Pater THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för 24:e söndagen under året – Eugeniadagen
2019-09-15
Årgång C: 2 Mos 32:7-11, 13-14; Ps 95; 1 Tim 1:12-17; Luk 15:1-32
S:ta Ragnhilds katolska kapell, Bromma (11.00-mässan)
Kära systrar och bröder i Kristus,
Det kristna livet handlar inte så mycket om att vi söker Gud som att Gud söker oss. Hela den bibliska historien beskriver hur Gud om och om igen ställer frågan från Första Mosebokens första sidor: ”Adam, var är du?”. Vi måste alltså förstå att vår insats handlar om att tillåtaoss att bli funna av Gud, och därifrån låta honom lyfta oss till sig.
Jesus tre liknelser i dagens evangelium, om det förlorade fåret, det förlorade silvermyntet och den förlorade sonen, utgår alla från berättelsen i vår första läsning ur Andra Moseboken om guldkalven. Den beskriver hur vi gör oss själva förlorade genom att låta annat, ja ytterst det vi väljer och skapar, ta Guds plats. När det vi skapar och griper efter förr eller senare försvinner, eller bara ger begär efter mera som förr eller senare försvinner, ja då försvinner också vi.
I Guds dialog med Mose i Moses bön som vi hörde om, är inte poängen att Gud ändrar sig. Istället vill Gud få Mose att förstå gudomlig barmhärtighet. För bön handlar inte om vad vi gör med Gud utan vad vi låter honom göra med oss. Guds barmhärtighet motsäger inte men överskrider vad rättvisan kräver. Barmhärtigheten får ett ansikte med Guds människoblivande i Jesus Kristus som, vilket aposteln Paulus beskrev i andra läsningen ur Första Timotheosbrevet och vi hörde i evangeliets inledning, just söker upp oss syndare. Inte för att bekräfta att vi är bra där vi är. Utan för att lyfta oss från vårt förlorade stadium till gemenskap med sig i gudomligt liv.
De tre liknelserna säger först något väsentligt om Gud. För fåret är det förväntade svaret på Jesus fråga om en herde inte skulle lämna 99 får för att leta efter ett förlorat, ett rungande nej. Ingen avlönad herde skulle ta en sådan risk för ett enda får som enkelt kan ersättas, i jämförelse med risken att lämna alla de andra obevakade.
Men Guds kärlek är galen, som den Heliga Katarina av Siena har beskrivit det hela, betraktat ur mänsklig synvinkel. Jesus vill genom sin fråga få fariséerna att förstå att de, förlorade i sina egna reaktioner, aldrig kan förstå Gud, eftersom de dyrkar sin egen, subjektiva konstruktion av Gud, och inte Gud på riktigt. En synd som upprepas genom tiderna när människor inte vill lyssna på Gud så som Kyrkan, på hans uppdrag, förkunnar honom.
Ett silvermynt motsvarade på Jesus tid en hel dags arbetsersättning. Det är alltså något värdefullt kvinnan har tappat. Så förklarar Jesus att Gud i var och en av oss, oaktat våra synder, ser ett oerhört värde. Det är också därför som den barmhärtige fadern i den tredje liknelsen tar emot den hemvändande sonen med öppen famn. Trots att sonen har förolämpat fadern på det grövsta sätt man kunde tänka sig. Att i det första århundradets antika värld be att få ut sitt arv i förtid, var som att säga till sina föräldrar: ”ni är så gott som döda för mig och jag struntar helt i er”.
Till fariséerna säger Jesus att deras reaktion är som den hemmavarande broderns. Förståelig från mänsklig utgångspunkt – den vi håller fast vid när vi tillber våra guldkalvar – men inte sett utifrån Guds galna kärlek.
De tre liknelserna säger också något om vår mänskliga situation som förlorade och vad som kan hjälpa oss att låta Gud finna oss.
Myntet representerar den totalt oreflekterade bortvändheten från Gud. Människor tillber guldkalvar som de inte ens vet är guldkalvar. Ofta för att de tror att Gud inte existerar eller i alla fall inte angår oss, eftersom den individuella kunskapsförmågan och vetenskapen sägs ge rimliga invändningar. Här spelar den kristna apologetiken, dvs förnuftsmässiga argument för Guds existens, en viktig roll. Inte för att ge erfarenhet av Gud men för att riva hinder för erfarenheten av Gud, hinder gömda bakom falsk rationalitet.
Fåret som springer bort är i alla fall medvetet om sin belägenhet. Det bräker av rädsla och obehag av att ha fastnat i snåret, men är samtidigt helt maktlöst. Det representerar människor som inte kan sluta dansa runt sina guldkalvar. Här har Kyrkans moraliska bud och undervisning en uppgift att skapa insikter för att vi ska kunna börja ropa efter sann frihet, när vi förstår att vår vardagliga törst är en törst efter Gud, och att ordna allt efter Guds värdeskala.
Den förlorade sonen representerar det medvetna upproret mot Gud, syndens lägsta form, dvs högmodet. Här behöver Kyrkan vara faderns öppna famn genom att låta sina sakrament, inte minst bikten, sin rika skatt av helgon och andliga lärare, sin bot- och bönepraxis och sina fromhetstraditioner stå synligt mitt i byn. För helande, och länkande av våra liv in på helighetens väg.
Vi har alla olika grader av myntets, fårets och den förlorade sonens bortvändhet i oss. Frestelser att Kyrkan ska tona ner sanningsanspråk av rädsla för att verka polemiserande, inte tala om moral för att inte verka dömande och hellre ägna sig åt dagspolitik än att peka på det eviga, hotar allt det som kan hjälpa människor att låta sig finnas och helas av Gud.
För, kära bröder och systrar, vi har ingen viktigare uppgift än att, för både egen och våra medmänniskors del, ropa med vår responsoriepsalm, dag och natt, till Gud och hans galna kärlek: ”Gör mig fri från all min skuld … Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta.” Låt oss be om S:ta Eugenias förbön att vi som församling, och därmed avspegling av den världsvida Kyrkan precis här i Stockholm och Bromma, ska kunna göra det allt bättre. Amen.
