4 söndagen i fastan
Jos 5:9a, 10-12
Ps 34
2 Kor 5:17-21
Luk 15:1-3, 11-32
Laetare – Gläd er! Så kallas denna söndag mitt i fastetiden. De läsningar vi har hört talar om försoning och glädje. Det är inte alltid lätt att glädjas. Och det är inte lätt att tala om försoning i en tid som präglas av krig, ökande politiska spänningar, våld och kriminalitet. Vi saknar försoning. Vår värld törstar efter försoning.
Så nu: Laetare – Gläd er! Vad kan vi glädjas över?
I den första läsningen ur Josuas bok hörde vi om stunden då Israels befrielse från det grymma slaveriet i Egypten var fullbordad och folket kunde fira påsk i fred för första gången efter sin långa vandring i öknen. För första gången åt de av skörden från det utlovade landet. Texten är en underbar minnesbild av en stund av vila och frid.
I psalmen vi bad hörde vi: ”Jag sökte Herren, och han svarade mig och räddade mig ur all min förskräckelse.” Och: ”Här är en betryckt som ropade, och Herren hörde honom och räddade honom ur all hans nöd.”
Läsningarna från Gamla Testamentet berättar om det förflutna. Om något gott som hände för länge sedan. Men detta är bara en första, ytlig tolkning. Redan kyrkofäderna visste att hela Gamla Testamentet faktiskt talar om framtiden, även när det berättar om det förflutna. Gud hör våra böner idag, han ser våra behov. Han hjälpte inte bara då. Han kommer att befria också oss från vår rädsla och nöd.
I psalmen hörde vi: “Lova med mig Herren, låt oss med varandra upphöja hans namn.” Vilket namn? Herrens namn, Jesu namn. ”Jesus” betyder: Gud räddar. Och det gör han. Han kommer att rädda oss. Han kommer att befria oss från ondska, från all rädsla, från alla bekymmer. De frälsningsgärningar som Gud har gjort för Israel är bara en svag bild av vad som väntar oss. Vi kan se fram emot evig glädje och gemenskap med Kristus och med alla helgon i himlen.
Men vi är inte där än. Ja, hoppet om den återlösning som kommer när vi måste lämna den här världen kan trösta oss. Men är denna tröst verkligen tillräcklig för att fira en glädjefylld fest nu, här och idag, i dessa fortfarande så mörka tider?
Ja, det finns något vi kan glädja oss av och fira här och nu. Det är här det stora ordet som verkar passa så dåligt in i vår tid kommer in: försoning.
Försoning mellan oss människor är något som verkar vara oändligt svårt för oss och som verkar fullständigt naivt att hoppas på i tider av krig. Som kristna är det dock vår uppgift att ständigt sträva efter försoning mellan människor så gott vi kan. Men dagens läsningar talar inte om försoning mellan människor utan om försoning med Gud. Varför behöver vi försoning med Gud, och varför är det så viktigt?
Alla de fruktansvärda saker som människor gör mot varandra har sina djupaste rötter i det faktum att människor, ja hela världen, har vänt sig bort från Gud. Detta är den verkliga innebörden av ordet ”synd”. Men om bortvändande från Gud är det verkliga problemet i vår värld, då är försoning med Gud det första och viktigaste steget mot försoning och fred mellan människor. Om vi vill bidra till världsfreden bör vi först och främst sträva efter att försona människor med Gud. Och vi bör börja med oss själva.
Om vi tycker att det är så svårt att försonas med andra människor, är det då inte ännu svårare att försonas med Gud? Ur ett mänskligt perspektiv är det sant. Jesus visar det också tydligt i sin liknelse: hur svårt var det för den förlorade sonen att återvända till sin far som representerade Gud i liknelsen? Hur djupt måste han först sjunka innan han kunde omvända sig? Och inte ens då kunde han acceptera försoningen som erbjöds honom: ”Jag är inte längre värd att kallas din son”, sade han till och med efter att han redan hade blivit omfamnad och kysst av sin far. För den äldre sonen var det nästan omöjligt att acceptera försoningen mellan sin far och sin bror.
Liknelsens budskap är dock inte människans oförmåga att försonas och att acceptera försoningen, utan Guds djupa barmhärtighet. Det är fadern som ser den återvändande sonen komma långväga ifrån och som springer honom till mötes. Det är fadern som går ut ur huset för att möta den äldre sonen. Det är fadern som övervinner avståndet och sina söners motstånd och svårigheter. För oss betyder det att vi inte behöver åstadkomma försoning med Gud enbart genom våra egna ansträngningar. Det är Gud själv som försonar oss med sig. Vår del är uppriktig ånger och omvändelse. Men det är bara Gud som kan åstadkomma försoning.
Paulus säger det mycket klart från vem försoningen kommer: det är Gud, som har försonat oss med sig genom Kristus. Vår Herre Jesus Kristus har den avgörande rollen här: genom honom och i honom försonas världen med Gud. Han är vägen till fred.
Försoningen med Gud sker inte någon gång senare, den sker nu, i dag. Den sker när vi under denna fastetid tar emot försoningens sakrament, som Kristus anförtrott sina apostlar och hela kyrkan. Det sker nu, då vi hör budskapet om försoningen i denna mässa och då Kristus bryter bröd med oss. Låt oss nu, här och idag, fira en glädjefylld fest av försoning med Gud. Laetare – Gläd er!
