KYNDELSMÄSSODAGEN
Det gudsvigda livet – eller det lydiga, fattiga och kyska livet
Hundratals människor som inte märker något när gossebarnet bärs in i templet. En vanlig rit. Men det är inte vilket barn som helst. Här kommer den som är templets Herre. Här kommer den som drygt trettio år senare kommer att frambära sig själv på korsets altare. Här kommer den som är Guds tempel i person, platsen för den osynlige Gudens närvaro i människlig gestalt.
De två gamla, vars ögon kanske är svaga, ser. Medan Jesus bärs fram, har de själva framburit sig i templet genom att dag och natt be och vänta på Israels tröst. Symeon får hålla i sina händer den han längtat efter, och Hanna sjunger om honom. För Maria blir det en smärtsam insikt, en smärta som hör kärleken till: hjärtat blir genomborrat, hennes, men också hennes sons hjärta.
Det är med goda skäl som kyrkan har valt den här dagen för att påminna om det gudsvigda livet, om de kvinnor och män som med hela sitt hjärta och hela sin själ vill vända sig mot den levande Guden och vill ge sig till honom; om dem som frivilligt har valt lydnad, fattigdom och kyskhet. De har gjort det medvetna om sin egen bräcklighet. Men den starka längtan finns, och den förnyas gång på gång, att leva helt hängiven åt Gud och på så vis vara tecken på det vi förlorat och är kallade att uppnå: himmelens härlighet.
De tre löftena lydnad, fattigdom och kyskhet avläggs offentligt av ordensfolket, men de har sidor som alla andra kristna är kallade att ta till sig. De kallas också de tre evangeliska råden, och alla är ju kallade att leva efter det glada budskapet om Kristus.
Lydnaden bugar för den alltigenom helige Guden. Det första människoparet levde före syndafallet fullständigt inriktade på Gud, ett med hans vilja. Den bibliska berättelsen säger att de var nakna och skämdes inte. I Gud var de medvetna om allt. De var dock inte medvetna om ”nakna” ting. Vad är det, ”nakna” ting? Jo, det är ting som är skilda från Gud, tingen i sig själva, i sin nakenhet; ting utan relation till Gud. Det första fallet orsakas av brist på lydnaden. Att lyssna och lyda, dessa båda verb hänger språkligt samman. I stället för att lyssna på Gud valde Eva att lyssna till ormen. Och det förändrar människans syn på allting. Tingen syns nu i dess eget ljus, inte längre i Guds ljus. De faller utanför relationen till Gud. När det kommer till lyssnandet är Maria motpolen till Eva: Maria lyssnade och lydde, och blev så början på vår frälsning. Hon är urbilden av den lyhörda och lydiga människan.
Fattigdomslöftet är ett erkännande: vi lever av nåd. Ingenting av det väsentliga vi är och lever av har vi själva åstadkommit: vårt liv som sådant, solen som värmer, luften vi andas, andra människor. Vi lever inte bara av det vi själva skaffat, vi lever inte bara av bröd, utan först och främst av Gud själv. Den som lever i fattigdomens anda vill inte äga någonting isolerat från helheten. Och just därigenom äger hon allt. Den som ”har” Gud har allt. Den fattige avstår från att ”skaffa” sig sanningen om Gud och människan. I stället knackar och bultar han på dörren och väntar tills den öppnas inifrån. Han längtar efter sanningen och gör sig mottaglig för den, men väntar tåligt tills den uppenbarar sig.
Att ha lyssnat till ormens röst förändrade människans synsätt. Tvivel uppstod, den självklara gemenskapen var bruten. Människan trodde att hon kunde bli av med tvivlet om hon gjorde erfarenheter, att äta av det förbjudna trädet som framstod som gott att äta av. Här bäddas det för okyskheten som kyskhetslöftet vill bota. Okyskhetens kärna är kanske viljan att införliva någonting enbart för sin egen skull. Att reducera det man vill ha som njutbart enbart för en själv. Medan kyskheten är helhetens princip, reducerar oskyskheten människor, men också saker och ting, till relationslösa objekt. För lejonet är antilopen bara ett stycke kött på fyra ben. Okyskheten förminskar människan till någonting. När det kommer till sexualiteten styrs okyskheten bara av habegär. Men sexualiteten är så mycket större. Okyskheten ser inte längre helheten av denna grundläggande kraft som får oss att älska och hänge oss. Men okysk är också den som reducerar en människa till en egenskap, ett beteende eller ett karaktärsdrag. Den okyske ser inte människan i sin helhet längre.
Däremot är kyskheten den fullständiga gemenskapen mellan varelser som innefattar alla möjliga relationer: andliga, själsliga och kroppsliga. Man är bara kysk när man älskar med hela sitt vara. Motsatsen till likgiltighet. Den kyska kärleken är en mariansk kärlek. Det är en kärlek som inte vill äga den älskade, en kärlek som släpper den älskade fri, till priset av det egna hjärtats smärta.
Munkarna och nunnornas påminner om det vi förlorat och det som lovats åt oss: fullkomlig gemenskap med Gud och hela skapelsen. Är vi ärliga mot oss själva upptäcker vi att någonting skaver. Jag själv och världen är inte så som de borde vara. Det är kanske en av de smärtsammaste insikter som ett barn kan få. Avsaknaden av den fullständiga saligheten kan framstå som ett minne av det förlorade paradiset. Lydnad, fattigdom och kyskhet vill hjälpa oss på vägen till den förlorade helheten, fullkomlig gemenskap i den treenige Guden; den gemenskap vi får en försmak av i mässan och som gudsvigda kvinnor och män vill vittna om med sitt liv.
Dominik Terstriep S.J.
