Annandag jul – den helige Stefanos
I går firade vi juldag. Vi sjöng om änglar och härlighet, om fred på jorden och välvilja bland människor. Vi hörde om Ordet som blev kött, om ljuset som lyser i mörkret. Kyrkan var fylld av glädje.
Och i dag – nästan utan förvarning – förändras stämningen.
Liturgin ställer oss inte längre inför en vagga, utan inför stenar.
Inte inför ett nyfött barn, utan inför en ung man som dör en våldsam död.
Inte inför änglars sång, utan inför en bön om förlåtelse.
Den helige Stefanos, den förste martyren.
Har han avsiktligt placerats på just annandag jul? Vill kyrkan att vi ska känna rycket – den plötsliga förflyttningen från festglädje till blodigt allvar? Därför att julen, om den är verklig, aldrig är ofarlig?
Barnet som läggs i krubban är densamme som senare ska säga:
”Har de förföljt mig, ska de också förfölja er.”
Att ta emot Kristus innebär att träda in i en konflikt med en värld som inte alltid vill ha ljuset. Stefanos visar vart julen leder.
Ordet blev kött – och detta kött blev förkastat.
Stefanos dödas inte för en idé, utan för en person. Han bär vittnesbörd om den uppståndne Kristus, och världen svarar med våld. Hans martyrskap avslöjar något obekvämt men nödvändigt: inkarnationen blottlägger hjärtan. Den väcker kärlek – men också hat. Julen förkunnar Guds närhet. Stefanos visar priset för denna närhet när den tas på allvar.
I dagens läsning ser Stefanos himlen öppen och ”Människosonen stå på Guds högra sida.”
Detta är anmärkningsvärt. I Skriften beskrivs Kristus oftast som sittande på Faderns högra sida. Här står han. Kyrkofäderna såg i detta ett tecken: Kristus reser sig för att ta emot sitt vittne, för att välkomna den som har efterliknat honom ända in i döden.
Stefanos dör som Kristus dog – med en bön om förlåtelse för sina bödlar, med sitt liv överlämnat i Guds händer.
Genom att placera den helige Stefanos omedelbart efter julen befriar kyrkan oss från sentimentalitet. Hon lär oss att julens glädje inte är skör optimism, utan hopp som kostar. Det är jul utan illusioner.
Detta är särskilt viktigt i vår tid. Vi firar jul i en värld som fortfarande präglas av våld, religiös förföljelse och motstånd mot tron. För många kristna i dag är Stefanos inte en avlägsen gestalt, utan en samtida verklighet.
De flesta av oss kommer inte att kallas att utgjuta vårt blod. Men vi är alla kallade att vittna – att leva på ett sätt som kan kosta oss bekvämlighet, anseende eller trygghet. Stefanos påminner oss om att julen inte bara handlar om att ta emot något varmt och tröstande. Den handlar om att bli vittnen till den sanning som har trätt in i världen. Inkarnationen kräver ett svar.
Kyrkan placerar den helige Stefanos på dagen efter jul för att säga oss sanningen om det vi firar.
Barnet i krubban är historiens Herre.
Julens ljus låter sig inte inneslutas.
Och den som följer Kristus kallas inte bara att glädjas – utan att vittna.
Från krubban till korset, från härlighet till offer, vecklar julen ut sin fulla mening.
Må den helige Stefanos be för oss,
att vi får mod att leva det vi firar.
Dominik Terstriep S.J.
