Predikningar

1 SÖNDAGEN I ADVENT C-2021, 28 NOVEMBER
Vad v11 SÖNDAGEN I ADVENT C-2021, 28 NOVEMBER
Vad väntar du på?
Vad väntar vi på? Vi i Sverige väntar kanske på en ny regering och mindre kalabalik i politiken. Migranterna vid gränsen mellan Belarus och Polen väntar på att kunna ta sig vidare till ett EU-land. Några väntar barn. Andra på att corona-pandemin äntligen ska ta slut. Någon väntar på att en tanke mognar för att äntligen kunna fatta ett avgörande beslut. Ja, vi är fulla av väntan och förväntan.
Vad väntar vi på? När vi frågar så har vi för det mesta ett positivt mål i åtanke: stabila politiska och samhälleliga förhållanden, ett bättre liv, hälsa, klarhet o.s.v. Men det finns också annat som vi kanske inte aktivt väntar på utan mer befarar; något som kommer att drabba oss. Liksom den positiva väntan syftar också detta på något som ligger i framtiden, något som ter sig oundvikligt. Då är det med fasa vi väntar. Klarar människorna klimatmålen? Har jag tillräckligt med psykisk eller fysisk styrka för att leva ett år till? Kommer situationen på jobbet äntligen att förändras efter långdraget lidande?
Just denna spänning utmäter första adventssöndagens läsningar. Israels folk väntar på att Herren ska uppfylla sina löftesord. Församlingen i Thessaloniki väntar på att Herren Jesus kommer med alla sina heliga. Lukas målar upp ett apokalyptiskt scenario då allting rasar: en kosmisk katastrof där människan och hela kosmos förgås. Samtidigt talar evangelisten om hopp mitt i allt det fasansfulla. När det är som värst kommer Människosonen som får de troende att lyfta sina huvuden, ty deras befrielse närmar sig.
Vad väntar vi på? Den som frågar så har ett hopp. Den som enbart med förfäran ser mot framtiden har förlorat hoppet. Hon är förtvivlad och har oåterkalleligt gett upp hoppet om att bli hel. Den förtvivlade människan är inlåst i hjärtats innersta kammare. Inget ljud tränger ut, kanske inte ens till det egna medvetandet. Salig däremot den som fortfarande kan svara positivt på frågan ”Vad väntar du på?” Hon har hoppet kvar, även om hon ännu inte har sett att det önskade har inträffat.
Vad väntar vi på? Vad hoppas vi på? Ett första, nog så enkelt svar skulle kunna vara: att det blir bra för oss. Att hoppas betyder att förvänta sig ett lyckligt och lyckat slut. Men vad består det i? Att vi dör utan att behöva lida länge? Att vi åldras utan att vår hjärna spelar oss spratt? Att vi ser barn och barnbarn växa och mogna? Att människorna slutar kriga mot varandra och förstöra skapelsen? Att ingen behöver svälta längre? Så här skulle man kunna fråga länge. Och alla dessa förhoppningar är inriktade på väsentliga ting som verkligen förtjänar att hoppas på. Vad händer om dessa förhoppningar inte går i uppfyllelse? Skulle det räcka för att bli helt och hållet förtvivlad? Skulle det då inte i själva verket vara fullkomligt meningslöst att hoppas? Det är en fråga som är värd att konfronteras med.
Det som människan innerst inne strävar efter, vad hon har i sikte, det hon egentligen hoppas på är det som man på latin kallar salus, på tyska Heil och engelska salvation. Ordet är svårt att översätta till svenska. Ofta blir det frälsning, men med den avses snarare en process än ett tillstånd. Dessutom har ordet frälsning en snävare betydelse än sina motsvarigheter på andra språk; det knyts nästan uteslutande till den religiösa sfären. Det som menas med salus är varken något enbart religiöst eller hinsides utan något i högsta grad verkligt och sakligt: att vara hel, djupt tillfredsställd, att ha det som verkligen är viktigt. Även om hoppet på något konkret inte infrias, behöver det vi i grunden hoppas på inte bli rubbat. Människan kan fortsätta hoppas på att hennes djupaste längtan – att vara hel – blir verklighet. Även om detta hopp just nu kan vara beslöjat av tårar kan hon fortsätta hoppas. Det är en erfarenhet som neurologen, psykoterapeuten och psykiatrikern Viktor Frankl (d. 1997) berättar om i sin bok Livet måste ha en mening. I den reflekterar han över sina erfarenheter som fånge i fyra koncentrationsläger, bl.a. Auschwitz. Den som hade hoppet kvar mitt i detta helvete, hade större chanser att komma undan. De förtvivlade hade så gott som ingen chans.
Den hoppfulla människan skiljer sig från optimisten. Den sistnämnda har tendensen att skyla över det misslyckade eller tunga, att vifta bort det med billig tröst – ”Det ordnar sig”, ”Det blir nog bra”. Därmed inte sagt att sådana människor ibland kommer ganska långt och kan hjälpa andra med sitt glada humör. Men det kan också förefalla en aning ytligt. Den hoppfulla däremot utmärker sig just i att hon kan hysa hopp om att bli hel även om hon ibland är förtvivlad eller pessimistisk.
Hoppet sträcker sig ut till något som ligger bortom den naturliga sfären, den riktar sig mot att bli och vara hel; någonting vi kallar alltings fullbordan eller frälsning –just det som adventstiden vill rikta vår blick emot.
Hoppet är i grunden en gåva. Vi kan inte uppnå den av egen kraft eftersom målet ligger bortom vårt räckhåll. Hoppet går utöver det närvarande, vår kroppsliga tillvaro. Hoppet föregriper den nuvarande situationen och satsar på någonting som ännu inte har infriats. Jag, vi, hela världen är ännu inte hela eller slutgiltigt frälsta. Men den som hoppas omfamnar redan nu det tillståndet, och just detta föregripande är en gåva.
Människan som hoppas, lever alltså i strålglansen av en verklighet som är större än hennes egna ögonblickliga erfarenheter. Hon öppnar sig för det som ligger framför henne, löftet att allting ska bli helt och rätt, att hon kommer att uppnå sitt livs mål. Just detta perspektiv har handfasta konsekvenser. Det avhåller en människa från att förtvivla. Mitt i katastrofer är hon förvissad om att tillvaron i sin helhet kommer att lyckas om hon öppnar sig för Guds verkan. ”När allt detta börjar, så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig.”
Adventstiden är en väntans och därmed en hoppets tid, då vi kristna väntar på Jesu Kristi återkomst vid tidens slut. Vi förbereder firandet av hans ankomst i köttet som idag är lika aktuellt som för 2000 år sedan. Genom att älska vill vi göra allt för att få erfara att han bor i oss. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Vad väntar du på?
Dominik Terstriep S.J.
SÖNDAGEN I ADVENT C-2021, 28 NOVEMBER
Vad väntar du på?
Vad väntar vi på? Vi i Sverige väntar kanske på en ny regering och mindre kalabalik i politiken. Migranterna vid gränsen mellan Belarus och Polen väntar på att kunna ta sig vidare till ett EU-land. Några väntar barn. Andra på att corona-pandemin äntligen ska ta slut. Någon väntar på att en tanke mognar för att äntligen kunna fatta ett avgörande beslut. Ja, vi är fulla av väntan och förväntan.
Vad väntar vi på? När vi frågar så har vi för det mesta ett positivt mål i åtanke: stabila politiska och samhälleliga förhållanden, ett bättre liv, hälsa, klarhet o.s.v. Men det finns också annat som vi kanske inte aktivt väntar på utan mer befarar; något som kommer att drabba oss. Liksom den positiva väntan syftar också detta på något som ligger i framtiden, något som ter sig oundvikligt. Då är det med fasa vi väntar. Klarar människorna klimatmålen? Har jag tillräckligt med psykisk eller fysisk styrka för att leva ett år till? Kommer situationen på jobbet äntligen att förändras efter långdraget lidande?
Just denna spänning utmäter första adventssöndagens läsningar. Israels folk väntar på att Herren ska uppfylla sina löftesord. Församlingen i Thessaloniki väntar på att Herren Jesus kommer med alla sina heliga. Lukas målar upp ett apokalyptiskt scenario då allting rasar: en kosmisk katastrof där människan och hela kosmos förgås. Samtidigt talar evangelisten om hopp mitt i allt det fasansfulla. När det är som värst kommer Människosonen som får de troende att lyfta sina huvuden, ty deras befrielse närmar sig.
Vad väntar vi på? Den som frågar så har ett hopp. Den som enbart med förfäran ser mot framtiden har förlorat hoppet. Hon är förtvivlad och har oåterkalleligt gett upp hoppet om att bli hel. Den förtvivlade människan är inlåst i hjärtats innersta kammare. Inget ljud tränger ut, kanske inte ens till det egna medvetandet. Salig däremot den som fortfarande kan svara positivt på frågan ”Vad väntar du på?” Hon har hoppet kvar, även om hon ännu inte har sett att det önskade har inträffat.
Vad väntar vi på? Vad hoppas vi på? Ett första, nog så enkelt svar skulle kunna vara: att det blir bra för oss. Att hoppas betyder att förvänta sig ett lyckligt och lyckat slut. Men vad består det i? Att vi dör utan att behöva lida länge? Att vi åldras utan att vår hjärna spelar oss spratt? Att vi ser barn och barnbarn växa och mogna? Att människorna slutar kriga mot varandra och förstöra skapelsen? Att ingen behöver svälta längre? Så här skulle man kunna fråga länge. Och alla dessa förhoppningar är inriktade på väsentliga ting som verkligen förtjänar att hoppas på. Vad händer om dessa förhoppningar inte går i uppfyllelse? Skulle det räcka för att bli helt och hållet förtvivlad? Skulle det då inte i själva verket vara fullkomligt meningslöst att hoppas? Det är en fråga som är värd att konfronteras med.
Det som människan innerst inne strävar efter, vad hon har i sikte, det hon egentligen hoppas på är det som man på latin kallar salus, på tyska Heil och engelska salvation. Ordet är svårt att översätta till svenska. Ofta blir det frälsning, men med den avses snarare en process än ett tillstånd. Dessutom har ordet frälsning en snävare betydelse än sina motsvarigheter på andra språk; det knyts nästan uteslutande till den religiösa sfären. Det som menas med salus är varken något enbart religiöst eller hinsides utan något i högsta grad verkligt och sakligt: att vara hel, djupt tillfredsställd, att ha det som verkligen är viktigt. Även om hoppet på något konkret inte infrias, behöver det vi i grunden hoppas på inte bli rubbat. Människan kan fortsätta hoppas på att hennes djupaste längtan – att vara hel – blir verklighet. Även om detta hopp just nu kan vara beslöjat av tårar kan hon fortsätta hoppas. Det är en erfarenhet som neurologen, psykoterapeuten och psykiatrikern Viktor Frankl (d. 1997) berättar om i sin bok Livet måste ha en mening. I den reflekterar han över sina erfarenheter som fånge i fyra koncentrationsläger, bl.a. Auschwitz. Den som hade hoppet kvar mitt i detta helvete, hade större chanser att komma undan. De förtvivlade hade så gott som ingen chans.
Den hoppfulla människan skiljer sig från optimisten. Den sistnämnda har tendensen att skyla över det misslyckade eller tunga, att vifta bort det med billig tröst – ”Det ordnar sig”, ”Det blir nog bra”. Därmed inte sagt att sådana människor ibland kommer ganska långt och kan hjälpa andra med sitt glada humör. Men det kan också förefalla en aning ytligt. Den hoppfulla däremot utmärker sig just i att hon kan hysa hopp om att bli hel även om hon ibland är förtvivlad eller pessimistisk.
Hoppet sträcker sig ut till något som ligger bortom den naturliga sfären, den riktar sig mot att bli och vara hel; någonting vi kallar alltings fullbordan eller frälsning –just det som adventstiden vill rikta vår blick emot.
Hoppet är i grunden en gåva. Vi kan inte uppnå den av egen kraft eftersom målet ligger bortom vårt räckhåll. Hoppet går utöver det närvarande, vår kroppsliga tillvaro. Hoppet föregriper den nuvarande situationen och satsar på någonting som ännu inte har infriats. Jag, vi, hela världen är ännu inte hela eller slutgiltigt frälsta. Men den som hoppas omfamnar redan nu det tillståndet, och just detta föregripande är en gåva.
Människan som hoppas, lever alltså i strålglansen av en verklighet som är större än hennes egna ögonblickliga erfarenheter. Hon öppnar sig för det som ligger framför henne, löftet att allting ska bli helt och rätt, att hon kommer att uppnå sitt livs mål. Just detta perspektiv har handfasta konsekvenser. Det avhåller en människa från att förtvivla. Mitt i katastrofer är hon förvissad om att tillvaron i sin helhet kommer att lyckas om hon öppnar sig för Guds verkan. ”När allt detta börjar, så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig.”
Adventstiden är en väntans och därmed en hoppets tid, då vi kristna väntar på Jesu Kristi återkomst vid tidens slut. Vi förbereder firandet av hans ankomst i köttet som idag är lika aktuellt som för 2000 år sedan. Genom att älska vill vi göra allt för att få erfara att han bor i oss. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Vad väntar du på?
Dominik Terstriep S.J.
äntar du på?
Vad väntar vi på? Vi i Sverige väntar kanske på en ny regering och mindre kalabalik i politiken. Migranterna vid gränsen mellan Belarus och Polen väntar på att kunna ta sig vidare till ett EU-land. Några väntar barn. Andra på att corona-pandemin äntligen ska ta slut. Någon väntar på att en tanke mognar för att äntligen kunna fatta ett avgörande beslut. Ja, vi är fulla av väntan och förväntan.
Vad väntar vi på? När vi frågar så har vi för det mesta ett positivt mål i åtanke: stabila politiska och samhälleliga förhållanden, ett bättre liv, hälsa, klarhet o.s.v. Men det finns också annat som vi kanske inte aktivt väntar på utan mer befarar; något som kommer att drabba oss. Liksom den positiva väntan syftar också detta på något som ligger i framtiden, något som ter sig oundvikligt. Då är det med fasa vi väntar. Klarar människorna klimatmålen? Har jag tillräckligt med psykisk eller fysisk styrka för att leva ett år till? Kommer situationen på jobbet äntligen att förändras efter långdraget lidande?
Just denna spänning utmäter första adventssöndagens läsningar. Israels folk väntar på att Herren ska uppfylla sina löftesord. Församlingen i Thessaloniki väntar på att Herren Jesus kommer med alla sina heliga. Lukas målar upp ett apokalyptiskt scenario då allting rasar: en kosmisk katastrof där människan och hela kosmos förgås. Samtidigt talar evangelisten om hopp mitt i allt det fasansfulla. När det är som värst kommer Människosonen som får de troende att lyfta sina huvuden, ty deras befrielse närmar sig.
Vad väntar vi på? Den som frågar så har ett hopp. Den som enbart med förfäran ser mot framtiden har förlorat hoppet. Hon är förtvivlad och har oåterkalleligt gett upp hoppet om att bli hel. Den förtvivlade människan är inlåst i hjärtats innersta kammare. Inget ljud tränger ut, kanske inte ens till det egna medvetandet. Salig däremot den som fortfarande kan svara positivt på frågan ”Vad väntar du på?” Hon har hoppet kvar, även om hon ännu inte har sett att det önskade har inträffat.
Vad väntar vi på? Vad hoppas vi på? Ett första, nog så enkelt svar skulle kunna vara: att det blir bra för oss. Att hoppas betyder att förvänta sig ett lyckligt och lyckat slut. Men vad består det i? Att vi dör utan att behöva lida länge? Att vi åldras utan att vår hjärna spelar oss spratt? Att vi ser barn och barnbarn växa och mogna? Att människorna slutar kriga mot varandra och förstöra skapelsen? Att ingen behöver svälta längre? Så här skulle man kunna fråga länge. Och alla dessa förhoppningar är inriktade på väsentliga ting som verkligen förtjänar att hoppas på. Vad händer om dessa förhoppningar inte går i uppfyllelse? Skulle det räcka för att bli helt och hållet förtvivlad? Skulle det då inte i själva verket vara fullkomligt meningslöst att hoppas? Det är en fråga som är värd att konfronteras med.
Det som människan innerst inne strävar efter, vad hon har i sikte, det hon egentligen hoppas på är det som man på latin kallar salus, på tyska Heil och engelska salvation. Ordet är svårt att översätta till svenska. Ofta blir det frälsning, men med den avses snarare en process än ett tillstånd. Dessutom har ordet frälsning en snävare betydelse än sina motsvarigheter på andra språk; det knyts nästan uteslutande till den religiösa sfären. Det som menas med salus är varken något enbart religiöst eller hinsides utan något i högsta grad verkligt och sakligt: att vara hel, djupt tillfredsställd, att ha det som verkligen är viktigt. Även om hoppet på något konkret inte infrias, behöver det vi i grunden hoppas på inte bli rubbat. Människan kan fortsätta hoppas på att hennes djupaste längtan – att vara hel – blir verklighet. Även om detta hopp just nu kan vara beslöjat av tårar kan hon fortsätta hoppas. Det är en erfarenhet som neurologen, psykoterapeuten och psykiatrikern Viktor Frankl (d. 1997) berättar om i sin bok Livet måste ha en mening. I den reflekterar han över sina erfarenheter som fånge i fyra koncentrationsläger, bl.a. Auschwitz. Den som hade hoppet kvar mitt i detta helvete, hade större chanser att komma undan. De förtvivlade hade så gott som ingen chans.
Den hoppfulla människan skiljer sig från optimisten. Den sistnämnda har tendensen att skyla över det misslyckade eller tunga, att vifta bort det med billig tröst – ”Det ordnar sig”, ”Det blir nog bra”. Därmed inte sagt att sådana människor ibland kommer ganska långt och kan hjälpa andra med sitt glada humör. Men det kan också förefalla en aning ytligt. Den hoppfulla däremot utmärker sig just i att hon kan hysa hopp om att bli hel även om hon ibland är förtvivlad eller pessimistisk.
Hoppet sträcker sig ut till något som ligger bortom den naturliga sfären, den riktar sig mot att bli och vara hel; någonting vi kallar alltings fullbordan eller frälsning –just det som adventstiden vill rikta vår blick emot.
Hoppet är i grunden en gåva. Vi kan inte uppnå den av egen kraft eftersom målet ligger bortom vårt räckhåll. Hoppet går utöver det närvarande, vår kroppsliga tillvaro. Hoppet föregriper den nuvarande situationen och satsar på någonting som ännu inte har infriats. Jag, vi, hela världen är ännu inte hela eller slutgiltigt frälsta. Men den som hoppas omfamnar redan nu det tillståndet, och just detta föregripande är en gåva.
Människan som hoppas, lever alltså i strålglansen av en verklighet som är större än hennes egna ögonblickliga erfarenheter. Hon öppnar sig för det som ligger framför henne, löftet att allting ska bli helt och rätt, att hon kommer att uppnå sitt livs mål. Just detta perspektiv har handfasta konsekvenser. Det avhåller en människa från att förtvivla. Mitt i katastrofer är hon förvissad om att tillvaron i sin helhet kommer att lyckas om hon öppnar sig för Guds verkan. ”När allt detta börjar, så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig.”
Adventstiden är en väntans och därmed en hoppets tid, då vi kristna väntar på Jesu Kristi återkomst vid tidens slut. Vi förbereder firandet av hans ankomst i köttet som idag är lika aktuellt som för 2000 år sedan. Genom att älska vill vi göra allt för att få erfara att han bor i oss. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Vad väntar du på?
Dominik Terstriep S.J.