Pater THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för den Heliga Familjens fest
2019-12-29
Årgång A: Syr 3:2-6, 12-14; Ps 128; Kol 3:12-21; Matt 2:13-15, 19-23
S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (högmässan)
Kära systrar och bröder i Kristus,
Dagens fest påminner oss om att vi som kristna är medlemmar i två familjer som är sammanbundna genom Jesus Kristus. Som del av den Heliga familjen, med Jungfru Maria och den Helige Josef, är Jesus förstås del av en jordisk, naturlig familj, som alla vi är. Men eftersom han också helt och fullt är av gudomlig natur ingår han i den himmelska, övernaturliga familjen, den allraheligaste Treenigheten. Den som han kommer för att erbjuda oss delaktighet i.
Det sker först och främst genom dopet som inträdesbiljett till syskonskapet med Jesus, där vi blir ”utvalda, heliga och älskade” på ett frälsande sätt, som vi hörde i andra läsningen ur Kolosserbrevet. Precis som läsningen sedan utvecklar, behöver tron på Kristus stå i centrum och prägla våra liv med början i det lilla, i våra egna personliga sammanhang, och därifrån med fortsättning i alla våra relationer, nära och fjärran.
Aposteln Paulus beskrivning i Kolosserbrevet av den kristna familjen som en kärleksfull ordning, ska i hans kontext – Romarriket i det första århundradet – ses i kontrast mot den omgivande hedniska samhällsordningen med en lynnig tyranni under familjefäderna som helt godtyckligt fick behandla familjemedlemmar som egendom. I vår tid är kontrasten lika klar mot sharia- och hederskulturer. Men beskrivningen kan också ses som en varning för den oordning som individualismen utsätter familjegemenskapen för, när begrepp som roll, ansvar och plikt, systematiskt värderas lägre än växlingar i tyckanden och känslor.
Genom att bli människa i en riktig familj har Gud helgat kärnfamiljen – mamma, pappa och barn – på ett särskilt sätt. Vår första läsning idag ur Syraks vishet, som skrevs för nära 2 500 år sedan, är ett talande bevis mot missuppfattningen att kärnfamiljen skulle ha uppstått först i och med industrialiseringen. I jordbrukssamhället levde kärnfamiljerna förstås integrerat med äldre generationer, men det motsäger inte på något sätt att kärnfamiljen – på gott där den fungerar, på ont där den inte fungerar – står för den grundläggande präglingen av alla våra relationer, inklusive relationen med Gud.
Med den Heliga familjen är Gud både normerande och normbrytande. Normerande, därför att Guds son hade en mor och en far som levde tillsammans för livet, i respekt och kärlek. Härigenom visar Gud varje barns rätt; inte som någon social konstruktion utan som en plan inskriven i den mänskliga naturen, dvs hur Gud har tänkt att det ska vara.
Som kristna är vi självklart skyldiga att visa kärlek och ge stöd till behövande familjer som inte matchar denna plan. För många gör det av olika skäl inte. Och låt det inte råda något tvivel: inget barn får någonsin bli diskriminerat och illa behandlat för hans eller hennes familjeförhållanden. Det vore en allvarlig synd.
Samtidigt kan vi kristna inte delta i den sekularistiska kulturens självbedrägeri om att det bästa för ett barn skulle vara något annat än det Gud har utpekat som ett önskvärt villkor för mänsklig växt, det han valde för sin egen sons uppväxt i världen. Om vi inte kan stå upp för vad som är Guds förstahandsval, även om det p g a mänskliga begränsningar tyvärr inte är tillgängligt för alla, och främja det överallt vi kan, blundar vi för Guds vilja.
Den Heliga familjens brott mot nutida, mänskligt skapade normer, är att Jungfru Maria inte såg barnet hon väntade som en del av hennes kropp, och att den Helige Josef inte ”krävde” att ”få” sitt ”eget” barn. Vidare, att Jesusbarnet sågs som en mänsklig person med ett namn och en kallelse i Guds tanke redan vid tillblivelseögonblicket. Tvärtemot vår tids normer ser Gud varje barn som en gåva, och inte en rättighet för, eller bekräftelse av, vuxna. Av sin oändliga kärlek till oss, dvs viljan av vårt bästa, vill Gud inget annat än att vi ska se det han ser.
Detta är Kyrkans tro och lära som hon inte vill, får eller kan ändra, eftersom den är gudomligt uppenbarad och inte en fråga om våra tyckanden. Vi hör ständigt hur den Katolska kyrkan utsätts för krav på ”modernisering”, dvs att anpassa sin lära till den för tillfället förhärskande och mest populära normen i samhället, vilken förstås själv snart kommer vara omodern. Men Kyrkans uppgift är nu inte alls att anpassa sig till opinioners eller makthavares syn på sakernas tillstånd, utan att leda människorna till frälsningen i Kristus genom att påminna om vad som alltid är Guds plan, även om den går emot just nu populära föreställningar. Även om de flesta fjärmar sig från Guds plan, står Gud, som inte ändrar sig, fast vid den ordning han inrättat i skapelsen och bekräftat i sitt människoblivande. Vi är kallade att visa barmhärtighet i vårt arbete för att hjälpa alla som vill på vägen att stegvis förverkliga Guds plan i det egna livet. Det kan i många fall vara ett livsprojekt. Men verklig barmhärtighet börjar med ett erkännande av sanningen.
Tillit är nyckeln till varje familjs kallelse till helighet. Gud blir ett litet barn och lägger sig i tillit i människors händer, och vill att vi i vår tur, som Jungfru Maria och den Helige Josef, ska ha tillit till hans plan när den uppenbaras. Även om vi inte alltid förstår den. Allt byggt på insikten att vi inte existerar p g a någonting i oss själva, utan att vår existens är en gudomlig gåva, och därför bara kan fullkomnas, och bli lycklig, genom att uttrycka viljan hos givaren.
Med en sådan insiktsfull tillit kan varje familj bli en ”liten kyrka”; en plats där vi övas i den självutgivande, gudomliga kärleken, som inte räknar vinster eller kostnader. Detta är varje familjs kallelse. Samtidigt vet vi att många inte ser den eller lever upp till den, och att många, ja, de flesta som försöker, aldrig lyckas fullt ut. Det får inte göra att vi tappar modet, dvs slutar be eller försöka det lilla vi kan.
Gemensam bön, daglig Bibelläsning och förklaring av den katolska tron för barnen och ungdomarna, att tillsammans gå i söndagsmässan och ett vardagsliv präglat av allas strävan efter det gemensamma goda för familjen, är viktiga pelare i varje familjs helgelse och utveckling till mer av en ”liten kyrka”. Där barn, unga och vuxna tillsammans ”vandrar på hans vägar” som vår responsoriepsalm uttryckte det; en inkörsport till den universella Kyrkan och därigenom till vår himmelska, eviga familj. Där vi hör hemma, alldeles oavsett hur väl vår jordiska familj lever upp till sin kallelse. Ja, där vi hör hemma mer än någon annanstans, och därför alltid är väntade och välkomna. Amen.
