32:a söndagen C-2022 i S:ta Eugenia
2 Mack 7:1-2, 9-14, Luk 20:27-38
Martyrernas tid
Ett land har ockuperats av en främmande makt som vill förstöra folkets religiösa och kulturella identitet. Alla som ställer sig i vägen betalar ett högt pris för motståndet, ofta med sitt eget liv. Hänsynslöst driver de nya makthavarna igenom sin linje. De använder sig av militära och polisiära medel, fysiskt våld, ja till och med tortyr. I dag skulle man kalla det för genocid. Ockupanterna satsar också på ”mjukare” medel som angivare och spioner som utnyttjar folkets inbördes oenighet och människors svaga punkter. Dessutom organiseras offentliga bekännelsetillställningar, där invånarna öppet måste göra avkall på sina religiösa seder och övertygelser för att visa sin underkastelse under de nya värderingarna.
Det är grovt skissat bakgrunden till Andra Mackabeerboken som skrevs ca 100 före Kristus och av experterna anses vara historiskt pålitlig. Den handlar – som så ofta i Israels historia – om en främmande makt som erövrat landet och nu trakasserar dess invånare för att de ska bli lika dem själva. Tron på en enda Gud, trohet mot lagen och kulten i Jerusalems tempel ska utplånas. Detta är det uttalade målet.
Denna drygt 2000 år gamla skrift ter sig tyvärr väldigt aktuell. Vi kan lägga mönstret på olika konflikter som vi bevittnar i vår tid. Den onde är tydligen inte särskilt snillrik. Det har alltid varit samma ”knep” den använder för att riva ner, splittra och förinta. Men bokens motiv handlar kanske inte bara om beväpnade konflikter utanför Sverige utan också om motsättningar och utvecklingar här i landet, liksom inom oss själva.
I en krigssituation ställs allt på sin spets, vilket vi ser nu i Ukraina. Att inte ta ställning blir kanske fel. Vilka är i dag de sju bröder som vägrar att äta griskött, eftersom de vill leva i trohet mot Moses lag? De var inte beredda att gå med på den påtvingade offentliga bekännelsen till de nya värderingarna. Hellre gav de sitt liv än att förråda sin tro. De besvarade den kanske allvarligaste frågan: Vad är jag beredd att dö för?
Om man lever i en omgivning vars anda är fientligt inställd mot tron – vilket många judar upplevde då – hur ska man förhålla sig? Andra Mackabeerboken berättar om de olika möjligheterna. Det finns medlöpare och opportunister som med detsamma dansar efter de mäktigas nya pipa. Andra är rädda om sin karriär, ekonomi eller till och med sina liv och håller en låg profil. De klarar livhanken tack vare inre förbehåll: Det jag gör är bara en yttre handling. Vad spelar det för roll om jag en gång offentligt äter en bit griskött? Innerst inne förblir jag ändå troende. Återigen andra blir kollaboratörer; de anger hårdnackade troende till myndigheten eller förlöjligar dem som evigt förlegade. En liten grupp vågar upproret och tar till vapen: Judas Mackabaios och hans anhängare. En ännu mindre grupp är beredd att låta sig avrättas för sin tros skull. Svar och förhållningssätt som finns än i dag inte bara i samhället utan också i kyrkan.
I kyrkan står vi främmande för krigsretorik, fastän den en gång i tiden utgjorde en beståndsdel av det andliga förrådet. Det har talats om den stridande kyrkan och den andliga kampen. Ignatius Andliga övningar är full av bilder som är hämtade från krigets värld: härar som står emot varandra, Kristus och djävulen med sina respektive trupper; banér som människor samlas bakom för att kämpa den goda kampen.
Men det kan lätt fylla oss med obehag, eftersom vi inte vill strida, helst inte ta ställning. Och visst finns det en risk att förenkla saker och ting när man intar en distinkt position och lämnar det avvägande både-och. Det ska man kanske inte göra för snabbt, men det finns situationer, där man måste lämna den vägande indifferensen. Annars kan det hända att man förnekar det dyrbaraste man har betrotts: tron på den treenige Guden och dess praktiska konsekvenser. Och det var också vad bröderna i dagens läsning kände: Här kan vi inte kompromissa utan att sätta allting på spel.
Vad handlar det om idag? Sannerligen ingen lättlöst fråga. Men det kanske är värt att meditera över Andra Mackabeerboken och de många handlingsmöjligheter den beskriver. Författaren vill tolka historien och är inte blyg med sin bedömning. Allt det onda, som folket har drabbats av, har orsakats av folkets synder: att de lämnade tron på den levande Guden, struntade i Torahns krav, att prästerna var dåliga. Kanske inte riktigt vårt sätt numera att förstå en konflikts orsaker, men läsaren kan ändå uppmanas till en samvetsrannsakan. Hur har vi handlat i kyrkan? Har vi glömt bort, åsidosatt någonting? Vad är våra inre drivkrafter? Vem eller vad har vi sökt i vår trosutövning? Hur har vi bidragit till att situationen är som den är?
Målet för Andra Mackabeerboken är fri religionsutövning och tempeltjänst i den befriade staden Jerusalem. Överför vi det målet till våra förhållanden, vad skulle vi då kunna formulera? Troende blir inte förföljda i Sverige, men i politiken och samhället i stort står religionsfriheten inte särskilt högt i kurs, fastän den är en grundlagsskyddad rättighet. Det visade inte minst restriktionerna för kyrklig verksamhet under coronaepidemin. Den som av trosskäl vägrar utföra tjänster som är omoraliska kan inte räkna med arbetsgivarens stöd utan blir i värsta fall avskedad. Samvetsfrihet för vårdpersonal finns knappast. Planer på att demokratigranska trossamfund och kyrkor bådar inte heller gott. Religiös tro anses ofta inte bara vara förlegad utan den ställer till med problem.
Lever vi i Sverige åter i martyrernas tid? Inte i det blodiga martyriets tid som i många andra länder, men ändå i en tid, då bekännelsen till kyrkans tro kan kosta oss anseende, uppskattning, karriär, förlust av vänner eller andra oönskade konsekvenser. Alla seklers martyrer ville vittna om den levande Guden och hans löfte om uppståndelsen. ”Att bli ett levande offer kan leda till döden, men det är inte målet. Målet är att ge liv åt andra” (Y. Eggehorn). Det gjorde martyrerna när de gav sitt liv för Gud, som ”inte är en gud för döda utan för levande” (Luk 20:28).
Dominik Terstriep S.J.
