17 sö (C) S:ta Eugenia
Luk 11:1-13
2025 07 27 – kl 11.00
Jesus sade till sina lärjungar och han säger det till oss idag: ”Den som ber han får.” Stämmer det? Är det så? Förmodligen har många barn förlorat sin tro på grund av dessa ord. Barn hade vänt sig fulla av förtroende till sin himmelske Fader och bett: att det blir bra väder under semesterresan – att de sjuka blir friska igen – att morfar inte ska dö – att kriget i Ukraina och Gaza tar slut – att alla människor ska ha det bra. De trodde att de skulle få det som de intensivt hade bett om. Men Gud bönhörde dem inte. Jesus hade lovat något som inte blev verklighet. Barnens tro krackelerade.
Också vi vuxna har ibland svårigheter med våra böner. Vi grubblar och får tvivel när vi tänker på de katastrofer som har drabbat mänskligheten: alla fruktansvärda krig i dagens värld, namn som Hiroshima och Auschwitz, terrorister och gängkriminalitet, naturkatastrofer och pandemier. Var är då den kärleksfulle Fadern som bör hjälpa sina barn?
På ett skakande sätt har den japanske författaren Shusaku Endo behandlat problemet i boken Tystnaden (som också blev en film). Berättelsen handlar om den fruktansvärda förföljelsen av tusentals kristna i 1600-talets Japan. I boken upplevs att Gud är tyst, att han är borta, att han inte tycks bry sig om sina trognas martyrium.
Svaret på denna fråga om Guds tystnad på våra förtvivlade böner – var finns det? I Jesu liv och i hans relation till sin himmelske fader.
Redan den 12-årige Jesus i templet talar – i sin första mening som står i evangeliet – om sin Fader. När den vuxne Jesus vandrar omkring och förkunnar det glada budskapet, kretsar alla hans ord om Gud: vem Gud är och hur Gud handlar. Jesus gör det genom sina liknelser, sina förmaningar och sina kärleksfulla handlingar. Så är Gud, säger Jesus Kristus: en kärleksfull far för alla, också för den förlorade sonen; en god herde, också för det vilsegångna fåret. Gud vill vårt bästa. Jesu förtroende till sin Fader förblev starkt, också när han i Getsemane svettades blod av fruktan inför den hotande döden. Han bad om räddning. Ändå fortsatte han i djup tro: ”Men inte som jag vill, utan som du vill.” Också i den grymma dödsstunden på korset kunde han säga: ”Fader, i dina händer lämnar jag min ande.” Han visste om Guds barmhärtighet, till och med i undergång och död.
Kristi härliga uppståndelse på påskdagen blev Guds bekräftelse på denna tillit. Detta var svaret på Jesu förtroendefulla bön: den eviga saligheten hos Gud bortom jordelivets elände.
Därför säger Jesus Kristus också till oss: ”Ha förtroende i Gud! Gud är kärleksfull, mer än någon förälder kan vara. Lita på honom, även om era önskningar inte blir så uppfyllda som ni har bett om.”
Flera föräldrar har nog upplevt barnens tiggeri: ”Jag vill ha ett husdjur, en liten katt.” Föräldrarnas nej upplevdes inte som vänligt men det var bra för barnen: ”Du är allergiskt mot pälsdjur. Då blir du sjuk.” Och kanske fick barnet i stället en cykel eller något annat som det blev glad över. På liknande sätt bad de rädda barnen att få slippa bitter medicin, en hotfull spruta eller tandläkarens behandling – men föräldrarna visste att barnen behövde det.
Också vi vuxna är ibland rädda eller förtvivlade inför något som vi fruktar; men Gud vill vårt bästa, även om vi inte accepterar hans bittra medicin. Vi skall inte kräva att Gud ska ändra historiens gång, att han bör påverka ondskan i maktpolitiken, att Gud skall ändra naturens lagar osv. Det hjälper inte, och det bara bromsar vår enkla tillit i Guds handlande.
Därför lärde Jesus oss att be ”Fader vår”. Bönen börjar förtroendefullt med ordet ”Fader”, alla människors fader; ordet låter annorlunda än liturgins högtidliga ”allsmäktige evige Gud”. Vi ber i första delen av bönen om att Gud ska råda i vårt liv: ”ditt namn, ditt rike, din vilja”. I den andra delen nämner vi våra behov: ”vårt bröd, vår förlåtelse, vår prövning”.
Herrens bön är verkligen den rätta modellen för våra böner. Vi måste välja innehållet av våra böner: Antingen att vi endast berättar för Gud om våra många små och stora behov – eller att vi ber om att den gode Guden blir den avgörande verkligheten i vårt liv. Det sistnämnda är den rätta vägen att be. Gör vi det så blir vår bön inte ett problem utan en glädjande välsignelse.
För Gud är kärleken, också när han är tyst.
