15 söndag C
5 Mos 30:10-14, Kol 1:15-20, Luk 10:25-37
Egentligen vet vi. Egentligen vet vi vad som ska göras och vad som inte ska göras. Vi alla har nog erfarenhet av att vi i grunden vet hur vi ska bete oss. En tanke poppar upp, en frestelse. I en bråkdel av en sekund fattar vi: det här ska du göra. I en bråkdel av en sekund vet vi: nej, låt bli. Men ofta bestämmer vi oss mot den första goda impulsen och handlar tvärt emot det som blivit uppenbart. Och det vi sedan gör är oftast fel, och vi vet det. Ändå gör vi det. Vi bestämmer oss medvetet för det som vi inte borde göra, kör över den inre rösten, alla varningstecken. Vi vill inte lyssna, inte handla efter det som ingivits oss.
”Ordet är dig mycket nära, i din mun och i ditt hjärta, så att du kan göra efter det”, säger Mose till folket. Lagen, livsordningen som ordnar de bärande relationerna i vårt liv är inte långt borta. Den är inte en kryptisk lagtext som bara specialister kan dechiffrera. Den är inte ett dokument som måste grävas fram i fjärran länder och kulturer. Den behöver inte skjuts av en expert. Nej, den är inom oss, i vår mun och i vårt hjärta. Talar Mose inte om det vi kristna kallar samvete?
Jag är säker på att också den laglärde spontant visste vem som var hans nästa. Det visste också prästen och leviten som vände blicken bort från den överfallne och halvdöde mannen vid vägkanten. Men avstår från att följa samvetets röst och gör frågan till ett sofistikerat problem av tolkningen eller till en fråga om kultisk renhet.
Den laglärde kände till budet: ”Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.” Allt klart! Nja, inte riktigt. ”Vem är min nästa?”, frågar han. Tydligen finns här ett problem. Den spontana impulsen att hjälpa vilken nödställd som helst hejdas av en fråga som ger upphov till olika svar. Kärleken till Gud verkar vara klar. Här finns ingen diskussionspunkt. Men inte kärleken till nästan. Det bibliska sammanhanget i vilket kärleksbudet finns, lägger till hands att nästan är en anhörig av det egna folket, alltså inte vem som helst (jfr 3 Mos 19:17-18). Svårigheten ligger alltså i definitionen av vem som är min nästa. Jesus och den laglärde har tydligen olika uppfattningar om saken. I slutet av liknelsen är Jesus tydlig med att nästan är ”den som visade honom [brottsoffret] barmhärtighet”.
Den laglärde söker en definition. Det ligger i definitionernas natur att dra en gräns som de beskriver noggrant. Den laglärdes fråga förutsätter att det finns någon som är min nästa, medan andra inte är det. Jesus ska nu förklara denna gränsdragning mellan nästa och icke-nästa. I stället för att ge sig in på gränsdragningar berättar han den kända liknelsen om den barmhärtige samariten. Jesus ger sig inte in i diskussioner, utan konfronterar frågeställaren med en praktisk situation. Vad gör du om du ser en människa i akut behov av hjälp, en hjälp som kan rädda honom, eller en underlåten hjälp som är ett slags dödsdom?
Prästen och leviten som är figurer inom liknelsen har säkert sina skäl att inte ta sig an den halvdöde. Det kan ligga rövare på lur. Är mannen död blir man oren om man berör honom, och orenhet utesluter från tempeltjänst. Eller också: Vem är det som ligger där? Vi känner inte till honom. Han låg ju där utan kläder, kunde inte identifieras, inte heller tala. Kan, måste eller får vi hjälpa vem som helst?
Vad de än må ha tänkt sig. Det står klart att de förmodligen misstrodde sin första impuls att komma mannen till undsättning och i stället gav efter för sekundära resonemang. Missförstå mig inte, det kan vara läge att fundera hur man hjälper nödställda. Men de båda bestämde sig för att inte göra någonting alls. Ett typexempel på det som vi bekänner i början av mässan: … att jag har syndat genom … underlåtelser.
Jesus levererar inte några definitioner om vem som är min nästa, och har goda skäl för det. Frågan kan inte besvaras och bör inte ställas. Kärleken börjar inte med att definiera sitt objekt. Kärleken upptäcker det. Man misslyckas inte med kärleken till nästan av brist på information om hur man ska förverkliga den, utan av brist på kärlek. Liknelsens poäng är följande: Om en människa har kärlek i sitt hjärta visar den henne vem som är nästan. Det är det endast möjliga svaret på den laglärdes fråga. Börjar jag definiera vem som är min nästa har jag missat poängen med kärleksbudet.
Och med tanke på Moses ord om ordets och lagens närhet kan vi lita på att vi blixtsnabbt fattar vem som är vår nästa. Men vi våndas, vänder oss bort, vill komma undan. I ärlighetens namn måste vi säga att det sker mycket gott; många följer sitt samvetes röst. Inte så sällan människor som vi inte tänkt på – så som samariern i liknelsen, en utböling, någon ingen jude ville ha att skaffa med.
Så låt oss be om mod att följa samvetets rätta impuls, uppskatta det goda som sker oavsett vem som utför det. Låt oss bli allt mer lika Jesus som tog sig an den halvdöda mänskligheten, hällde vin och olja på hennes sår, behandlade den med rättvisa och barmhärtighet, och tog hand om den – än i dag. Inte minst när vi tar emot hans läkande närvaro i eukaristin.
Dominik Terstriep S.J.
