Julotta 2025
Julottan har burit olika namn i kyrkans tradition: gryningsmässa, herdemässa, ibland också den stilla övergången mellan julnattens mörker och juldagens fulla ljus. De tre julmässorna låter oss steg för steg närma oss julens mysterium.
I julnatten hör vi berättelsen om Jesu födelse enligt Lukas: om kejsare Augustus, om resan till Betlehem, om barnet i krubban. På juldagen öppnar Johannes prolog ett ännu större perspektiv – från evigheten till tiden:
”I begynnelsen var Ordet … och Ordet blev kött och tog sin boning ibland oss.”
Men här, i julottan, får vi stanna upp vid något mer stilla och nära: herdarna. Evangeliet berättar inte bara att Jesus föddes, utan hur människor tog emot detta som hänt. Varför just herdarna? Svaret är enkelt och djupt: därför att de är som vi. Eller rättare sagt: de är vi.
Herdarna gör sitt arbete. De vakar över sina djur i nattens kyla och mörker. De utför sin vardagliga plikt när Gud plötsligt träder in i deras liv. Inte i templet. Inte i palatset. Utan mitt i deras arbete.
Här säger evangeliet något avgörande: Gud kommer till oss i vardagen. Hela vårt liv är en väntan på honom. Advent är inte bara en tid i kyrkoåret – det är vår livshållning. Det är i det vanliga, i det som återkommer dag efter dag, som Gud vill bli funnen.
Den helige Gregorius den store stannar särskilt vid detta. Herdarna saknar särskilt social status, men de är vakna, mottagliga. Gregorius den Store ser i herdarna dem som vakar över sina liv, som inte slumrar andligt och därför är öppna för Guds tilltal. Det är till sådana människor som evangeliet först anförtros. De ödmjuka är beredda att ta emot Guds gåva av sig själv.
Så är också vårt vardagsliv – vårt arbete, våra relationer, våra uppgifter – inte något sekundärt i det andliga livet. Det är vårt kall, vår mission. Det gäller inte bara det vi får betalt för, utan också allt det vi gör i kärlek: för familj och gemenskap, vänner, i församlingen, i det tysta.
Ängeln förkunnar något helt oväntat. Ett budskap herdarna inte kunnat räkna ut själva. Det är en gåva. Så handlar Gud också med oss. Uppenbarelsen är fullbordad i Kristus, men Gud fortsätter att överraska – i vårt böneliv, i möten, i ord som plötsligt träffar hjärtat.
Vår uppgift är inte att kontrollera detta, utan att göra oss mottagliga: genom bön och stillhet, genom trofast praxis, genom läsning, samtal och också tystnad.
Men herdarna nöjer sig inte med att lyssna. De väljer att gå. Det är ett fritt val. Evangeliet visar oss här en avgörande sanning: vi står alltid inför detta val – ”Ske din vilja” eller ”ske min vilja”. Guds vilja leder till liv och gemenskap. Vår egen vilja, när den stängs för Gud, leder i längden till ensamhet.
Herdarna går inte bara i tanken. De skyndar. De förverkligar det de hört. Gregorius påpekar att de inte dröjer vid ordet, utan låter det bli handling. Det är ett kännetecken för sann tro: den blir konkret. Kärleken vill bli verksam.
Och de finner exakt det som blivit dem sagt. Gud håller sina löften. Och mer än så: han ger mer än vi kan ana. Vi längtar efter en klunk levande vatten – Gud ger oss en ocean.
När herdarna sett barnet, kan de inte tiga. De berättar vad de upplevt. De evangeliserar – inte genom stora ord, utan genom ett vittnesbörd som flödar över. Som solen inte kan låta bli att lysa, kan den som mött Kristus inte hålla detta för sig själv.
Alla tar inte emot det. Så har det alltid varit. Vi kan inte styra andras reaktioner. Men vi får inte hålla det största i våra liv för oss själva. Det kräver att vi glömmer oss själva – vår rädsla, vår önskan att framstå i god dager. Och just där, säger evangeliet, finner vi oss själva.
Så: var som herdarna. Vakta troget det liv som anförtrotts dig. Gå dit Jesus finns. Och bär honom, stilla och trofast, in i världen.
Det är därför vi har samlats här i julottans gryning: för att gå till Betlehem, tillbe honom – och låta hans ljus följa oss tillbaka in i vardagen.
Dominik Terstriep S.J.
