Högtiden Maria, Guds heliga moder
Kyrkan inleder det borgerliga nyåret inte med fyrverkerier eller nyårslöften, utan genom att rikta sin blick mot en kvinna – Maria, Guds heliga moder.
Detta är inte tillfälligt. På den åttonde dagen efter jul inbjuder kyrkan oss att stanna upp, att reflektera och att börja på nytt – inte genom att alltför hastigt blicka framåt, utan genom att tränga djupare in i det mysterium vi redan har tagit emot.
I biblisk tradition är den åttonde dagen inte bara dagen efter den sjunde. Den är fullbordanens dag, den dag som öppnar bortom den vanliga tiden.
Julen är inte över. Den är fullbordad.
Under åtta dagar har kyrkan dröjt vid ett enda mysterium: Gud har blivit människa. Och på denna åttonde dag uttalar hon klart vad detta mysterium innebär. Om barnet som föds vid jul verkligen är Gud, då är Maria verkligen Theotokos – Gudabärerskan, Guds moder. Denna titel handlar inte i första hand om Maria. Den handlar om Kristus.
Kyrkan proklamerade Maria som Guds moder vid kyrkomötet i Efesos år 431, för att skydda sanningen att Jesus Kristus är en person, fullt ut Gud och fullt ut människa. Maria föder inte en natur eller en idé. Hon föder en person. Och denna person är Gud Sonen.
Genom att placera denna högtid inom julens oktav skyddar kyrkan själva hjärtat i vår tro: Kristi enhet. Barnet i krubban blir inte senare adopterat av Gud. Han är Gud från början. Maria står i centrum för denna bekännelse – stilla, ödmjukt, men oumbärligt.
Under många århundraden firades den 1 januari som Herrens omskärelse. Också detta hör till inkarnationens mysterium: på den åttonde dagen omskärs Jesus enligt lagen och träder därmed fullt in i Israels förbund. Kyrkan har inte förnekat denna sanning. I stället har hon låtit den träda tillbaka, för att dagens djupare teologiska innebörd tydligare ska framträda.
Omskärelsen visar att Kristus verkligen blev människa, underställd lagen.
Maria, Guds moder, visar vem denna människa verkligen är. Båda pekar mot samma verklighet: Gud har utan förbehåll trätt in i vår historia.
Det finns också en djup pastoral vishet i att börja året med Maria. Vid ett nytt års början bär många av oss på osäkerhet. Vi vet ännu inte vad som väntar: sjukdom eller hälsa, stabilitet eller omvälvning, glädje eller förlust. Nyårslöften avges, men de är sköra. Planer görs upp, men de förblir preliminära. Maria erbjuder oss inte kontroll. Hon erbjuder oss tillit.
Evangeliet berättar att hon ”bevarade allt detta och begrundade det i sitt hjärta”. Hon springer inte i förväg inför Gud. Hon kräver inte klarhet innan lydnad. Hon tar emot det som ges, steg för steg. Detta är en djupt realistisk andlighet för ett års början.
Världen säger oss att ett nytt år betyder att uppfinna sig själv på nytt. Kyrkan säger något stillsammare och mer krävande: trofasthet.
Maria lär oss hur man börjar om:
• inte genom att bemästra framtiden,
• utan genom att anförtro den åt Gud,
• inte genom att fly undan osäkerheten,
• utan genom att bära den i hopp.
Att lägga året under hennes moderskap är att bekänna att vår tid tillhör Gud, på samma sätt som hennes liv gjorde.
På årets första dag ger kyrkan oss varken sentimentalitet eller ångest. Hon ger oss ett namn att hålla fast vid: Maria, Guds moder.
Om Gud verkligen har antagit kött av henne, då är inget ögonblick av vår tid främmande för honom.
Om Maria kunde bära Gud in i osäkerheten i sitt eget liv, då kan också vi bära Kristus in i de okända dagar som ligger framför oss.
Må hon, som tog emot Gud i sitt liv,
lära oss att ta emot honom i det år som nu börjar.
Dominik Terstriep S.J.
