Andra söndagen i fastan
1 Mos 12:1-4a
2 Tim 1:8b-10
Matt 17:1-9
Nu har vi redan tio dagar, alltså en fjärdedel av fastan, bakom oss. Många av oss har beslutat att avstå från något och vill komma närmare Gud i bönen.
Läsningarna i mässan följer oss på vår väg genom fastan. De är inte valda av en slump. De beskriver exakt den inre, andliga väg som vi går under dessa fyrtio dagar. Idag låter kyrkan oss betrakta Kristi förklaring. Den synliga manifestationen av Kristi gudomlighet inför lärjungarna, i glans och härlighet. De tre lärjungarna som följde Jesus upp på berget är helt överväldigade av detta. Petrus kommer med det något löjliga förslaget att bygga tre hyddor. Och när de sedan hör Guds röst från molnet, greps alla tre av stor skräck. Deras reaktion påminner om den antika hedendomen, där man vid varje imponerande naturfenomen byggde ett tempel för den motsvarande guden och där rädsla var den dominerande känslan inför gudomen.
Hur reagerar vi när vi nu, efter tio dagars fasta och bön, plötsligt anar något av Guds majestät och storhet? När vi inser att det verkligen är Gud vi står inför?
Om vi har lyckats avstå från choklad eller leva vegetariskt tre dagar i veckan verkar helt oviktigt i denna situation. Nästan pinsamt. Alldeles för litet jämfört med Guds härlighet. Vi borde egentligen ge Gud mycket mer! Han har ju skapat oss och gett oss allt det goda vi har. Han kan när som helst kräva tillbaka allt från oss. Verkligen allt. Vårt trygga hem, de människor vi älskar, ja, till och med våra egna liv! Den som verkligen förstår denna tanke måste bli rädd. De tre lärjungarnas reaktion blir så förståelig för oss.
Vad händer om jag efter tio dagars fasta och bön kommer på tanken att Gud faktiskt kan kräva ett allvarligt offer av mig? Gud skulle kunna kräva tillbaka mitt liv. Han skulle kunna kräva att jag bara lever för honom. Skrämmer den tanken mig?
Jag skulle kunna försöka undvika detta offer och på något annat sätt lugna Guds vrede. Till exempel genom ännu strängare fasta: Från och med nu avstår jag inte bara från choklad och kött, utan också från ägg och mjölk.
Den som tänker så har ännu inte förstått Guds sanna storhet och makt. Den tänker fortfarande om Gud i hedniska mönster. Den klarar inte tanken på att Gud faktiskt är oändligt överlägsen oss och inte ens bryr sig om sådant småaktigt tjafs.
Låt oss lyssna noga på vad Gud sa till Abram: ”Lämna ditt land, din släkt och ditt hem, och gå till det land som jag skall visa dig.”
Gud kräver av Abram att han offrar sitt liv, som han hittills har känt det: Vid sjuttiofem års ålder ska han börja om på nytt. Men det är inte allt. Gud fortsätter att tala till Abram: ”Jag skall göra dig till ett stort folk, jag skall välsigna dig och göra ditt namn så stort att det skall brukas när man välsignar.”
Uppmaningen att offra något värdefullt kommer tillsammans med ett stort löfte. Det är därför Abram överhuvudtaget är kapabel att offra sitt välbekanta liv och ge sig av mot det okända.
”Genom dig ska alla släkter på jorden bli välsignade”, så avslutas Guds löfte till Abram. (Så läser man åtminstone i Vulgata och i många andra bibelöversättningar.)
Abram slutligen kallas Abraham: ”Fadern till många”. Men han får inte själv se löftets uppfyllelse. Han får dock se sin son Isak, den länge efterlängtade. Hans släktlinje fortsätter via Jakob, Josef och hans bröder, kung David, ända ner till Josef, make till Maria, som också är en ättling till Abraham. Av henne föds Jesus, Messias, världens frälsare, genom vilken alla släkter på jorden får frälsning och välsignelse. I honom uppfylls löftet.
Det som gör det möjligt för Abraham att i djup tro och förtröstan på Gud lämna sitt hem och sin familj och ge sig av mot det okända är en aning om Kristi gudomliga ljus. Att profeterna Mose och Elia framträder bredvid Jesus på förklaringens berg är ingen slump. De representerar hela det gamla testamentet, lagen och profeterna, och alla dem som redan före Kristi födelse vittnade om detta ljus. Abraham, Isak, Jakob, Josef och hans bröder, Mose, kung David, Elia – alla hade de redan en aning om ljuset. Och det var det som gav dem kraften att leva sina liv för Gud.
Paulus talar om Guds ”nåd, som han skänkte oss i Kristus Jesus redan före tidens början”. Och han fortsätter: Nåden ”som har blivit uppenbar nu när vår frälsare Kristus Jesus trätt fram.”
Vi befinner oss i en oändligt mycket bättre situation än alla som levde före Kristus. Vi har det trovärdiga vittnesbördet från apostlarna, som såg löftets uppfyllelse.
Det är detta vi firar på den här söndagen: att Guds löfte har uppfyllts. Att Jesus Kristus har uppenbarat sig som vår Frälsare.
”Stig upp och var inte rädda!”, säger Jesus till de tre lärjungarna. Vi behöver inte vara rädda för att leva våra liv för Gud, även om det innebär att vi måste avstå från allt som är känt och tryggt för oss. Vi behöver inte vara rädda för att följa Guds röst, som säger: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde. Lyssna till honom.”
Låt oss lyssna till Guds son! Låt oss leva våra liv enligt det evangelium som Kristus förkunnade! Låt oss, om det behövs, även lida för evangeliet, med kraften från Gud. Ty han har räddat oss. ”Han har utplånat döden och dragit liv och oförgänglighet fram i ljuset genom evangeliet.”
Amen.
