S:ta Eugenia Katolska Församling
Askonsdagen 14/2-2024
Diakon Anders Wickström
Kära bröder och systrar i Kristus
Fastetiden är inte en kollektiv depression, utan en kollektiv reflektion.
Under denna tid uppmanas vi till bot, bön och barmhärtighet. Bot för att ta ansvar för det som ännu är oordnat i våra liv. Bön för att lyssna efter Guds vilja. Barmhärtighet för att inse att allt vad vi är och har, sist och slutligen är gåva.
Fastetiden är med andra ord en tid av omprövning, nyorientering, besinning och förnyelse. Kort och gott: det handlar om omvändelse.
Under fastetiden uppmanas vi därför att på nytt granska oss själv och andra med Kristi ögon. Det handlar med andra ord om att ana sig in i det faktum att frälsningen inte är ett uppstigande till en härlighet bortom denna värld, utan om ett nedstigande i kärlek, HÄR OCH NU.
Att omvändelsen inte är något som vi klarar av, av egen kraft torde stå klart för oss alla. Att finna den harmoni i vårt inre som vi alla längtar efter är Guds verk, inte vårt. En alltför rigid askes kan till och med, mycket lätt, slå över i sin raka motsats.
Vår svaga sida är samtidigt vår starka sida. Och omvänt. Vår starka sida är vår svaga sida. Det är inte fel att vara sparsam men det kan lätt gå över i snålhet. Generositet är inte heller fel men kan gå över i slösaktighet. För att ta ett enkelt exempel.
Försiktighet kan slå över i feghet, mod i dumdristighet. Mitt överseende med andra människors tillkortakommanden kan bottna i en rädsla för att själv misslyckas. Exemplen kan mångfaldigas.
De yttre påbuden under fastetiden – om bot, bön och barmhärtighet – är viktiga, i synnerhet om dessa leder till att jag rannsakar mig själv på ett djupt personligt plan.
Vad är viktigt för mig just nu där jag befinner mig i livet? Åt vilket håll pekar kompassnålen i mitt inre: mot Gud eller mot mig själv? Lever jag för att tjäna Gud eller för att bli uppmärksammad? Präglas mitt inre av en obeslutsamhet som får mig att ta ett steg framåt och sedan två steg bakåt?
Ber jag om nåden att befrias från mig själv eller lider mitt hjärta av en slags inre dubbelexponering där olika bevekelsegrunder strider mot varandra?
Vi är kallade till att befrias från all sådan inre splittring, kära bröder och systrar. Fastetiden är en exodus ut ur syndens slaveri, till friheten i Kristus. Genom att blir Kristi slav kommer vi att nå sann frihet.
När vi idag får askkorset på vår panna påminns vi också om att vår tid här på jorden är begränsad. Att vara en skapad varelse innebär att vi vet att vår tid är utmätt. Därför är det viktigt att besinna att omvändelsens dag är IDAG.
Och om detta känns övermäktigt kan vi alltid vila i Paulus ord om Kristus ur dagens epistel: ”Han som inte visste vad synd var, honom gjorde Gud till ett med synden för vår skull, för att vi genom honom skulle bli till ett med Guds rättfärdighet.”
Vi är alltså inte ensamma i vår kamp. Gud står på vår sida!
Till sist. Varför skall vi gå till bikt, be och visa barmhärtighet…
Svaret för oss som kallar oss kristna måste bli: FÖR DEN ANDRE! Vi som är kallade till att leva ett liv i Kristi efterföljd, för att alltmera efterlikna Honom och till sist bli ett med Honom, är kallade till att tjäna vår nästa. Minns Kristi ord:
”Människosonen har inte kommit för att bli tjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.” Matt 20:28
Och det som gäller för Människosonen gäller ju även för oss.
Detta synes mig vara fastetidens sanna innebörd. Välsignad vare Gud i evighet.
