Pater MIKAEL SCHINK S.J.
Predikan för den 26:e söndagen under året (år B)
2021-09-25, S:ta Ragnhilds kapellförsamling
4 Mos 11:25–29; Ps 19:8, 10, 12–14; Mark 9:38–43, 45, 47–48
+ Kära bröder och systrar i Kristus,
Dagens evangelium börjar med en scen som påminner om händelsen i Israels historia som vi hörde om i dagens första läsning. De sjuttio äldste som tar emot Guds ande genom Mose förebådar apostla- och därmed också biskopsämbetets instiftande. Och liksom Josua i den första läsningen gör aposteln Johannes misstaget att anta att endast ett fåtal utvalda inspireras och anförtros att genomföra Guds planer. Men Anden blåser vart den vill (Joh 3:8), och Gud vill ge sin Ande till hela Guds folk över hela jorden (Apg 2:5).
Gud kan och kommer att utföra mäktiga gärningar genom de mest oväntade och osannolika människorna. Vi är alla kallade att utföra även de mest ödmjuka uppgifterna, till exempel att ge ett glas vatten till någon, för Kristi namns skull. Kristuscentreringen i dagens evangelium är viktig. Det står inte bara att den som ger apostlarna en bägare att dricka kommer att få sin lön, utan den som ger dem en bägare att dricka för att de tillhör Kristus. Inte heller är faktumet att någon utför underverk eller driver ut demoner som är poängen, utan det viktiga är att någon gör det i Herrens namn. På ett liknande sätt är vi kallade att göra allt för Kristus och genom Kristus.
Johannes tror att han skyddar renheten i Herrens namn. Men i själva försöker han bara skydda sig själv. Det är talande att apostlarna vill stoppa en exorcist, eftersom utdrivning av demoner var en uppgift som hade getts specifikt till apostlarna (Mark 3:14–15).
Fria mig från synder jag inte vet om, ber vi i dagens responsoriepsalm. Ofta döljer vi våra misslyckanden och rädslor under täckmantel av vår önskan att försvara Kristus eller kyrkan, kanske utan att lägga märke till det, som Josua i den första läsningen eller Johannes i evangeliet.
Men som Kristus säger: istället för att jämföra oss med andra bör vi se till att vi själva lever ett liv som motsvarar vårt kall som lärjungar (Ef 1:4). Vi måste komma ihåg att vårt främsta ansvar är gentemot oss själva. Vi är skapade till att rädda vår egen själ. Det kan därför vara fåfängt att oroa sig över vad andra gör, vad som händer i kyrkan eller ute i världen. Om vi vill förändra andra eller världen runtomkring oss är det första steget att förändra oss själva.
Men det är bara ena sidan av söndagsevangeliets budskap. Det finns även någonting riktigt i Johannes oro över mannen som driver ut demoner i Herrens namn, nämligen att han eventuellt skulle kunna förleda andra. Det är därför Herren i efterföljande stycke tillägger att ”den som förleder en av dessa små som tror, för honom vore det bättre att ha kastats till havets botten med en kvarnsten om halsen.”
Det är riktigt att Anden blåser vart den vill (Joh 3:8), att Gud vill ge sin Ande till hela Guds folk över hela jorden (Apg 2:5,38), och att vi alla är kallade att delta i Kristi sändning. Men vi måste ge akt på och vara noga med att vi gör det i enlighet med Kristi eget budskap och kyrkans undervisning, att vi faktiskt inte bara lever Kristi och kyrkans lära utan att vi också förkunnar den.
Om det finns något som inte stämmer överens med kyrkans lära i våra liv, om det finns vissa specifika frestelser eller synder som vi kämpar med, eller om det finns vissa läror vi inte förstår eller kanske till och med betvivlar måste vi ta itu med detta nu, medan vi fortfarande är på väg. Det kostar att vara kristen. Ofta innebär den kristna omvändelsen att vi måste ändra våra liv, inte bara i början av vår omvändelse, utan vi måste kontinuerligt omvända oss. Det uppkommer ständigt nya frestelser, nya frågor och tvivel som vi måste brottas med för att kunna komma in i himmelriket.
Herren talar om att hugga av händer och fötter och att riva ut våra ögon. Det är en påminnelse om allvaret i det kristna livet. Det är ju faktiskt det eviga livet som står på spel. Fram tills vår död har vi tid att omvända oss, men om vi inte är i nådens tillstånd när vi lämnar denna världen finns det inte längre någon möjlighet till omvändelse. Det är sant att vi ber för de avlidna som befinner sig i skärselden, men förutsättningen för att komma till skärselden är att vi inte skurit av oss själva från Kristi nåd, att vi behållit den helige Andes liv i oss, att vi inte vänt oss bort från Gud genom en dödssynd, utan att vi hållit oss kvar i den övernaturliga kärleken till honom.
Det är därför viktigt att kämpa den goda kampen medan vi är på väg mot målet. Som en präst en gång påpekade är det är bäst att passa på och börja be regelbundet redan nu, för det kommer att komma en tid då vi inser att vi kanske inte har så mycket tid kvar, kanske på grund av ålder, sjukdom eller andra omständigheter, och då kommer vi att önska att vi skulle ha börjat be tidigare, att vi hade förberett oss bättre för mötet med Herren Kristus.
Låt oss därför vända oss till Herren och be om helgelsens nåd, att som det står i responsoriepsalmen bli befriade också från de synder som vi inte vet om. Endast Gud kan åstadkomma detta, men vi måste samverka med Guds nåd. Så låt oss be om trohet mot honom och radikalitet i vårt kristna liv, så att vi är beredda att göra oss av med allt som kan förleda oss och föra oss bort från Kristus. +Amen
