Pater THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för 19:e söndagen under året
2019-08-11
Årgång C: Vish 18:6-9; Ps 33; Heb 11:1-2, 8-19; Luk 12:32-48
S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (08.00-mässan)
Kära systrar och bröder i Kristus,
Vad är tro? Till att börja med att tro på något, att något är sant. En ”trygg förvissning”, enligt vår första läsning ur Salomos Vishet, vilken ger ”visshet om det vi inte kan se”, enligt den magnifika meditationen i andra läsningen ur Hebréerbrevet.
Vad vi tror på är Guds existens, och, utöver det, hans kärlek, vilja av vår gemenskap med honom, och erbjudande om räddning ur de återvändsgränder som människan skapar när hon inte räknar med Gud men bara med sig själv. Vår tro blir därmed också en tro på någon; en tillit.
Tro är det rationella förhållningssättet till Varat självt, Gud, som gör det möjligt för världen och allt i den, inklusive oss, att finnas, och som därför ger allt dess mening, när allt lika gärna inte hade behövt existera. Tron informerar oss om det som är utanför det som kan undersökas empiriskt.
Som förnuftig varelse har människan alltid sökt Gud. Det kallas för ”naturlig religion”. Vår responsoriepsalm idag ropar efter att Herren ska låta sin ”nåd vila över oss”. Nåd – Guds inte bara uppenbarelse utan gåva av sig själv genom att bli människa och göra sin kärlek, Helige Ande, tillgänglig för oss – är vad som gör kristen tro helt unik bland religioner. Kristen tro är övernaturlig, dvs ger oss, som delar av det naturliga, tillgång till det som överskrider och omsluter allt naturligt; det vi inte kan se men hoppas på, håller för sant och litar på kommer oss till mötes.
I dagens evangelium hörde vi Jesus Kristus, Gud som kommit till oss, teckna en bild av vem han är, och vad Kyrkan är; henne som han har grundat som vår farkost på den väg till Fadern som han utgör. För att vår kristna tro bättre kan bli vår enda skatt, dvs där vårt hjärta, vår person i hela sitt djup, förankras. Jesus är husets herre och alla troende hans tjänare som ska bereda sig för att på den yttersta dagen stå inför honom.
Huset är Kyrkan, helighetens inbrytning i den mänskliga historien, med Jesus dolda närvaro i hennes oföränderliga lära och sju sakrament, och där Jesus auktoritet är delegerad till några tjänare, förvaltarna, med ett särskilt ansvar; dvs läroämbetet av biskoparna förenade med Petrus och hans efterträdare. Absolut inte för att härska, men för att förmedla den Kristus som apostlarna lärde känna, så att var och en av oss kan växa i en personlig relation till honom, och inte till en produkt av våra manipulationer.
Att vara katolik är att låta tron på Kristus överföras i en tillit till Kyrkan. Den prövas sannerligen när förvaltarna och deras medhjälpare visar sig sakna både tro och vilja att leva den. Men det rätta sättet att möta det är att påminna sig om vad Gud vill med sin Kyrka: att alltid hålla Kristus väg till evigt liv öppen. Och att han just därför alltid är närvarande i henne, oaktat bristerna hos tjänarna på alla nivåer. Och att vår beredskap att lyssna till och lyda Kyrkan i det hon alltid har lärt om Guds plan och vägen till Gud, faktiskt uttrycker vår orubbade tillit till Kristus.
Kyrkan är Herrens hus. Inte en cafeteria med produkter att välja på. Därför kan man inte, som en del tyvärr gör, acceptera Kyrkans lära på vissa områden – t ex om ärlighet, kärlek och vikten av rättvisa, eller att Jesus ville ha dopets och Eukaristins sakrament som vi har dem – för att avvisa läran på andra områden – t ex rörande livets okränkbarhet från befruktningen till den naturliga döden, om kropp och sexualitet eller att Jesus ville ha ett manligt ämbetssakrament. Men det här är den frestelse vi möter i en kultur som har gjort individualismen och det individuella valet, det jag känner och vill, och därmed vad som är på modet just nu, till Gud.
Idag påminner oss Jesus om att vi inte är individer som flyter omkring ett kort tag i universum utan annan mening och annat mål än att konstruera oss själva. Vi är istället medlemmar av hans hushåll, tillsammans med andra troende, dem som trodde före oss, alla helgon i himlen, dem som vi ger tron vidare till. Med en kallelse att låta honom leva alltmer i oss och så omvandla inte bara oss utan alla våra relationer och sammanhang.
Gud har underbara ting i beredskap för oss. Han vill bara ha vår tillit. Så att vi helhjärtat kan instämma i Kyrkans trosbekännelse strax och därefter ta emot honom, så som han ger sig, sant och verkligt närvarande, genom sin Kyrkas förmedling, i den Heliga Eukaristin. Amen.
