Allhelgonadagen i S:ta Eugenia
Kristus fortsätter att besöka oss.
Han har inte bara avlagt ett enda besök för länge sedan, när han vandrade på jorden. Nej – han kommer fortfarande.
Han kommer genom sakramenten, där hans närvaro förmedlas på ett enastående sätt genom historien.
Men han kommer också genom människor – i vardagen, i historien, och i dag – och på ett särskilt sätt genom helgonen.
Det är dem vi firar idag.
Och när vi säger ”alla helgon”, då menar vi verkligen alla.
Inte bara de som kyrkan formellt har kanoniserat, utan också alla dem som levt heliga liv, tyst och trofast, ofta osynligt för världen.
Kanske tänker någon på sin mormor, en nära vän, en människa som bar ljuset inom sig.
Pierre Favre, en av de första jesuiterna på 1500-talet, brukade säga att hans skollärare var ett helgon – och bad honom om förbön.
Så nära och så enkelt kan det vara.
Kanske säger någon av oss detsamma: min mormor, hon var ett helgon.
Ordet ”alla” är därför viktigt.
I dagens läsning ur Uppenbarelseboken hör vi om ”en oräknelig skara, från alla nationer, raser, stammar och språk”.
Den stora, brokiga familjen av människor som på sina egna sätt återspeglade Kristus – och de kvaliteter som Jesus beskriver i saligprisningarna.
Där ser vi bilden av det sanna lärjungaskapet.
Cisterciensmunken Aelred av Rievaulx, på 1100-talet, skrev i en predikan:
”Herren upphör inte att besöka sin fattiga familj.”
Och för honom var just helgonen ett av dessa besök.
Kristus besöker oss i helgonen.
Men varför?
Vi kan ju möta honom i Skriften.
Vi kan läsa om honom, känna till kyrkans lära, kyrkofäderna, koncilierna.
Allt detta är ovärderligt – men ibland kan orden ändå kännas torra.
Nödvändiga, ja, men ibland blodfattiga.
Och visst har vi liturgin, kyrkoåret, de stora mysterierna – de påminner oss, ger näring åt vårt andliga liv.
Men även liturgin kan ibland uppfattas som formell, kanske till och med livsfrånvänd.
Inte för att den är det – men för att vi glömmer.
Aelred säger: vi är så glömska.
Vi glömmer att Kristus ständigt vill besöka oss.
Därför behöver vi påminnelser. Inte bara på medeltiden – utan idag.
Och just helgonen är sådana påminnelser.
I dem möter vi Kristus – inte genom ord, utan genom liv.
Genom berättelser om tro som har tagit kött, blivit konkreta, blivit synliga.
Liv med alla sina vassa kanter, sina motsägelser och sitt älskansvärda.
Liv som blivit kristuslika – genomskinliga för honom.
Helgonet blir som en monstrans – en levande behållare som visar Kristi närvaro mitt bland människorna.
I saligprisningarna tecknar Jesus bilden av just detta.
De är inte bara vackra ord, utan en vision av det helgon som varje människa är kallad att vara.
Varje saligprisning är som ett färgat glas i ett kyrkfönster.
För sig själv är varje bit vacker, men tillsammans formar de bilden av en sann lärjunge.
Jesus själv är det fullkomliga fönstret där Guds ljus strömmar in i världen.
Och genom Anden kallas vi att låta ljuset passera även genom våra liv.
Någon kanske känner igen sig mer i en saligprisning än i en annan – men när man lever en av dem, leder den ofta till de andra.
Den som hungrar efter rättfärdighet sörjer ofta över syndens verklighet, visar barmhärtighet och söker fred.
Saligprisningarna hänger samman, som fasetterna i en diamant som reflekterar samma ljus från olika håll.
Aelred säger:
”De heligas fester är ett slags besök, genom vilka vår Herre besöker och styrker oss.”
Och visst är det så.
När vi betraktar helgonens liv – både de kända och de okända – blir vi styrkta.
Heligheten visar sig inte som ett ouppnåeligt ideal för några få utvalda, utan som något möjligt för alla.
Alla troende är kallade till helighet – och vi har, med Guds nåd, också fått medlen att nå dit.
Den oräkneliga skaran, de 144 000 i Uppenbarelseboken, de som kommer från ”alla folk och stammar och länder och språk” – de vittnar om samma sak:
Gud vill genom Kristus dra alla till sig.
Judar och hedningar, män och kvinnor, unga och gamla – hela mänskligheten är inbjuden.
Och många har svarat ja. Oräkneligt många.
I helgonen lyser den härlighet fram som vi alla är kallade till.
De har nått målet, fullbordat loppet, och blivit det vi själva längtar efter att bli.
De är vittnen om hoppet.
För Kristus har uppstått, och med sin himmelsfärd tagit med sig vår mänskliga natur in i den treenige Gudens liv.
Det livet är inte reserverat för några få – det är öppet för oss alla.
Och redan nu låter Gud sin härlighet glimta till i våra liv – i kärleken, i tron, i längtan, i tacksamheten.
Helgonens liv berikar oss, Kristi fattiga familj.
De är som fönster där evighetens ljus redan bryter fram.
Och i deras ljus kan vi ana vår egen kallelse.
Så låt oss i dag, med tacksamhet och glädje, fira den oräkneliga skara som hör till oss – till kyrkan, till Kristi kropp.
Låt oss fira de mysterier som helgonen levde av och förvandlades genom.
Och låt oss, i deras gemenskap, säga vårt eget ja till det besök som Kristus ännu en gång gör – också i oss.
Dominik Terstriep S.J.
