Den här farisén var en hedersman. En from jude skulle ge tio procent av sina jordbruksprodukter som kyrkoskatt, men den här mannen går längre – han ger tionde av allt han köper. Han fuskar inte i affärer, han stjäl inte, han undviker sexuella synder. Han är tacksam och ger Gud äran: ”Gud, jag tackar dig.”
Vem liknar han i vår tid? Kanske en miljömedveten, ”utsläppsneutral” och engagerad samhällsmedborgare. Någon som tar sitt demokratiska ansvar även i kyrkan, sitter i något råd, betalar sin skatt, röstar rätt, lever ordnat, rättskaffens och hederligt. En god människa – som man gärna vill ha till granne.
Tullindrivaren däremot var av annat slag. Han arbetade åt den romerska ockupationsmakten och tog betalt både åt kejsaren och åt sig själv. Han sågs som en landsförrädare, en som sålt sin själ. En som anständigt folk tog avstånd från. Han vågade inte ens gå in i synagogan.
Och nu frågar Jesus oss: ”Vem av dem gick hem rättfärdig?”
Skulle verkligen Gud ta parti för tullindrivaren, den korrupte och föraktade, framför farisén, den samvetsgranne och hederlige? Är det rättvist?
Men här vänder Jesus på hela perspektivet.
Gud ser inte på ytan utan till hjärtat.
Farisén står där framme i templet och tackar Gud – men egentligen tackar han sig själv. Han talar inte till Gud utan om sig själv inför Gud: ”Jag tackar dig, Gud, för att jag inte är som andra människor.”
Tullindrivaren står längst bak, slår sig för bröstet och säger:
”Gud, var nådig mot mig, syndare.”
Han ursäktar sig inte. Han försvarar sig inte. Han försöker inte visa upp något. Han vet bara en sak: att han behöver nåd.
Och det är där, i den insikten, som Gud kan handla.
Den ödmjuke blir upphöjd – inte därför att ödmjukheten i sig är en prestation, utan därför att den öppnar hjärtat för nåden.
Farisén har fyllt sitt hjärta med sig själv. Tullindrivaren har lämnat plats för Gud.
Det är det enda som avgör saken.
När Syraks vishet säger: ”Herrens blick går till den fattige, hans bön tränger upp genom molnen”, så handlar det inte om fattigdom i pengar, utan om hjärtats fattigdom – den som inte har något att visa upp, inget att hålla fram som merit.
Gud låter sig inte mutas av offer eller prestationer. Han ser till hjärtat som säger: ”Jag har inget annat än dig.”
Det här gäller också oss.
Vi kan vara både farisén och tullindrivaren – ibland samma dag.
Vi kan försöka leva rätt, be våra böner, göra gott, och ändå stå där och tänka: Jag är i alla fall inte som den där.
Men i det ögonblicket har vi slutat tala med Gud och börjat spela Gud.
Vi är kallade att leva som fariséer – ordentligt, rättskaffens, ansvarstagande – men be som tullindrivaren: med blicken sänkt, med hjärtat öppet, med medvetenhet om vårt beroende av nåd.
När vi går fram till den heliga kommunionen, då står vi inte i en parad av lyckade människor. Vi står i en kö av behövande. Vi är patienter som går till själens läkare. Vi behöver honom – vi förtjänar honom inte. ”Herre, jag är inte värdig …”
Det är därför vi börjar varje mässa med att säga:
”Jag bekänner inför Gud allsmäktig och er alla att jag har syndat …”
Inte för att trycka ner oss själva, utan för att öppna oss. För att göra plats för nåden.
Paulus i dagens andra läsning säger: ”Alla övergav mig, men Herren stod vid min sida och gav mig kraft.”
Han, den store aposteln, står där ensam – men ändå fylld av hopp. Han vet att det enda som bär till slut inte är vår egen styrka eller våra egna bedrifter, utan Herrens närvaro.
Så kan också vi stå inför Gud, med tomma händer, men utan rädsla. För Gud fyller det tomma. Han lyfter den som böjer sig. Han helgar inte den som är perfekt, utan den som vågar erkänna sitt behov.
Psalmisten slår fast och frågar: ”Alla vill döma, men vem känner sina fel?”
Det är just därför Gud kan lyfta upp tullindrivaren – därför att han vågar se sin egen sårbarhet.
Och därför kan också vi, när vi står inför altaret i dag, när vi snart tar emot Kristus i brödet och vinet, säga hans ord:
”Gud, var nådig mot mig, syndare.”
Dominik Terstriep S.J
