1:A ADVENTSSÖNDAGEN B-2020 I S:TA EUGENIA, 29 DEC.
Ta hand om själen också!
Det blir ingen glöggsalighet i denna prövningens tid före jul. Inga julbord i förtid, som många tidigare har besvärats av. Inga adventsmarknader, Lucia-tåg eller adventskonserter. Inte heller offentliga mässor och samlingar i kyrkan. Inget »Hosianna, Davids son« och »Bereden väg för Herran« i en fullsatt kyrka. Bokslutet ter sig vid ett första påseende blandat. Var är det för slags tecken? Vad är vi med om i denna adventstid?
Kyrkan har mycket i sitt förråd för att tolka också dessa tecken. Men ibland kommer viktiga påminnelser utifrån. Den italienske filosofen Giorgio Agamben har i två stora tidningsartiklar (Neue Zürcher Zeitung) kritiserat kyrkan för dess undfallande attityd och blinda lydnad mot staters åtgärder i pandemins tid. Han menar att kyrkan har böjt sig under en ny religion – hälsa och hälsovetenskap – och givit bort sin andliga fullmakt. Det råder ett religionskrig som blivit synligt genom farsoten. I detta krig får läkekonsten drag av »en segerviss tro«. Läkekonstens föremål är människans levande kropp, och den måste försvaras, kosta vad det kosta vill. Filosofen Agamben drar intressanta paralleller. Hälso- och wellnessreligionen har ett dualistiskt drag som liknar den dualistiska motsättningen mellan en god Gud och en ond makt. Sjukdomar som utlöses av virus står på den ena sidan, helande på den andra. Hälsoreligionen har liksom den religiösa religionen sina kulttjänare, präster och överstepräster; det är läkarna, enligt Agamben. Teologerna som ska utforska och reflektera över allting för att sedan komma med praktiska tillämpningar är virologerna, personer vid »gränsen mellan biologi och medicin«.
Helandets aktuella farsots-liturgi skiljer sig dock på en punkt väsentligt från den religiösa liturgin. Den religiösa liturgin är begränsad vad gäller tiden, medan hälsoliturgin under pandemin är obegränsad; den bara fortsätter. Det handlar inte längre om att ta ett läkemedel eller att låta sig undersökas eller opereras. Agamben skriver: »Hela människolivet måste permanent bli en plats för en oavbruten kultfest. Fienden, viruset, är alltid närvarande och måste bekämpas obönhörligt och omedelbart«. Avstånds- och hygienregler och i många länder också munskydd har för hälsans skull blivit läran, en sorts dogm. Politiken levererar den förpliktigande normen. »Den världsliga makten måste se till att religionens liturgi vid namn läkekonst, som nu sammanfaller med hela livet, iakttas i praktiken till punkt och pricka.« Så långt Agamben.
Men vad har detta med kyrkan att göra? Agamben kritiserar kyrkan hårt för sitt förhållningssätt gentemot denna nya religion. Kyrkan – menar han – »har förnekat sina principer« och viljelöst underkastat sig de statliga förordningarna. Läkekonsten har tagit över den »eskatologiska instansen«, som kristendomen i sin tur helt sonika övergivit. Idén om tidens slut har kapats av hälsoreligionen och gjorts till en permanent kris. Det handlar om ett »yttersta ting« som alltid kräver yttersta beslut och åtgärder, med vilka man vill kontrollera slutet. Men till skillnad från kristendomen erbjuder läkekonsten som religion inte något perspektiv på räddning och frälsning. Motsatsen är fallet. Det eftersträvade tillfrisknandet förblir alltid preliminärt, eftersom den onde gudomen, viruset, inte kan besegras en gång för alla. Det muterar och dyker kanske upp i en förändrad och farligare skepnad. Här finns inget tidens slut, bara ett ouppnåeligt mål.
Av en filosof får man förvänta sig skarpsinne, likaså att han säger något obekvämt och motsträvigt. Det kan vara nyttigt för oss troende. Han behöver inte ha rätt i alla avseenden, men kanske sätter han fingret på en blind fläck.
Det vi efter våren och nu mitt i den andra pandemi-vågen kan konstatera, är kanske följande:
I den politiska hierarkin rankas religion lägst. Högst uppe står hälsan, sedan ekonomin och efter den utbildningen. Allt annat – inklusive de existentiella religiösa frågorna – anses vara ovidkommande. Det är kroppens väl som gäller, själens spelar ingen stor roll. Regeringens senaste beslut är ett talande exempel på detta. Och då har vi inte ens nämnt människorätten till fri och offentlig religionsutövning.
Många kyrkor och samfund ville och vill bevisa sin samhällsnytta. Man hänvisar till kyrkornas sociala och karitativa insatser. Och inget fel med hjälpinsatser; de är viktiga och andas Jesu budskap. Men reducerar man religion till krishantering och samhällelig nytta, förlorar man dess egentliga dimension ur sikte. Kyrkan firar mysterier, den tillgodoser inte några behov. Kyrkan öppnar en horisont som går utöver rädslan för den nakna överlevnaden. Kyrkan undervisar i en sorts levnadskonst som hjälper människan att leva med sårbarhet och dödlighet.
Filosofens Giorgio Agambens provokation ska man inte lättvindigt avfärda, samtidigt som han inte har sett en väsentlig faktor. Kyrkan och dess liturgi tillhandahåller sakrament som är botemedel; botemedel för hela människan som består av kropp och själ. Och just denna enhet måste hållas ihop. I sakramentens synliga och sinnliga tecken, i smörjelse, ätande och drickande, i den sista vägkosten uttrycks kroppsligt vad som ges andligt till den troende: läkemedel för själen på hennes väg genom tiden till det himmelska hemlandet.
Kyrkofäder som Clemens av Alexandria, Tertullianus, Origenes och Augustinus beskrev Kristus inte bara som frälsare utan också som läkare; en läkare som tar hand om hela människan. Jesus själv botade många människor. Också det kroppsliga tillfrisknandet hade stor betydelse för hans förkunnelse – men alltid förbundet med det själsliga. Innan Jesus botar den förlamade mannen, förlåter han hans synder (Mark 2:1-12). Som frälsare söker han det förlorade, helar den sjuke och upprättar syndaren.
Jag känner till en hel del läkare som utövar sitt yrke utifrån det kristna perspektivet som håller samman både kropp och själ. Det är jag väldigt tacksam för. Samtidigt som jag inte kan komma ifrån intrycket att i samhället i stort har kroppens hälsa upphöjts till en sorts gudom som man offrar allt för – också själens hälsa.
Ingen vill sluta sina dagar i respirator eller med kvävningsanfall. Det är bra att sjukvården tar hand om det, förebygger och lindrar smärta. Vi som troende har under hela pandemin solidariskt bidragit till att smittan hejdas. Men det ingår i vårt uppdrag att hävda själens rätt också. Vårt liv är begränsat. Inte bara vår personliga livslängd, utan också kosmos. Adventstiden med dess orientering mot alltings slut påminner oss om det. »Håll er vakna!«, uppmanar Jesus oss i dagens evangelium. Vi vet inte när husets Herre kommer. Tänk om han finner oss sysselsatta med att enbart ta hand om våra förgängliga kroppar!
Pandemin kommer att sätta sin prägel på denna adventstid – och förmodligen också på jul. Till alla troende en påminnelse: Ta hand om din själ! Om du inte får delta i mässan längre, gå då inte istället till den moderna tidens katedraler, våra köpcentra. Koncentrera dig på det väsentliga: gåvan som kommer från Gud – Kristus – och alla gåvor han har i beredskap. Advent som en fastetid, som det egentligen är tänkt: nykter, vaksam, tyst, avhållsam för att återigen få ögonen öppna för det jul handlar om: den levande Guden som blir människa. Jul utan massor med julklappar – vår frivilliga tribut varje år till de små ekonomiska gudarna. Utan jul där vi upptäcker Guds ansikte i Jesusbarnets ansikte – och hans återsken i varje människa. »Gud, upprätta oss; låt ditt ansikte lysa, så att vi blir frälsta« (Responsoriepsalm).
Dominik Terstriep S.J.
