P. Mikael Schink S.J.
20:e söndagen under året (2022-08-14)
S:ta Eugenia katolska församling
Luk 12:49–53
+ Kära bröder och systrar i Kristus,
Vad menar Herren när han i dagens evangelium säger att han ”kommit för att tända en eld på jorden”? (Luk 12:49) Vilken eld är det han talar om? Det är naturligtvis kärlekens, den helige Andes eld, som Herren vill tända i våra hjärtan. Men det handlar här inte om någon vanlig, naturlig kärlek. Det naturliga ligger ju inom ramen för våra egna krafter och är därför som vår Herre säger på ett annat ställe inte någonting märkvärdigt: ”Om ni älskar dem som älskar er, skall ni då ha lön för det? Gör inte tullindrivarna likadant? Och om ni hälsar vänligt på era bröder och bara på dem, gör ni då något märkvärdigt? Gör inte hedningarna likadant?” (Matt 5:46–47) Nej, den övernaturliga eld som Herren kommit för att tända i våra hjärtan är kärleken till Gud såsom han är i sig själv. När vi börjar älska Gud på det här nya, mystiska sättet tar också det eviga livet sin början i oss. Och i den här kärleken till Gud måste vi också älska vår nästa. Det är den kärleken som gör det möjligt för oss att älska våra fiender, som Herren uppmanar oss (Matt 5:44), det vill säga att önska att också de ska få del av Guds nåd och omvänder sig till den sanna, katolska tron.
”Om den ändå redan brann!” fortsätter Kristus i dagens evangelium (Luk 12:49). Vad är det han syftar på? Herren beklagar sig över Israel och så också över oss. För hans kärleks eld skulle faktiskt redan kunnat brinna. Om människan inte syndat och så förlorat Guds ursprungliga nåd hade den Helige Andes eld fortfarande brunnit än idag. Om människan sedan hade hållit sig vid Guds förbund och avhållit sig från att synda, skulle många fler ha räddats. Men som det är nu läser vi bara om ett fåtal rättfärdiga under det gamla förbundets tid.
Men Herrens klagan är också riktad till oss. Även om vi fötts på nytt och blivit den Helige Andes tempel genom dopet och sakramenten har de allra flesta av oss många gånger gått miste om Guds nåd. Som den helige Ignatius av Loyola uppmanar oss i sina Andliga övningar kan vi därför dra oss till minnes att en enda dödssynd är tillräckligt för att sända en människa till helvetet (AÖ 50, 52). Om vi i vår samvetsrannsakan upptäcker att vi begått en dödssynd måste vi därför skynda oss till bikt så att vi kan bli förlåtna och botade. Det är en välgörande övning att komma ihåg och begråta sina synder. I ett brev beskriver till exempel den Helige Augustinus sin längtan att be och studera de heliga skrifterna så att hans själ ska bli botad och kunna läka från hans tidigare syndiga liv. (Brev 21).
Det är just på grund av våra synder som den andra personen i den heliga Treenigheten blir människa. Därför säger Herren i dagens evangelietext: ”Jag har ett dop som jag måste döpas med, och jag våndas innan det är över” (Luk 12:50). Han syftar naturligtvis på sitt lidande och kors. Det handlar här inte i första hand om ett slags bestraffning som Herren tar på sig för våra synders skull, utan återigen och framför allt om kärleken. På grund av att den Helige Andes eld inte redan brinner, måste Herren sätta hela världen i brand med sin egen kärlek. Lidandet och korset är det största tecknet på kärleken – för vad älskar vi inte mer än vårt eget liv, och vad vill vi inte undvika mer än lidande. Genom att acceptera lidande och död ger Herren därför det största möjliga vittnesbördet på den Helige Andes kärlek – en kärlek som vi får del av genom dopet, då vi döps in i hans död och begravning. Som aposteln Paulus skriver: ”Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet.”
Men hur kan då Herren i nästa mening säga att han kommit inte för att skapa fred utan splittring (Luk 12:51)? Är det inte snarare så att den Helige Ande ska förena oss till ett och skänka oss frid som en av sina tolv frukter? Det är riktigt, men den Helige Ande hjälper oss framför allt att vara förenade med Kristus i motgångar. Den andliga traditionen talar om kampen mot världen. Det säger sig självt att om vi verkligen omvänder oss och upphör att leva för vår egen bekvämlighets skull och i stället inriktar oss på Guds övernaturliga nådegåvor kommer vi att stöta på motstånd, i synnerhet i ett sekulärt samhälle som inte erkänner några andra än materiella värden. I själva verket speglar läran om kampen mot världen vår Herres egna ord: ”Ve er som är rika, ni har fått ut er glädje. Ve er som är mätta nu, ni skall få hungra. Ve er som skrattar nu, ni skall få sörja och gråta. Ve er när alla berömmer er. På samma sätt gjorde ju deras fäder med de falska profeterna.” (Luk 6:24–26) Aposteln kan därför sammanfatta: ”Vi har inte fått världens ande utan Anden som kommer från Gud” (1 Kor 2:12)
Men den andliga striden som Herrens eld framkallar utspelas inte bara mellan oss och andra människor utan kanske framför allt inom oss. Aposteln skriver mycket klart att ”Köttet är fiende till anden och anden till köttet. De två ligger i strid så att ni inte kan göra det ni vill” (Gal 5:17). Även om vi tagit emot Guds nåd lever den gamla människan i viss mån kvar i oss. Den helige Paulus skriver därför följande uppmaning till de Kristna i Kolossai: ”Döda det jordiska hos er: otukt, orenhet, lidelser och onda lustar och själviskhet, detta avguderi. Sådant framkallar Guds vrede, och det fyllde även er tillvaro när ni levde mitt uppe i det. Men nu måste också ni lägga bort allt detta.” (Kol 3:5–8)
Låt oss därför vända oss till Herren och be om nåden att få bli fyllda av hans övernaturliga eld, av den Helige Andes kärlek, så att vi kan bli nya människor genom att ikläda oss Kristus och ”lägga av oss mörkrets gärningar” (Rom 13:13). Låt oss följa den korsfäste genom hans lidande så att vi också kan uppstå med honom och förenas med Gud och de heliga i himlen. +Amen
