Första söndagen i fastan A-2020 i S:ta Eugenia
Det enda avgörande
Ett hav av tid, fyrtio dagar. Man kan förfäras över denna långa tid. Ska jag stå ut med försakelse under så många veckor? Ja, det måste också jag medge, det är inte lätt. Det är faktiskt krävande. Ett maratonlopp. Men kanske en bra motvikt i en tid då allting ska gå så otroligt snabbt, bara ett musklick och jag befinner mig i alla möjliga världar, har tillgång till allt jag kan tänka mig – och mer än så. Och dessa världar kan jag uppehålla mig i på nätet eller sociala media, de många bilder som byts ut i omänsklig takt kanske inte är bra för mig. Människan är trots allt långsam av naturen. Fastetiden, dessa fyrtio dagar, kan vara en påminnelse om att sakta ner farten, om att långsamheten ofta leder till bättre resultat än det snabba beslutet som ytligt sett inte känner till några alternativ.
Jesus tar sin tid innan han går ut och förkunnar Guds rike som har kommit i hans person. Innan han predikar, helar och utsätter sig för allmänheten går han in i öknen. Innan han söker upp människorna söker han sig till ökens ensamhet, söker Faderns ansikte – och han fastar.
Jesus är sann människa. I honom konkretiseras det eviga Ordet i en äkta mänsklig och historisk erfarenhet, genom det han gör och lider. Därför går han ut i öknen och fastar, därför lämnar han allting bakom sig som människor annars behöver för att hävda sin tillvaro. Han gör detta för att uttrycka det yttersta som människan är kallad till: att söka Gud, att finna honom, att tillhöra honom utöver det som annars hör till ett människoliv. Därför fastar han. Därför avstår han från all bekvämlighet, från mat och dryck. Han flyr från allt som vi jordlingar behöver för att tydliggöra det enda avgörande: att vara hos Gud och finna honom. Det är det enda avgörande. Allt annat som också är stort och vackert är sekundärt, hör till den andra ordningen, måste tjäna det enda avgörande: att vara hos och med Gud. När jag är hos honom får jag vända mig till allt det andra också. Men det grundläggande måste vara klart.
Om vi tittar närmare på frestelserna Jesus utsätts för, ser vi att djävulen anknyter till en skenbar diskrepans mellan det Jesus vet om sig själv och det han upplever. En diskrepans vi förmodligen är förtrogna med. Jesus vet att han är Guds Son. Det knyter djävulen an till. Om du är Guds Son får du inte vara den som hungrar, den som ringaktas eller är vanmäktig. Och visst är det så: Den som är medveten om att vara Guds son vet att han är insvept i Guds nåd och kärlek. Den personen behöver inte yttre makt, uppmärksamhet eller rikedomar. Det viktigaste en människa kan erfara är just att vara älskad. Någon som känner sig älskad står ut med så gott som allting. Och Guds kärlek är outtömlig. Om vi bara levde av den! Visst kan vi känna hunger och törst, kan känna oss ynkliga och vanmäktiga, ensamma och övergivna, också när vi känner oss älskade av Gud. Men alla dessa erfarenheter behöver inte stå i motsatsförhållande till just den som ovillkorligt älskar mig. Också med allt detta är vi Guds döttrar och söner i Sonen.
Men djävulen vill intala Jesus och oss just detta. Syns du inte, är du fattig och maktlös så är du ingenting. Det vi innerst inne vet och det vi just nu får erfara, det tar den Onde som utgångspunkt för sina frestelser och uppmuntrar oss: Se till att du syns och erkänns, att du är rik och har en maktposition, ta för dig av världens härligheter! Först då är du sannerligen en Guds son, villkorslöst älskad.
Och vad gör Jesus? Han litar på det mer grundläggande i sitt inre, den djupa kunskapen om att han är Gud Son, villkorslöst älskad vad som än händer. Utifrån denna grundhållning väljer han ännu mer den fattiges, svages, övergivnes och vanmäktiga människans sida. I frestelserna säger han inte: Visserligen är jag Guds Son, men ändå anstår det mig att vara ensam och hungrig och maktlös. Nej, han säger blott det som varje människa skulle kunna säga: Fastän jag är hungrig vill jag leva av Guds bröd; jag får inte sätta Gud på prov utan måste tjäna honom. Jesus visar att man måste göra det som hör till mänsklighetens villkor, ta emot den verklighet vi lider av, även fattigdom, ensamhet och vanmakt. På det viset stiger Sonen in i det som bland mycket annat ingår i våra villkor, han stiger in i fattigdomen, ensamheten och tjänsten för Gud. Han börjar sitt messianska uppdrag med att ta sig över avgrunden mellan Gud och människan till platsen där vi befinner oss, de fattiga och vanmäktiga, de ensamma och övergivna. Och just så visar han sig som Guds Son.
Eftersom vi är människor måste vi säga: Om du är Guds Son måste du vara människoson som vi. Ty det som vi står ut med och lider av kan bara frälsas om du gör det tillsammans med oss, och delar vårt öde.
Om vi i tro, hopp och kärlek överskrider det som enbart heter värld, om vi litar på att vi är Guds barn och accepterar det vi drabbas av, om vi står ut med fattigdom eller ensamhet eller oförmågan att förändra världen efter våra idéer, om vi gör allt det följer vi Jesus, lever vi av Guds kärlek och nåd. Då säger Gud också till oss: Du är mitt barn; jag har älskat dig med evig kärlek. Och den som litar på dessa ord har tid och behöver inte dra förhastade slutsatser, den har fyrtio dagar och mer än så.
Dominik Terstriep S.J.
