Jesu heliga namn är mer än ett ord vi uttalar. Det är ett namn som bär närvaro, ett namn som bär frälsning, ett namn som samlar hela evangeliet i sig.
För jesuiterna har denna högtid en alldeles särskild betydelse. När Ignatius av Loyola grundade sin nya ordensgemenskap på 1500-talet valde han inte ett geografiskt, organisatoriskt eller ideologiskt namn. Han valde ett namn som var både djärvt och djupt ödmjukt: Jesu Sällskap. Inte Ignatius sällskap. Inte ett reformprogram. Utan Jesus själv.
Detta säger något väsentligt om jesuitisk fromhet: allt börjar och slutar i relationen till Jesus Kristus.
I Bibeln är ett namn aldrig bara en etikett. Det uttrycker identitet, uppdrag och väsen. När ängeln säger till Maria och Josef: ”Du ska ge honom namnet Jesus”, förklaras också varför: ”ty han ska frälsa sitt folk från deras synder.”
Namnet Jesus betyder: ”Herren frälser.”
Att åkalla Jesu namn är därför att bekänna hela trons innehåll:
• att Gud har kommit oss nära,
• att frälsningen inte är en idé utan en person,
• att Gud räddar, inte på avstånd, utan inifrån människolivet.
Det är detta namn Paulus talar om när han säger att ”i Jesu namn ska alla knän böjas.” Inte av tvång, utan därför att detta namn avslöjar sanningen om Gud: ödmjuk kärlek.
Ignatius av Loyola hade en stark, nästan intuitiv dragning till Jesu namn. I de Andliga övningarna uppmanas den bedjande att gång på gång återvända till Jesu person: se honom, höra honom, följa honom, tjäna honom.
Jesuitisk spiritualitet är inte i första hand en lära, utan ett sätt att leva ”med Jesus”:
• att söka och finna Gud i allt,
• att urskilja Guds vilja i det konkreta livet,
• att låta Jesu sätt att vara forma vårt sätt att handla.
Jesu Sällskap har genom historien burit detta namn in i universitet, missionsfält, socialt arbete, vetenskap, kultur och själavård. I allt detta har ambitionen varit densamma: att göra Jesu namn närvarande där människor lever, tänker och lider.
Ett särskilt uttryck för denna fromhet är litanian till Jesu heliga namn. Den är inte en teologisk avhandling, utan en långsam, rytmisk bön där vi låter olika sidor av Jesu mysterium sjunka in i hjärtat.
Vi ber till exempel:
Jesus, du levande Gudens Son – förbarma dig över oss.
Jesus, mild och ödmjuk av hjärtat – förbarma dig över oss.
Jesus, vår vän – förbarma dig över oss.
Jesus, de fattigas fader – förbarma dig över oss.
Varje anrop öppnar ett nytt rum i relationen till Kristus. Litanian hjälper oss att:
• stanna upp,
• ge namn åt våra behov,
• låta Jesus möta oss sådan vi är.
Den lär oss att Jesu namn inte bara hör hemma i kyrkans liturgi, utan i livets alla skikt: i glädje och kamp, i klarhet och förvirring.
Att vörda Jesu heliga namn är inte sentimentalitet. Det är ett sätt att leva.
När vi uttalar Jesu namn med tro, övar vi oss i:
• tillit snarare än kontroll,
• relation snarare än prestation,
• tjänst snarare än självhävdelse.
Ignatius lär oss att fråga: Vad har jag gjort för Kristus? Vad gör jag för Kristus? Vad bör jag göra för Kristus? Allt detta ryms i hans namn.
I en tid av många ord, många röster och många anspråk, påminner kyrkan oss i dag om ett enda namn.
Inte som ett slagord.
Inte som ett magiskt ord.
Utan som ett levande centrum.
Jesu heliga namn sammanfattar vår tro, vår kallelse och vårt hopp.
Må vi, tillsammans med Ignatius och Jesu Sällskap, lära oss att bära detta namn:
• på våra läppar i bön,
• i våra hjärtan i förtröstan,
• och i våra liv i tjänande kärlek.
Dominik Terstriep S.J.
