Pater MIKAEL SCHINK S.J.
Predikan för den första söndagen i advent (B)
2020-10-29, S:ta Eugenia katolska församling
Mark 13:33-37
+ Kära bröder och systrar i Kristus,
”Se till så att ni håller er vakna”, säger Herren i dagens evangelium, och ”se upp, så att husets herre inte plötsligt kommer och finner er sovande”.
Men vad menar egentligen Jesus när han säger att vi ska hålla oss vakna? För han talar ju förmodligen inte om att vi ska minska antalet timmar vi sover om natten? Han menar att vi ska vara alerta, vaksamma och uthålliga i väntan på honom. Vi ska vara inriktade på honom och längta efter honom. Om man har ett mål är det lätt att komma upp ur sängen på morgonen och att hålla sig vaken på kvällen.
Men vad innebär det att vara inriktad på någonting? I den katolska traditionen har detta normalt kallats för hoppets dygd. Det är en av de tre teologiska dygderna – tro, hopp och kärlek. Den kallas teologisk för att den kommer från Gud och har honom som mål. Hoppet har tyvärr blivit lite grann av en bortglömd dygd i katolska kyrkan. Man talar ofta om vikten av tro och kärlek men hoppet nämns sällan.
Vad är hopp? Hopp är inter en vag optimism. Precis som ”att tro” idag oftast inte betyder någonting annat än att ”jag känner att det är på visst sätt”, så betyder ”jag hoppas” ofta ingenting annat än ”vore det inte trevligt om”. Det har att göra med ett slags önsketänkande. Man hoppas det som man inte riktigt kan tro för att det är så otroligt. Från ett icke-kristet perspektiv kan det onekligen verka så, men detta är långt från sanningen. Hoppet symboliseras ofta med ett ankare, vilket är en symbol för säkerhet och stabilitet. Vårt hopp är säkert och stabilt. Vi har ett säkert hopp om uppståndelsen.
Motsatsen till hopp är förtvivlan. Det finns ingenting att leva för, ingen mening. Livet är tomt. Det finns ingenting som får upp en ur sängen på morgonen och ingenting att hålla sig vaken för. Man är så att säga död inombords. Det finns inget perspektiv och ingen mening med livet.
Endast änglar kan leva utan hopp, för änglar lever utanför tiden och har ingen framtid. Men vi är varelser som ständigt rör oss mot framtiden. Hoppet är som ett ljus. Utan hoppet vandrar vi i mörker. Hoppet är det som får oss att anstränga oss och sätt upp mål för oss själva. Det är hoppet som ger riktning och orientering åt våra liv.
Vad är det då vi är inriktade mot? Vad är vårt mål? Hoppet är ingen känsla. Det är inte någonting vagt utan snarare mycket klart och specifikt. Föremålet för hoppet är Guds löften, och Gud har lovat oss många saker i Bibeln, framför allt gemenskap med honom och det eviga livet, om vi håller fast vid honom. Det är detta som vi ytterst hoppas på. Om tron är vår kunskap om Guds löften och hoppet det att vi litar och längtar efter Gud, så är kärleken den levda gemenskapen med Gud som redan nu börjar genom tron och hoppet.
Hoppets dygd är själva hjärtat i adventstiden, då vi ivrigt väntar på och hoppas på Herrens ankomst. En stark bild av detta finner vi i hur barn inte bara väntar och längtar efter julklappar utan även i att de litar på att de kommer att få julklappar. På samma sätt förtröstar också vi genom Guds hjälp på att vi en gång ska bli förenade med honom. Men det är naturligtvis lätt att i julklappshetsen tappa sikte på varför vi egentligen ska fira jul, på vad egentligen poängen med allt detta är.
Låt oss därför be till att Herren att vi kan hålla oss vakna och inte somna, att vi förtröstar på honom och är arbetar oss fram mot honom med stor iver; låt oss be att han styrker oss i vårt hopp, så att vi kan lita på honom och vänta på honom med stor iver och stor glädje. + Amen.
