Pater MIKAEL SCHINK S.J.
Predikan för den 27:e söndagen under året (årgång B) 2021-10-03
S:ta Eugenia katolska församling
1 Mos 2:18–24; Mark 10:2–16
+ Kära bröder och systrar i Kristus,
dagens första läsning och evangelium tar upp äktenskapet och den mänskliga sexualiteten. Det finns minst sagt mycket förvirring kring dessa ämnen i dagens västerländska samhälle. Situationen har jämförts med de arianska och protestantiska irrlärorna. Medan den tidiga kyrkan fick brottas med heresier rörande Jesus Kristus och den heliga Treenigheten, dvs. felaktiga uppfattningar rörande Gud själv, så var den katolska motreformationen tvungen att bekämpa villfarelser rörande kyrkan. Man var tvungen att inskärpa att kyrkan grundats av den historiske Jesus Kristus och upprättats på ett hierarkiskt sätt för att hans lära skulle förmedlas till senare generationer på ett tillförlitligt sätt. Men dagens missuppfattningar har framför allt med människan och äktenskapet att göra: Har Gud nedlagt en ordning i människans natur eller kan vi själva helt fritt definiera hur vi vill ”tolka” eller leva ut vår sexualitet? Skapade Gud verkligen människan ”till man och kvinna” eller finns det en mångfald andra könstillhörigheter och identiteter som Gud råkade glömma bort att nämna i skapelseberättelsen?
Låt oss därför meditera över dagens texter i ljuset av kyrkans lära om människan. Det första vi kan reflektera över är att äktenskapet är någonting gott. Det är i viss mån en del av vad det innebär att vara människa. Redan den tidiga kyrkan var tvungen att kämpa för att upprätthålla denna lära på grund av gnosticismen, som uppfattade kroppen som ond. Gnosticismen var en dualistisk världsåskådning enligt vilken vi ytterst är immateriella själar som så att säga är fångna i våra kroppar. Kroppen kan därför sägas vara själens fängelse. Följden av detta dualistiska synsätt var att äktenskapet och den mänskliga sexualiteten betraktas som någonting ont.
I vår tid kan vi skönja en liknande dualism, men istället för att förstå kroppen som ond menar man att den är oändligt formbar och kan därför betraktas som ingenting annat än ett medel i projektet att konstruera vår personliga identitet. Vi behöver därför inte ta hänsyn till vår biologiska natur i våra livsval. Jag kan själv bestämma min könstillhörighet och sexuella identitet utan hänsyn till min kropp. Den reduceras till ett verktyg för mitt självförverkligande.
Mot gnosticismen utvecklade den Katolska kyrkan läran att kroppen är en väsentlig del av människan, det vill säga att den hör samman med hennes väsen. I viss mån kulminerar detta synsätt hos Thomas av Aquino som menar att till och med själen är materiell. Det är bara de högsta själskrafterna, intellektet och viljan som är helt immateriella och som därmed ”överlever” när själen skiljs från kroppen i dödsögonblicket.
Den katolska läran om sambandet mellan kropp och själ är kopplad till tanken på komplementariteten mellan könen. Gud skapade människan till man och kvinna. Det finns två kön som är olika men som kompletterar varandra. Det är intressant att notera att dagens första läsning utspelar sig före syndafallet. Det betyder att redan före den första synden fanns det en längtan i människan efter den äktenskapliga gemenskapen. Gud hade visserligen redan ingjutit sin nåd i Adams själ och Adam hade ännu inte begått någon synd så att hans känsloliv var helt underordnat förståndet, men ändå fanns det en längtan hos honom efter en speciell gemenskap, en längtan som tog sig uttryck i ensamhet.
Det är alltså som om Adam och Eva är ofullständiga var för sig, men i och med att de kompletterar varandra kan de bli ett genom äktenskapet. Det är detta stycke som Jesus citerar som svar på fariséernas fråga i dagens evangelium: ”Är det tillåtet för en man att skilja sig från sin hustru?” Jesus svarar genom att citera skapelseberättelsen: ”Gud gjorde dem till man och kvinna. Därför skall en man lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru, och de två skall bli ett.” Här uttrycks äktenskapets sekundära målsättning (Denz. 3838), nämligen att makarna ska vara en hjälp och ett stöd för varandra genom ömsesidig kärlek. Det förutsätter att mannen och kvinnan ger sig själva till varandra, att de blir vänner och delar sina liv med varandra. De grundar en familj, bygger upp en ny gemenskap och påbörjar så ett gemensamt livsprojekt.
Men även i äktenskapet finns det en risk att man istället för att dela sina liv med varandra utnyttjar varandra för sina egna personliga syften. Det är därför Jesus på ett annat ställe i evangeliet säger att den som ser på en annan kvinna med åtrå har brutit hennes äktenskap. Kyskhetens dygd som Jesus här talar om är oerhört aktuell i vår sexualiserade tid. Kyskhet är inte någonting bara för präster, ordenssystrar och -bröder, utan även de gifta makarna är kallade att leva i kyskhet, dvs. att inte reducera varandra till objekt för sin egen tillfredsställelse.
Samtidigt ska föreningen mellan man och kvinna inte överglorifieras. Äktenskapet är en verklighet som är begränsad till denna värld och tar slut i och med döden. Istället för att vara ett mål i sig själv är det kristna äktenskapet ett medel för att makarna ska förenas med Gud på ett djupare sätt. Det är också därför kyrkan lär att kallelsen till präst och ordenssyster eller -broder är en högre kallelse. Paulus skriver i sin första epistel till korintierna att ”den ogifte tänker på vad som hör Herren till, hur han skall vara Herren till lags. Men den gifte tänker på vad som hör världen till, hur han skall vara sin hustru till lags, och det gör honom kluven” (1 Kor 7:32–33). Liksom många bibelord uttrycks här knappast någon lära som skulle finna allmänt bifall idag, och förmodligen var den inte särskilt populär under Paulus tid heller.
En högre kallelse förtar dock inte någonting av äktenskapets storhet. Genom att det yttersta syftet med äktenskapet är föreningen med Gud blir det en bild för Jesu Kristi förening med kyrkan, som Paulus skriver i episteln till efesierna. Han säger att ”detta rymmer en stor hemlighet” som syftar på ”Kristus och kyrkan” (Ef 5:32). Äktenskapet blir därmed ett deltagande i Kristi självutgivande kärlek till Gud för kyrkans skull. Makarna är i viss mån kallade att älska Gud genom att älska varandra. Därför förmedlas också en speciell nåd till dem när de ingår äktenskap.
På grund av att äktenskapet är ett tecken för Guds självutgivande kärlek för kyrkan är det oupplösligt. Liksom Kristus är trofast och orubblig i sin kärlek till kyrkan, så ska makarna vara trogna varandra ”tills döden skiljer dem åt”. Genom nåden har de blivit ett i Kristi kärlek. Den äktenskapliga föreningen har blivit deras väg att närma sig Gud.
Med anledning av dagens idealisering av det äktenskapliga samlivet glömmer man tyvärr också inom kyrkan ofta bort äktenskapets primära målsättning, som är att frambringa barn (Denz. 3838). Aktualiteten i denna lära har knappast avtagit i vår individualistiska tid. Ett annat sätt att formulera den är att det är familjen som är den primära målsättningen med äktenskapet. Äktenskapet är inte ett medel för mitt eget självförverkligande utan makarna blir snarare förverkligade genom att bilda något större än sig själva, nämligen en familj. Däri har också den katolska förbudet av preventivmedel sin grund: eftersom målet med den mänskliga sexualiteten och äktenskapet är fruktbarhet inom ramen för familjen måste det finnas en öppenhet för nytt liv.
Låt oss så vända oss till Herren och be för alla som har ingått äktenskap, att de förblir trogna mot varandra och kan vara synliga tecken på Kristi kärlek till sin Kyrka. Och låt oss också be för de unga som har en kallelse att bilda en kristen familj, att de finner en make eller maka med vilken de kan förverkliga Guds ursprungliga plan med skapelsen. +Amen.
