Vad är himlen?
Inte en plats vi kan mäta eller nå med våra händer, utan ett perspektiv – en horisont som öppnar sig bortom det synliga. Kanske finns i varje människa en längtan dit: efter något som består, som inte förtärs av döden.
Men detta perspektiv kan gå förlorat. Dagens evangelium antyder varför.
Vi kan bli självbelåtna – nöjda med det som är. Då slutar vi vänta oss något mer. Hoppet tynar bort, eftersom vi redan tycker oss ha allt.
Eller så blir vi uppslukade av bekymmer. Då ser vi bara det som saknas och inte fungerar. Inte heller här finns något hopp, eftersom allt reduceras till brist.
I båda fallen stängs vårt inre öga.
Därför ber Paulus i dagens läsning:
att Gud ska ge oss “ljus åt vårt inre öga, så att vi kan se vilket hopp han har kallat oss till” (jfr Ef 1).
Kristi himmelsfärd handlar just om detta hopp.
I kollektbönen bad vi:
Kristi himmelsfärd är början till vår upphöjelse.
Det betyder:
det som sker med Kristus angår också oss.
Där han nu är, dit är vi kallade.
Detta är inte bara ett framtida löfte.
I Kristus har den mänskliga naturen redan nått sitt mål.
Därför finns himlens verklighet redan nu mitt ibland oss – i sakramenten, i kyrkan, i allt som bär spår av Kristus.
Samtidigt lever vi i en spänning.
Och den uttrycks i dagens evangelium genom molnet:
“Ett moln tog honom ur deras åsyn” (Apg 1).
Molnet återkommer genom hela Skriften:
– i öknen, där Gud leder sitt folk
– över uppenbarelsetältet
– i templet
– på förklaringsberget
Molnet visar att Gud är närvarande – och samtidigt dold.
Det är synligt, men undflyende. Verkligt, men inte gripbart.
Så är också vår situation.
Vi har tecken på Guds närvaro.
Men vi ser ännu inte klart.
Vi lever i tro, inte i skådande.
Himmelsfärden säger därför:
Jesus är inte frånvarande – han är upphöjd.
Den korsfäste är den uppståndne Herren.
Och vi?
Vi står kvar med blicken riktad mot himlen – inte för att fly världen, utan för att leva i hopp mitt i den.
Kanske är frågan inte om livet är halvt tomt eller halvt fullt.
Kanske handlar det snarare om detta:
Att våga leva med ett hopp som vi ännu inte kan greppa.
Att uthärda öppenheten.
Att lita på Guds löfte, även när det inte är synligt.
I den spänningen finns två möjligheter:
förtvivlan – eller förtröstan.
Kristi himmelsfärd visar oss vilken väg som bär.
Kristus är upphöjd
Och i honom har vår framtid redan börjat.
Dominik Terstriep S.J.
