen Guds handlande.
De är övertygade om att de ser – och därför förblir de blinda.
Denna andliga blindhet är farligare än den kroppsliga. Den uppstår när människan reducerar verkligheten till det hon redan tror sig förstå.
Också vi kan hamna där.
När vi möter sjukdom tenderar vi att reducera människan till hennes brist. Den sjuke blir i våra ögon först och främst sin sjukdom. Men där sker något avgörande: människans mysterium förminskas.
För Gud är människan aldrig identisk med sin svaghet. Hon är alltid mer än sin kropp, mer än sina begränsningar, mer än sin historia. Hon är ett väsen skapat till Guds avbild och kallat till gemenskap med honom.
Guds blick
Detta perspektiv framträder redan i den första läsningen.
När Samuel skall smörja Israels nye kung ser han först de starka och imponerande sönerna. Men Gud säger:
”Människan ser till det yttre, men Herren ser till hjärtat.”
Gud ser inte bara det synliga. Han ser människans djupaste verklighet.
David, den yngste och minst betydande, blir den utvalde. Inte därför att han framstår som mäktig utan därför att Gud ser det som människans blick inte uppfattar.
Den gudomliga blicken genomtränger verkligheten djupare än vår.
Miraklet – en ny skapelse
När Jesus botar den blindfödde gör han något som verkar märkligt:
Han spottar på marken, gör en deg av stoftet, ett slags lera och stryker den på mannens ögon. Detta är ingen tillfällig gest. Evangelisten låter oss förstå att här sker något som sträcker sig tillbaka till skapelsens början.
I Första Mosebokens andra skapelseberättelse formas människan av jordens stoft som blandas med vatten. Här formar Kristus åter jordens stoft och lägger det på människans ögon. Det är som om skapelsen fortsätter.
Den blindfödde saknade något från början. Kristus fullbordar det som saknades.
Miraklet är därför inte bara en bot från sjukdom. Det är en handling av skapande makt. Den som handlar här är inte bara en profet eller helare. Det är samma gudomliga Logos genom vilken allt blev till.
Miraklets metafysiska innebörd
Om Gud är skapelsens grund – den som i varje ögonblick bär världen i existens – då är världen aldrig en sluten mekanism. Allt som finns existerar därför att det ständigt hålls uppe av Guds skapande vilja.
Miraklet innebär då inte att Gud träder in i världen utifrån, som en yttre kraft som bryter in i ett annars slutet system. Snarare sker något annat: skapelsens innersta grund visar sig öppet. Det som vanligen sker dolt – Guds ständiga uppehållande och skapande av världen – blir i miraklet synligt.
När Kristus öppnar den blindes ögon är det alltså inte bara en medicinsk händelse. Det är ett ögonblick där skapelsens djupaste verklighet träder fram: att världen ytterst är beroende av Guds livgivande kraft.
Miraklet är därför ett tecken på den nya skapelsen som börjar i Kristus.
Vattnet i Siloam
Jesus skickar sedan mannen till dammen Siloam för att tvätta sig. Johannes förklarar att namnet betyder ”den utsände”.
Här pekar evangeliet mot Kristus själv, den som är sänd av Fadern.
När mannen tvättar sig i detta vatten är det mer än en praktisk handling. Det är en symbol för dopet: människan stiger in i Kristus och får där ett nytt seende.
Detta seende är inte bara kroppsligt utan andligt. Mannen börjar gradvis förstå vem Jesus är. I slutet av berättelsen bekänner han honom som Herren.
För sjuka och friska
Detta evangelium talar därför på två sätt.
För den som lider säger det:
Din svaghet är inte ditt innersta väsen. Den definierar inte din värdighet inför Gud. Den människa som världen kanske betraktar som svag kan i Guds ljus bära en djupare sanning om människans beroende av Gud.
För den som är frisk säger evangeliet något lika allvarligt:
den största blindheten är att tro att man redan ser.
Fariséerna ser med sina ögon men förstår inte vad Gud gör mitt framför dem.
Den kristna tron börjar därför alltid med en ödmjuk bekännelse:
att vår blick är begränsad och att vi behöver Kristi ljus.
När vi firar eukaristin ställs vi inför samma mysterium.
Bröd och vin förblir vad de är – och ändå blir de bärare av Guds närvaro.
På samma sätt är miraklen i evangeliet inte isolerade underverk utan tecken på något större: att Gud i Kristus redan har börjat förnya skapelsen.
Och kanske är det djupaste miraklet detta:
inte bara att en blind människa får sin syn,
utan att människan börjar se verkligheten i Guds ljus.
p. Dominik Terstriep S.J.
