Pater Mikael Schink S.J.
13:e söndagen under året
2023-07-02, S:ta Eugenia katolska församling
Matt 10:37–42
+ Kära bröder och systrar i Kristus,
Den som finner sitt liv ska mista det, men den som mister sitt liv för mitt skull, han skall finna det, säger Herren. Och ändå söker vi ofta just efter livet, efter ett gott liv, ett meningsfullt liv, ett lyckligt liv. Allt detta sökande är fåfängt och missriktat, åtminstone enligt Herrens ord, för även om vi på så sätt skulle finna vårt liv, kommer vi att mista det. Det är sant att man måste ta vara på den tid man har och leva livet fullt ut medan det ännu är möjligt, men Herren syftar inte bara på att vi en dag kommer att vara tvungna att lämna den här världen, utan på att vi över huvud taget inte kan finna ett lyckligt och meningsfullt liv här på jorden.
Det är en gammal filosofisk och teologisk sanning att lyckan är bortom den här världen. De flesta kulle kanske motsätta sig en sådan tes. För de flesta människor består lyckan i hälsa, pengar, framgång, vänner, njutningar av olika slag eller en kombination av dessa. Ändå kan vi läsa om patriarkerna Abraham och Isak, om kung David och även om Job, den rättfärdige, att de var ”mätta på att leva” när de dog. Hur kan man bli mätt på livet, om vi är skapade just för att leva?
Det måste alltså finnas ett annat liv, ett liv som övergår allt vi kan se och ta på. Aposteln Paulus skriver att ”vad ögat inte sett och örat inte hört och människans hjärta inte anat, det har Gud berett åt dem som älskar honom”. Med det som Gud förberett åt dem som älskar honom kan vi inte uppnå av egen kraft, utan det är just Guds nådegåva till oss.
Om vi därför inriktar oss helt på det här live kommer vi att gå miste om det eviga livet. Det andliga livet, som är början på det eviga livet går därför just ut på att ordna allt skapat mot God. Och vägen dit är Jesus Kristus: Han är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom honom. Vi måste därför älska Herren över allt annat, mer än vår familj, mer än våra föräldrar och våra barn, ja till och med mer än oss själva.
Men vi kanske tänker att det här sättet att resonera är helt bakvänt. Man kan ju inte jämföra Gud med något skapat. Och det är sant att vi kan älska Gud genom det skapade, men då måste vi älska det skapade på ett sätt som är förenligt med kärleken till Gud. Det är en bra punkt för den personliga samvetsrannsakan som förberedelse för bikt att ställa sig frågorna: Hur är mitt förhållande till mina ägodelar? Hur är mitt förhållande till mina familjemedlemmar, vänner och bekanta? Hur är mitt förhållande till mitt arbete och mina prestationer? Älskar jag dessa ting inte bara för min egen utan framför allt för Guds skull? Eller finns det inte också en hel del bekvämlighet, fåfänga, girighet och självgodhet i min kärlek?
Den helige Ignatius av Loyola skriver i sina Andliga övningar om tre typer av människor. Den första typen vill frigöra sig från det skapade men sätter inte in de nödvändiga medlen. Den andra typen vill också frigöra sig från skapade ting, men vill göra det på ett sätt att han ändå kan behålla dem. Den tredje människotypen vill slutligen frigöra sig från skapade ting på ett sätt så att hon inte längre har något begär efter dem.
Ignatius kallar den här sista attityden för ”indifferens”. Indifferens betyder inte likgiltighet utan snarare att man är helt inriktad på Gud och på att göra allt för hans skull, även om det skulle innebära att man måste avstå från materiella ägodelar, familj och kanske till och med sin egen vilja. Den attityden förkroppsligas i de tre ordenslöftena: fattigdom, kyskhet och lydnad. Det är också därför ordenslivet i traditionen kallats för det fullkomliga levnadsståndet.
Men Herren fortsätter och säger att den som tar emot er, han tar emot mig. När vi tar å oss vårt kors och mister vårt liv för Herrens skull, när vi börjar att tro på och älska Herren, då blir vi också en del av honom. Vi inlemmas i hans mystiska kropp. Och i och med att vi nu blivit en del av honom är vi också hans vittnen i vår tid och har som uppdrag att föra ut hans evangelium till vår omgivning, inte bara genom goda gärningar utan framför allt genom att vittna för Jesus Kristus i en värld som visserligen känner till honom, men som inte bryr sig särskilt mycket om honom och som har vänt honom ryggen. Därför säger Herren tidigare i samma kapitel att han skickar ut lärjungarna som får bland vargar.
Låt oss därför vända oss till Herren och be om nåden att älska honom mer än något skapat, mer än oss själva, så att vi kan avge vittnesbörd för Herren och få del av det eviga livet. + Amen.
