28 sö B
Mark 10:17-30
Bromma, 13 oktober 2024
Det är inte lätt att följa Jesus. Den unge mannen får höra att han bör lämna rikedomens trygghet och bekvämlighet och följa Jesus. Det är för mycket för honom. Han försvinner slokörat. Och Jesus använder en dråplig bild om egoistiska rika: en stor kamel som pressar sig genom ett litet nålsöga. – Men lärjungarna skrattar inte utan frågar förskräckt: ”Vem kan då bli räddad?” Eller de kunde fråga: ”Kostar det verkligen så mycket att följa dig, Mästare?”
Svaret är: ja. Det är inte alltid lätt och bekvämt att vara kristen, att följa Jesus Kristus på vägen genom livet. Om man (som jag) växte upp i en traditionellt katolsk omgivning var det relativt enkelt. Folk accepterade att man gick till söndagsmässan, att man läste bords¬bön, att man diskuterade religion med sina klasskamrater. I dag, särskilt i vårt samhälle, är det en mycket privat sak att vara kristen. Det talar man inte om. Tabu! Och folk i allmänhet vet otroligt lite om religion, bortsett från bristfälliga informationer i massmedierna. Ja, vi betalar ett högt pris för att vara kristna och för att stå för vår övertygelse. Vi måste simma mot strömmen.
I fredags firade vi den helige påven Johannes XXIII. En klok diplomat, full av vishet och humor. Hans största förtjänst var att han till allas förvåning inkallade det Andra Vatikankonciliet som betydde och betyder så mycket för vår kyrka. Jag läste att det var världshistoriens största konferens – med 2.500 biskopar och ungefär lika många rådgivare. Viktigare är dock att det var den mest betydande händelsen på 500 år i vår Kyrka. En vattendelare. Konciliets stora fråga var: Hur bör vi som katolsk gemenskap följa Jesus Kristus i vår tid? Vad är tidens tecken som kräver förnyelse av Kyrkan? Vilka är våra andliga rötter i Bibeln och hos kyrko¬fäderna? Hur bör vi katoliker möta andra kristna, andra religioner, naturvetenskaper och hela den moderna världen, utan att förneka trons väsentligheter?
Konciliefädernas tre år av intensiva debatter, rådgivning och beslut på hög nivå, under ledning av Guds helige Ande, resulterade i en fördjupning av vår kristna tro – dvs. att följa Jesus Kristus i världen av idag.
För några år sedan inbjöd vår karismatiske påve Franciskus på ett liknande överraskande sätt hela kyrkans medlemmar till en Världssynod. På alla nivåer skulle man mötas till samtal i varje stift och i varje kontinent. Uppgiften var att inte bara prata utan framför allt lyssna på varandra angående de ämnen som berör så många kristna i våra olika kulturer. Just nu pågår Världssynodens avslutande session. Delegaternas reaktion är mycket berömmande på den toleranta och vänliga stil med vilken man diskuterar de olika uppfattningarna i svåra frågor. Vi får se vilka resultat dessa samtal åstadkommer. Det viktiga är dock att vi som Kristi gemenskap lär oss att hela tiden respektfullt lyssna på varandra. Det kan förändra det andliga livet i kyrkan.
Hela kyrkohistorien är en enda trons vandring, en växtprocess, en utveckling – eller bättre sagt: en ständig dialog mellan Gud och förbundsfolket, kyrkan. Som varje växtprocess tar den tid, både i kyrkans liv och i den enskildes liv.
Kristus lämnade inte en tjock bok med trons alla sanningar, varken ett Gamla testamentet, en koran eller en Katolska kyrkans katekes. Han sa till människorna ”Följ mig!” Tron är först och främst en relation, en vandring med vår förebild Jesus – och sedan är det kyrkans Magisterium som formulerar den kristna tron. Såsom genom koncilierna och encyklikor. -Nästa år firar vi det första konciliet som ägde rum i Nicea för 1.700 år sedan och som präglade mässans trosbekännelse.
Människan Jesus var och är Gud Faderns avbild. Han är ”Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad” – så formulerade konciliet i Nicea. När vi möter Kristus, möter vi Gud. Därför uppmanas vi att lära känna honom bättre: genom att vara tillsammans med honom och bli hans lärjungar, hans vänner. Det betyder att vi ska fördjupa oss i evangeliet, att samtala med Kristus i bön och sakrament, att efterlikna honom.
En konsekvens är att vi vågar uppträda som kristna, i vårt beteende och i våra ord. Detta är inte lätt i vårt samhälle. Vi måste, som sagt, ofta simma mot strömmen.
Vi bör i alla situationer fråga oss: Vad skulle Jesus göra nu? Och sedan handla eller tala som Herren skulle ha gjort. Då kan vi sprida evangeliets befriande budskap. För Jesus är vägen, sanningen och livet. Ingen annan. Det finns inget äkta alternativ. Men följer vi honom blir vi, i grund och botten, lyckliga och gör andra lyckliga.
