Pater THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för högtiden för Jungfru Marias upptagning i himmelen
2022-08-15
Upp 11:19, 12:1-6, 10; Ps 45; 1 Kor 15:20-27; Luk 1:39-56
S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (högmässan)
Kära systrar och bröder i Kristus,
I dagens kollektbön bad Kyrkan Gud om att vi med blick mot himmelens härlighet en gång ska få ”dela den med” Jungfru Maria, och, som hon, ”med kropp och själ”.
Jungfru Marias upptagning är ett exempel på vad som kallas för ”dogmutveckling” i den Katolska kyrkan. Utveckling av en dogm, trossats, handlar inte om att Kyrkan ändrar sin lära i det som gäller Gud, frälsningen i Kristus, Kyrkan, sakramenten och moralen, jämfört med vad Kristus lärde apostlarna, så att Kyrkan plötsligt skulle motsäga sig själv. Det skulle ju t ex innebära att helgonen kommit till himlen på fel grunder, eller inte alls är där eftersom de hade fel tro.
Dogmutveckling betyder istället att det Kyrkan alltid har lärt blir tydligare och mer förståeligt. Som just när det gäller Jungfru Maria. Att hon befriades från att möta gravens förruttnelse i samband med sin död och istället upptogs till himlen med kropp och själ, är en konsekvens av tron på hennes unika och centrala roll för Guds frälsning i Jesus Kristus. Att avvisa denna roll och reducera henne till ”en vanlig person som vi andra”, är inte dogmutveckling utan dogmförvanskning.
Dagens högtid har firats sedan 400-talet; den tid då Bibeln sammanställdes av Kyrkan och de första koncilierna slog fast viktiga trossatser som inte uttryckligt nämns i Bibeln men som, precis som tron på Marias upptagning, antyds på flera ställen, och som intuitivt, om än inte teologiskt formulerat, redan fanns i den kristna tron och kunde bidra till att det nedskrivna och formulerade blev mer fullständigt begripet.
Genom ett gudomligt ingripande direkt vid hennes tillblivelse befriades ju Jungfru Maria från arvsynd, för att, utan läggningen att sätta sig själv före Gud, kunna göra vad de första människorna också hade kunnat, men inte gjorde: fritt säga ja till Guds vilja med det egna livet. I hennes fall något enastående: att ge Guds Son hans mänskliga natur.
När Gud, genom ärkeängeln Gabriel, hälsar henne med orden ”du högt benådade”, eller egentligen ordagrant på originalspråket grekiska ”du som existerar som benådad”, dvs du som är frälst, bekräftas det Gud redan gjort med henne, för det som ska komma. Därför kunde hennes fysiska uppbrott från tid och rum inte medföra en åtskillnad mellan kropp och själ, som det kommer göra för alla oss skadade av arvsynden – även om ju dopet ger oss möjlighet att bejaka befrielsen; den befrielse som kommer att uttryckas i en kroppslig uppståndelse, men först på den yttersta dagen.
I konsten har av det här skälet Jungfruns upptagning länge framställts som hennes stilla ”insomnande”. Så som lämnandet av tid och rum var tänkt att vara för människan skapad i nåd, dvs i full gemenskap med Gud: en tröskel, en fridfull övergång, till en högre form av existens.
Med sin försoningsdöd på korset gör Jesus Kristus, med den som tar emot honom och ger honom vidare i levade tro, vad han på förhand gjorde med sin mor. Nämligen fylld av nåd, Guds gåva av gemenskapen med sig i evigt liv. På så vis blir Jungfru Maria prototypen för varje kristen. Hon var inte bara den första kristna. Under många år var hon den enda kristna. Ja, i många år var hon den enda kyrkan.
Hon är den enda person, vid sidan av Jesus, som är med vid alla frälsningshistoriens avgörande tillfällen: bebådelsen, Jesus födelse och hans död på korset. Genom sitt med-lidande vid korset säger hon sitt ja till Kristus offer vilket gör vårt ja möjligt. Med Fadern ger hon sin och hans son till mänskligheten. Utan denna bokstavliga gåva från en mor, skulle ingen annan heller kunna säga ja och fullt ut dela frälsningens frukter. Och därför gör Jesus från korset henne till mor för alla troende. Som hon själv, som vi hörde i evangeliet, tidigt under sin graviditet faktiskt profeterade skulle ske.
Vördnaden av Jungfru Maria är ingen medeltida uppfinning utan en av de mest grundläggande av kristna attityder. Den går inte att jämföra med vördnaden för andra helgon. Hon är urbilden för Kyrkan, som Andra Vatikankonciliet slår fast, den som vi behöver betrakta och imitera. Hon är så hela Kyrkans mor. Och p g a henne, och med henne, blir Kyrkan i sig själv en moder. Allt Kyrkan gör och erbjuder för vår frälsning har först förverkligats i Jungfru Marias liv.
Därför påminner dagens högtid också om hur Guds nåd, tillförd världen genom Kristus, omvandlar skapelsen, dvs materian, och fullkomnar den. Här möter vi sanningen om den mänskliga kroppen. Också den hör till himlen. Vi är skapade i och med våra kroppar, och vi blir frälsta i och med dem eftersom Gud antog en kropp för att frälsa oss.
Det är genom, med och i våra kroppar som vi uttrycker Guds vilja. Särskilt idag är kroppen under attack. Det förstår man bara genom att höra vilket budskap våra ungdomar får sig till livs i s k sociala medier, i skolan och från vuxenvärldens ideologier. Budskapet att vi själva gör precis vad vi känner för med och genom våra kroppar, på alla tänkbara plan; sexuellt, kosmetiskt, ja, t o m i könstillhörighet – och inte bara med våra, även med andras kroppar. Begreppet ”body count”, som ett sätt att i sociala media skryta med antalet sexpartners, säger allt: vi ska betrakta varandra som kroppar, redo att erövras och utnyttjas.
Djävulen hatar våra kroppar eftersom han själv saknar kropp, och vill därför få oss att göra allt med våra kroppar som går emot det Gud har uppenbarat och Katolska kyrkan, på Jesus uppdrag, förklarar. Det blir en vägran att vara skapad, som riskerar bli till en vägran att bli frälst.
Men den riktigt goda nyheten är att Gud har blivit människa, dött och uppstått för att förlåta oss också när vi faller för alla de frestelser som denna vägran medför. Det finns ingen gräns för hur många fall på vägen Gud vill förlåta, och konkret förlåter – om vi bara ber om det, och försöker en ny bit på vägen. Biktens sakrament står öppet, dagligen!, och välkomnar alla som vill ta emot Guds barmhärtiga upprättelse. Så ofta det behövs.
Kroppen är alltså inte något vi ”äger” för att kunna nyttja hur vi vill, utan en gåva för att återspegla givaren. Den insikten är kyskhet, som är en kallelse för alla döpta att gestalta sina liv efter. En kallelse som blir tydlig genom Jungfru Marias upptagning till himlen med kropp och själ. För att vi allt bättre, stegvis ska samarbeta med nåden med vilken Gud påbörjar också vår omvandling här och nu. För att fullborda den bortom tid och rum.
Så kära systrar och bröder, med detta löfte och hopp kan vi allt bättre leva i den enda identitet som ger sann lycka och är av evighet: den som ett barn till Fadern, ett Kristus syskon i samme Ande – och med Jungfru Maria som en mor, som med kraftfulla förböner väntar på att vi ska komma hem. Amen.
