23:e söndagen under året B
Mark 7:31-37
I dopliturgin följs själva dophandlingen av fyra tecken. Dessa är tänkta att förtydliga dopets väsen. Den sista av dessa handlingar är ”Effata”-riten. Prästen rör vid den döptes öron och mun och säger till honom eller henne: ”Effata! Öppna dig! Herren Jesus Kristus lät de döva höra och de stumma tala. Må han låta dig höra hans ord och med din mun bekänna tron, Gud fadern till pris och ära.”
Alla vi som är döpta är kallade att lyssna till Kristi ord och bekänna vår tro på honom. Det är precis vad som händer varje söndag i den första delen av mässan. Vi lyssnar till Guds ord i läsningarna och svarar med trosbekännelsen. Men även hela vårt liv som döpta människor bör präglas av att vi lyssnar till Jesu ord om och om igen och svarar på dessa ord genom att leva ett liv till Guds ära.
Det avsnitt ur Markusevangeliet som vi har hört i dag pekar därför på kärnan i vår kallelse som kristna. Genom helandet av en döv man som knappt kunde tala, visar Jesus oss vad hans frälsningsgärning består i.
Människan före sin återlösning, före helandet genom Kristus, är döv i andlig bemärkelse. Hon hör inte Guds ord. Därför vet hon ingenting om himlen, ingenting om den frälsning som Gud vill leda alla människor till. Knappast hör hon sitt samvetes röst. Hon förväntar sig inget annat än detta jordiska liv, och därför blir hennes personliga välbefinnande och hennes vilja att överleva det enda som styr hennes handlingar.
Hon kan knappast heller tala i andlig mening, eftersom hon knappast känner Gud och inte vet vad hon ska prisa honom för. Naturligtvis kan hon erkänna de goda ting som Gud har skapat för människans bästa. Men hon ser också deras förgänglighet. Hur kan människan till exempel lovprisa Gud för hälsans gåva, om han någon gång tar ifrån henne den gåvan igen och låter henne bli sjuk och dö? Människans lovprisning av Gud före sin frälsning dämpas av smärtan över förgängligheten och den oundvikliga döden.
Kommunikationen mellan människan och Gud, om den överhuvudtaget äger rum, är maximalt störd. Människan kan inte komma ut ur den här situationen på egen hand. Den behöver Guds ingripande, den behöver Frälsarens direkta beröring.
Kristus berör oss i dopet. Han öppnar våra öron så att vi kan lyssna till hans ord. Att höra det så som det verkligen är, att höra det som Guds ord. Och att förstå dess innehåll: Att Gud redan älskade oss innan vi ens visste om honom. Och att vi inte kommer att falla ur denna kärlek ens när vi dör. Att vi ingår i en evig gemenskap med Gud, att vi har del i Guds odödlighet och evighet.
Kristus öppnar också våra munnar i dopet så att vi kan svara på det vi har hört. Vårt svar bör i första hand vara Guds lovprisning. Att tacka för vår frälsning. Men sedan också att leva till Guds pris och ära. Genom att bli vittnen om Guds kärlek till alla människor. Och genom att bli beredda att offra vår egen bekvämlighet, våra egna fördelar, ja, i extrema fall till och med vår fysiska överlevnad, för att andra ska få leva. Det exakta svar som vi ger Gud med våra liv, vårt mycket personliga sätt att ära Gud med våra liv, kan vi hitta i bönen. I en förtrolig dialog med Gud. Denna dialog är möjlig eftersom Kristus har öppnat våra öron och munnar.
Herren Jesus Kristus lät de döva höra och de stumma tala. Må han låta oss höra hans ord och med våra munnar bekänna tron, Gud fadern till pris och ära.
