Ignatius 2025
“Att inte inskränkas av det största, men inneslutas i det minsta – det är gudomligt.”
En ung jesuit formulerade dessa ord för nästan 400 år sedan – som ett slags hyllning till Ignatius av Loyola, grundaren av Jesuitorden. Det sägs vara “Loyolas gravskrift”, och det rymmer hela hans andlighet i ett nötskal. Men det är inte bara vackra ord – det är något djupt sanningstyngt. Något vi faktiskt behöver i vår tid, här och nu.
Låt oss därför i dag stanna upp vid de tre delarna av denna korta mening:
1. Att inte inskränkas av det största
2. Att inneslutas i det minsta
3. Det är gudomligt
1. Att inte inskränkas av det största
Vad betyder det att inte låta sig inskränkas av det största?
Först låter det nästan överdrivet. Hur kan vi människor – begränsade och små som vi är – tala om det största utan att gå vilse i storhetsvansinne? Men det här handlar inte om övermod, utan om tillit. Det handlar om att leva med en inre frihet och vidgning.
Ignatius av Loyola hade en sådan inre vidgad blick. Han vågade drömma stort – inte om egen framgång, utan om Guds ära, om att världen och människor kunde förändras. Och han vågade tro att Gud kan verka i oss på ett sätt som övergår vår egen förmåga.
Det ignatianska uttrycket magis – “mer” – pekar just på detta: att hela tiden söka det större goda, det som mer tjänar Guds rike. Inte för att pressa sig själv till prestation, utan för att vara öppen för det Gud vill göra. Det är motsatsen till resignation och trångsyn. Det är andens frihet.
Vi kanske känner igen oss. Vi vill inte leva ett liv där vi bara går i gamla hjulspår. Vi längtar efter mer mening, mer sanning, mer kärlek. Och den längtan, när den riktas mot Gud, blir till en bön: “Herre, använd mig. Gör mer än jag förmår.”
2. Att inneslutas i det minsta
Den andra halvan är minst lika viktig. För att inte låta sig inskränkas av det största måste också förenas med detta: att inneslutas i det minsta.
Och här händer något vackert. Ty den som längtar efter det stora i Gud är inte för stor för det lilla. Tvärtom – det lilla blir platsen där det stora kan ske.
Vi ser det hos Jesus. Gud blir människa – född i ett stall, i en kropp, i ett folks vardag, en prick i världshistoriens rymd. Gud går inte förbi det lilla. Han väljer det. Han blir det. Det är inkarnationens mysterium: att Gud blir synlig mitt i vardagens bröd och vin, i relationer, i smärta och i glädje.
Ignatius av Loyola levde detta. Trots att han grundade en världsvid orden, tillbringade han sina sista år i två små kammare i Rom. Därifrån skrev han tusentals brev, sände ut medbröder till Indien och Japan, bad, tog hand om vardagens detaljer – som att medbröderna hade rena förkläden eller hur man bäst predikade i Köln. Var det småsaker? Ja – men inte obetydliga. För allt kan tjäna Gud. Allt har värde. Han var förbunden med det största, samtidigt som han levde i det minsta.
Vi behöver påminnas om detta i vår tid, där det lilla ofta glöms bort. Det tysta samtalet med ett barn. En bön i ensamhet. En hjälpande hand. En kopp kaffe med någon som är ledsen. Det kan se obetydligt ut – men det är där Gud bor.
När vi låter oss inneslutas i det minsta – då öppnar vi oss för mysteriet att Gud själv är där.
3. Det är gudomligt
Att inte inskränkas av det största, men inneslutas i det minsta – det är gudomligt. Det här är inte bara en from livshållning. Det är ett sätt att leva som liknar Gud själv.
Gud är större än allt – men gör sig liten för vår skull. Och han förlorar inte sin storhet genom det. Tvärtom – hans storhet visar sig i att han kan bli liten.
Det är en hemlighet som förändrar allt. Det säger något om Gud – men också något om oss. För vi är skapade till Guds avbild. Vi är kallade att likna honom. Och det innebär att vi också får öva oss i denna dubbelhet: att sträcka oss mot det stora – och att vara närvarande i det lilla.
Vi behöver därför inte välja mellan det stora och det lilla, mellan kontemplation och handling, mellan Gud och världen. I Ignatius anda får vi säga: både och. Himlen och jorden hör ihop. Vardagen kan vara helig. Och Gud kan vi möta i allt – om vi bara ser med rätt blick.
Loyolas gravskrift rymmer en djup sanning:
Att inte inskränkas av det största, men inneslutas i det minsta – det är gudomligt.
Låt oss ta med oss detta in i vår vecka:
• Kanske behöver vi vidga vår blick – våga be större böner, tänka större tankar, tro mer om Gud.
• Samtidigt: kanske behöver vi stanna upp – se det lilla omkring oss, det vi ofta rusar förbi, och förstå att där, i just det, kan Gud vara oss närmast.
Och i allt detta får vi be om den urskiljande kärleken – discreta caritas – som håller ihop både himmel och jord, det stora och det lilla, Guds vilja och vårt enkla liv.
Dominik Terstriep S.J.
