Pater THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för Sjätte söndagen under året
2020-02-16
Årgång A: Syr 15:15-20; Ps 119; 1 Kor 2:6-10; Matt 5:17-37
S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm
Kära systrar och bröder i Kristus,
Hur förhåller sig egentligen kristendomen till Moses Lag? Från Aposteln Paulus vet vi att Lagen inte ger frälsning. Men i evangeliet idag hör vi Jesus Kristus själv säga i sin Bergspredikan att ”inte en enda bokstav, inte minsta prick i lagen” ska förgå, att han har kommit för att uppfylla, inte upphäva, Lagen – och att han t o m skärper innebörden av budorden, och sätter tolkningens ribba högre än Lagens bokstav när det gäller vrede, sexualmoral och personligt rättfärdigande.
Hur går det ihop? Hur kan vi förstå vår tro som en relation till en personlig Gud, och inte primärt en uppsättning regler, i ljuset av denne personlige Guds egna ord om hårdare bud? Om ni efter läsningarna ställer er dessa frågor är det helt berättigat. Vårt sökande av svar inbjuder till en bättre förståelse av, och därmed en närmare relation till, Jesus Kristus. En nyckelformulering hos Jesus visar vägen: ”Ni har hört det blev sagt… Men jag säger er”. Jesus gör här anspråk på en total auktoritet, eftersom han är Lagstiftaren. Den som en gång gav Lagen till Mose berättar nu själv, utan mellanhänder, vad Lagen verkligen vill säga om vår sanna natur.
Genom frälsningshistorien har Gud arbetat stegvis. Inget steg motsäger förstås, utan bygger istället vidare på, det föregående. Gud förklarar sig som en, innan han uppenbarar att han är en tre-enighet. Han etablerar förståelsen av rättvisa, innan han uppenbarar sin barmhärtighet, som innesluter och överskrider rättvisan. Och han ingår förbundet med Israels folk genom att ge Lagen till Mose i tre delar: den moraliska lagen, den rituella lagen – med sabbatsbudet, omskärelsen, matreglerna och offerkulten i templet – och den civila lagen. Allt i syfte att göra Israels folk till en synlig nation, som av en yttre rättfärdighet genom laglydighet avskiljs från andra nationer för tjänsten att vittna om Gud. När Gud slutligen blir människa i detta folk, när tiden verkligen är inne, dvs mer rätt än någon annan tid, avslöjar Gud vad allt hittills varit en förberedelse för, och avtäcker det Gamla förbundets grundläggande mening.
Detta betyder att två delar av Lagen nu är överspelade: Först den civila, som kan ersättas av sekulära lagar, vars legitimitet förstås avgörs av om de tjänar sanningen, när syftet med ett nationsbygge är uppnått och trosutövandet utsträcks till alla nationer. Överspelad är också Lagens rituella del, när Jesus Kristus själv har framträtt som det sanna offret, den evige prästen, det levande templet och den verkliga sabbatsvilan. För med Kristus död och uppståndelse sker nu tillbedjan för att försona våra synder med Gud i Kyrkan, det Nya Israel. Det Gamla förbundets tecken och symboler har fullbordats i det Nya och eviga förbundet, där det som tecknen har pekat fram mot nu öppet står i centrum: Guds verkliga och slutliga befrielse av oss. Då förstår vi att Aposteln Paulus polemik mot Lagen riktas mot den rituella lagens nu överspelade regler.
Den tredje delen av Moses Lag, den moraliska, bruksanvisningen för att vara människa, förblir däremot intakt, då den berör skapelsens naturliga ordning. Men i ljuset av Guds fullbordan av allt i Kristus, får nu de moraliska buden verkligt liv, kött och blod. Det som buden direkt säger att vi ska undvika kan vi faktiskt förstå och uppnå med våra naturliga förnuft och förmågor. Men när Jesus beskriver mord som en slutstation på en inre förruttnelseprocess som börjar med oförsonlighet, och otrohet som toppen på ett isberg av utlevda sexuella begär frikopplade från äktenskapet; då förstår vi att den verkliga åtlydnaden av de moraliska buden – som Kyrkan på Kristus uppdrag fortsätter att upprätthålla, vad alla än tycker om det – går mycket djupare och kräver något mycket mer, än vad vi naturligt förmår. P g a arvsyndens dysfunktion i oss.
Jesus visar hur en verklig uppfyllelse av de moraliska buden på en gång är, och kräver, övernaturlig, gudomlig kärlek, dvs Guds vilja av vårt bästa, och gåva av sig själv för det. Istället för att vara yttre föreskrifter beskriver buden en mer djupgående kallelse, den till personlig helighet, och inbjuder till en omvandling av oss, inifrån och ut, om vi vill leva i den kallelsen. Synden bekämpas vid roten och budens verkliga innebörd blir en bild av den sanna, existentiella friheten; friheten till att bli den Gud hade tänkt. Med de retoriskt överdrivna varningarna för att följa ögat och handen, dvs passiva impulser och känslor, vill Jesus öppna oss för denna frihet som han är tydlig med är det enda som ger evigt liv.
”Om du vill kan du hålla buden”, utbrast första läsningen ur Syraks Vishet, utifrån vilken responsoriepsalmen formulerade en bön: ”Öppna mina ögon, så att jag ser det underbara i din lag … Ge mig förstånd, så vill jag lyda din lag”. En bön om det som andra läsningen ur Första Korintierbrevet kallade för ”Guds hemlighetsfulla vishet” som ska ”leda oss till härlighet”, dvs helighet, full gemenskap med Gud, och som uppenbaras av Anden, kärleksbandet mellan Fader och Son. Vi talar alltså inte om ett individuellt, stoiskt prestationsprojekt. Vad Gud gör genom Jesus Kristus är att både visa den kallelse buden uttrycker och ge oss av sin Ande för att göra kallelsen möjlig att leva. Om vi bara säger ja.
Och då är vi framme vid nåden i Kyrkans sju sakrament, det Nya förbundets tecken som bär det de är tecken på. Denna nåd är delaktigheten i den övernaturliga, gudomliga kärleken, buren in i vår materia genom materia, p g a att Gud själv blev materia och instiftade sakramenten i sin Kyrka, för att rikta och stärka vår vilja. Vårt samarbete behövs, uttryckt t ex i responsoriepsalmens bön, så att vi ger Gud tillåtelse att leva kallelsen till helighet, förverkliga det övernaturligt Goda, med oss, för oss, i oss. Och inspirera de kärlekens gärningar av uppoffring som inte står i motsats till, utan är en del av den levande tron.
Den nutida judiske rabbinen Jacob Neusner har noga jämfört Jesus budskap med alla judiska tolkningstraditioner, och kommit fram till att Jesus faktiskt inte säger något som inte redan finns i den rabbinska judendomen. Jesus skärpningar kan också ur judisk synvinkel motiveras med Lagens andemening. Det enda som Jesus gör, menar Neusner, är att han till denna kända ekvation lägger en sak, eller rättare sagt, en person: sig själv. Det blir också den avgörande skillnaden. Bara genom Kristus, och mottagandet av hans försoning, om vi erkänner vårt behov av den, kan vi leva med Gud – och därmed leva som Gud; det Gud ytterst beskriver med sina bud. I den evighet som börjar här och nu. Amen.
