Diakon Anders Wickström
S:ta Eugenia kyrka, Stockholm
SJÄTTE PÅSKSÖNDAGEN (A)
Apg 8:5-8, 14-17; (Ps 66:1-3A, 4-7A, 16, 20)2-4, 13-15, 22-24); 1 Pet 3:15-18; Joh 14:15-21
SANNINGENS ANDE
Kära bröder och systrar i Kristus
Dagens evangelium talar om ”Sanningens ande”. Jesus Kristus har kommit till världen för denna enda sak: att vittna om sanningen. (Joh 18:37) Den som förblir i Sanningen lever därmed i gemenskap med den Treenige Guden. Detta eftersom Gud är sanningen. ”Den som hör till sanningen lyssnar till min röst”, säger Jesus i Johannesevangeliet.
Och vad är då Sanningen om Gud? Att Gud är Kärlek (1 Joh 4:16). Allt i Gud, och i Hans gemenskap med oss, handlar om kärlek. Fadern, Sonen och Anden är ”i” varandra och ska vara ”i” lärjungarna. Det vill säga i oss. Genom dopet och eukaristin är vi införlivade och därmed delaktiga i den gudomliga naturen (1 Pet 1:4). Men vad är då Kärlek?
”Gud är kärlek”, säger Johannes i sitt första brev och sätter därmed likhetstecken mellan Gud och kärleken. Det innebär alltså att om vi skulle veta vad sann kärlek är, så skulle vi också kunna ana vem Gud är! Och någonstans är det ju så!
Kärlekens Mysterium är Guds eget Mysterium eftersom Gud är kärleken. Det är därför in så lätt att säga något om kärlekens väsen. Men om vi ändå skulle försöka stamma fram några ord – vad skulle vi då kunna säga? Kanske får vi börja med och konstatera vad som inte är kärlek.
Kärleken är till att börja med långt mycket mer än en förälskelse eller en passion. Kärleken är inte endast en momentan känsla eller en tillfällig rubbning i hormontillståndet.
Man skulle kanske kunna säga att kärlek är de känslor som den andre uppväcker i mig. Men räcker det? Älskar jag då verkligen den Andre? Att älska de känslor som den andre uppväcker i mig är ännu inte kärlek. Det kan alltjämt vara ren egoism.
Kärleken är långt mycket mer än så. Kärleken är något som kräver hela människan. Den går inte att tidsbegränsa eller att leva med förbehåll. Kärleken är villkorslös och reservationslös. Den transcenderar alla tillfälligheter, alla ”därför”. Den vilar i sig själ. Den är sitt eget ursprung och mål. Men vad är då kärlek?
Jag skulle besvara denna fråga på följande sätt: kärlek är ett intresserat engagemang i att den Andre blir till! En vilja till att förmera den Andres värde. Kärlek handlar m.a.o. först och främst om vilja. Gud vill var och en av oss. Och därför finns vi! Var och en av oss kan säga: ”Jag finns därför att det outsägliga Mysterium som vi kallar Gud vill just mig, här och nu!”
Han är Skaparen. Och vi är kallade till att vara medskapande, genom att vilja den Andre för den Andres skull. Därför uppmanar Kristus oss idag att älska varandra såsom han har älskat oss. Han som gav sitt liv för sina vänner.
På kärlekens språk uttrycker man inte främst vad man tänker, utan vad man är. Eller bättre sagt: vem man är! I kärleken ger man sig själv till den Andre. Endast den som stiger ut ur jagets cirkel till ett DU, finner dörren till den Andres hemlighet.
Sann kärlek är därför skapande. Den gör den Andre till den hon är. Den som älskar någon skänker henne sitt djupaste väsens fullhet, nämligen sådan som hon kommer att vara i paradiset, hos Gud.
Detta är alltså sanningens ande, att den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. (1 Joh 4:16) Låt oss be om nåden att alltid förbli i den Kärleken.
AMEN
